onsdag 14 november 2012

Onsdagen den 14:e November

Kära Mormiz,

förlåt min långa frånvaro, men pappa har varit så dålig på sistone. Han blev akut inlagd igen på onsdagen för två veckor sedan...

Jag slutade jobbet på tisdags kvällen och ringde Anders för att säga att jag var på väg hem, då sa han att han var lite orolig för pappa. Han tyckte att han hade varit väldigt ansträngd i andningen när Anders var uppe och hämtade hundarna. Jag reagerade direkt och ringde vår fantastiska kontaktsköterska på hematologen, Helena, och berättade om pappas status. Hon erbjöd sig att ringa till honom och sedan återkomma till mig. Det gjorde hon och sa att han vägrade komma in förrän på onsdag morgon och eftersom han i alla fall hade druckit och enligt egen utsago inte hade någon feber så skulle det gå bra. Men han hade lovat att åka in under natten med ambulans om det skulle förvärras under natten. Sedan ringde jag upp honom och skällde ut honom för att han hade stått ute och jobbat hela veckan innan och dragit på sig en förkylning, en lyx man inte har efter 6 cellgiftsbehandlingar och utan immunförsvar! Avslutade samtalet i tårar och sa att jag älskar honom, vilket jag aldrig tror att jag har sagt rakt ut förut -- han inbjuder inte direkt till det... Det blev inte många minuters sömn den natten, jag låg på helspänn och lyssnade efter sirener eller ett telefonsamtal.
Morgonen efter fick Anders följa med och hämta pappa och det var en fruktansvärd upplevelse. Han hade bara gått ca 100 meter från lägenheten och ut till vändplanen, men när han satte sig i bilen trodde jag att han skulle dö på fläcken. Det lät som om hela lungorna och luftrören hade börjat rosta inifrån och han fick knappt luft, det var jättehemskt!
Så när vi väl hade parkerat så sprang jag upp och hämtade en rullstol, som han satte sig i frivilligt, och det är ett dåligt tecken om något. Åkte upp till hematologen och satte oss i väntrummet och eftersom vi var en halvtimme tidiga så hann jag sitta och stressa upp mig rejält, för andningen blev inte bättre. Envis som jag inte är så gick jag och letade rätt på Helena och bad henne komma och titta på pappa direkt, vilket hon gjorde och sedan blev det ganska uppenbart hur illa ute vi var. Claes, en annan av våra sköterskor, kom och en 3:e som jag inte sett innan, de satte in syrgas och IV-dropp och tog hur mycket prover som helst, bokade in röntgen och isolering på avdelningen. Pappas enda kommentar under allt detta var till Anders: "Akta dig så de inte lägger in dig också.", en målande kommentar om hur illa han tycker om att vara där.
Vi fick åka hem några timmar och sedan upp till honom på avdelningen, där han hade blivit isolerad och fått eget badrum som ingen annan fick använda p.g.a. hans icke-existerande immunförsvar. Han såg så liten och hjälplös ut.
Han blev kvar i en hel vecka den här gången och jag och Anders turades om att åka upp och sitta hos honom, jag fixade en tavla med hundarna som vi hängde upp på hans vägg och köpte en bok. Det tog många dagar innan andningen blev bättre och sedan var det största problemet att han inte ville äta. Tillslut tog de bort droppet för att tvinga honom att göra det, men han fortsatte matvägra. Därför blev han inte utskriven på måndagen som planerat, utan fick stanna kvar till onsdagen förra veckan. Jag fick ledigt från jobbet några timmar mitt på dagen för att hämta hem honom och vi hade bestämt att jag skulle komma upp, men han satt redan vid entrén när jag kom, väldigt mån om att ta sig därifrån fortast möjligt.

Sedan har han varit hemma och tagit det lugnt och jag hade planerat en överraskning åt honom i söndags på Fars Dag. Jag lyckades få tag på 3 av mina 4 bröder och boka bord på en restaurang inne  på Söder och hålla detta relativt hemligt för honom. Så när vi kom så hade de redan gått in och satt sig, jag öppnade dörren och sa: "Grattis på Fars Dag!" och visade på mina fina bröder som satt innanför dörren! Hans min var helt oslagbar! Det hade han verkligen inte räknat med och jag lyckades ge honom något bra, samtidigt som jag & Anders fick träffa Larsa, Hårre & Steffe, vilket inte händer så ofta! <3 p="p">
Vi har fått hem våra Save-the-Date kort till bröllopet, jag är supernöjd! Så i helgen satt vi och färdigställde inbjudningarna och de ska skickas ut nu i veckan. Tänk att det bara är 6 månader kvar! =D

Nästa helg ska vi åka till Norge på hundutställning och bo hemma hos Siri & Per!!! Det ska bli underbart! Jag har inte träffat Siri sedan jag kom hem från England, men hon har varit ett oerhört stöd via mail under hela den här tiden och det ska bli så kul att träffa dem igen. Och de ska få träffa Anders! Underbart, jag hoppas verkligen att de har möjlighet att komma på bröllopet.

Det enda som saknas just nu, är du. Det blir liksom aldrig detsamma och i allt jobbigt  och i allt bra, så är min första tanke fortfarande alltid att ringa dig. Så mycket som påminner om dig och får dig att finnas här vid min sida i mitt liv, varje dag. Lämna mig aldrig.

Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt!