Kära Mormiz,
har precis varit ute med hundarna på en promenad runt Strömmen i 1 timme. Varken F eller mina vänner är glada över att jag går själv när det blir sent på kvällen, men jag känner mig ganska lugn. Är någon så jävla dum så de hoppar på mig så får de skylla sig själva! Jag har hundarna och dessutom är väl du med mig? Jag känner mig inte så orolig, men det kanske är normalt med tanke på de yrken jag har haft... =) Och framför allt det jag planerar att bli...
Förra veckan skulle jag varit helledig, men i fredags ringde chefen oc hfrågade om jag kunde jobba helgen. Jag sa nej först för vi hade planerat att äta middag med underbara vänner och jag ska jobba den här helgen och nästa helg är det Änglahoppet i Borås. Men när jag hade lagt på så ångrade jag mig lite och frågade F om det var okej att jag åkte upp. Så jag sa ja, det är lite för bra pengar för att tacka nej till så här innan Mexico...
Mexico ja, det är bara 37 dagar kvar tills vi åker!!! Allt är betalt och klart!!! Jag ska ta en spruta till och så ska vi ta någon läskig dryck mot turismdiarré... Sedan ska vi njuta, njuta, njuta! Jag är så glad över att få med älskade pappa på det här, han behöver verkligen det efter det vidriga år han har haft! Min älskade, underbara pappa, jag har sådan tur som fick honom till pappa. Men jag lider så över allt han har offrat för min skull och om jag tänker på det så börjar jag bara gråta. Så vi tar det en annan dag...
Jag tog tåget upp i fredags och skulle haft med båda hundarna, men när jag bokade så gick det inte att få fönsterplats på väg dit och då blev jag misstänksam på att det borde vara 2 platser bokade med hund... Så jag bestämde mig för att inte ta med Yoggi, vilket var en jävla tur!!! När jag klev in i vagnen så satt det två unga tjejer med varsinn pitbull på de platserna!!! De kastade sig mot Harry och morrade åt honom hela vägen, han bara skakade för han var så rädd!!! Min lille älskling! Tur att inte Yoggi var med, för han hade inte backat...
Hemresan gick bättre, då delade vi plats med ett trevligt par med en bordercollietik och pratade hela vägen hem.
På torsdag är det dax att åka igen, ska jobba fredag & söndag... Blir säkert bra... Hade tänkt snylta in mig hos K & N, men de skulle till landet så jag får väl trakassera pappa istället... Stackarn, han är nog rätt trött på mig. Jag på honom ibland med, som i söndags när jag hade ställt klockan på 05:30 och han tänder lampan för att läsa 05:15!!! Normalt eller?!? Men ända sedan den häxan lämnade honom så har han haft svårt att sova, jag hatar henne för allt hon gjort mot oss.
Jag är ledsen Mormiz, men så är det. Och det kommer aldrig att bli bra igen.
Jag älskar dig & saknar dig av hela mitt hjärta!
tisdag 26 oktober 2010
torsdag 14 oktober 2010
Torsdagen Den 14:e Oktober
Kära Mormiz,
här sitter jag och tittar på en av mina favoritfilmer: "New Moon". Den handlar om vampyrer och varulvar, mina absoluta favoriter!!! Jag vet att du aldrig har förstått den fascinationen, men jag antar att det beror på åldersskillnaden... =) Jag skulle gärna vilja vara vampyr, tänk att vara nästan odödlig. Mest av allt önskar jag att du hade varit det... Odödlig alltså. Du var tillräckligt orginell utan att vara vampyr! Hur kunde jag ha sådan tur att jag fick dig som mormor?
Jag var så duktig igår; jag var ute och sprang!!! Eller tja, joggade... Men jag har inte gjort det på jättelänge och senast jag sprang det spåret så gjorde jag det på 12:30 minuter. Igår sprang jag på 11:45!!! Helt otränad! Så nöjd med mig själv!!!
Idag var jag och tog spruta, inför Mexicoresan om 49 dagar!!! Jag och pappa var ju och tog spruta för Hepatit A för typ en månad sedan i Sthlm, men Fredrik och hans föräldrar gick här och de fick för både A & B... Så sa Kela att hon tyckte jag skulle ta det med, om man skulle råka ut för en olycka eller något. Och det låter ju vettigt, så jag tog min sprutfobi i näven och knallade dit idag... Blev inte bättre att killen som var inne före mig höll på att svimma och fick lägga sig ned!!! Doktorn sa vara: "Äh tjejer svimmar aldrig! Det är det bara unga killar och gamla tanter som gör!" och så körde han in nålen i armen på mig...
Jag har ju alltid varit rädd för sprutor, men det har blivit bättre med åren. Jag kommer ihåg en grej som hände när jag gick på mellanstadiet... Det måste ha varit blött ute, för mamam tvingade mig att ha gummistövlar på mig. Så var jag vid stallet och jagade Pyret bakom bilarna och skulle hoppa över en gammal rostig jordbruksmaskin, men gummistöveln fastnade. Jag ramlade och körde ner hela vänster knäets insida över en stor, rostig tagg... Den gick rakt igenom benet och jag drog loss det själv. Jag hade bruna mjukisbyxor och sprang till pappa, som hämtade mamma och sa: Fia har fått ett skrapsår, kan du ta hem och plåstra om henne? Så mamma gick hem med mig, satte mig på en stol och lade en stor handduk över benet och lossade på byxorna och sedan drog hon efter andan och sa: Sitt här, titta inte... Jag ska bara ringa mormor. Så ringde hon dig och sa att vi var tvugna att åka till a-k-u-t-e-n... Så det gjorde vi. I väntrummet spelade de en Kriss-Kross musikvideo på tv:n kommer jag ihåg. Sedan var det min tur och de lade massa gröna tyger över mig och skulle sy ihop benet som var ganska illa tilltygat och du och mamma skulle turas om att stå inne hos mig... Men du gick ut för du höll på att svimma!!! =) Så jag fick nöja mig med en sjuksköterska som bara frågade hur många katter jag hade och vad de hette typ 100 gånger... Sedan fick jag två sprutor, en för stelkramp och en för något annat. Jag kommer ihåg att ni gav mig 10:- för varje stygn (7 st) och 10:- för varje spruta, så jag tjänade 90:- på min skada! =)Men jag vet inte om jag skulle säga att det var värt det...
Imorgon åker vi ned till landet och på lördag ska vi till underbara vänner, så vi får se när jag kommer tillbaka.
Älskar dig och saknar dig mer för varje dag!
här sitter jag och tittar på en av mina favoritfilmer: "New Moon". Den handlar om vampyrer och varulvar, mina absoluta favoriter!!! Jag vet att du aldrig har förstått den fascinationen, men jag antar att det beror på åldersskillnaden... =) Jag skulle gärna vilja vara vampyr, tänk att vara nästan odödlig. Mest av allt önskar jag att du hade varit det... Odödlig alltså. Du var tillräckligt orginell utan att vara vampyr! Hur kunde jag ha sådan tur att jag fick dig som mormor?
Jag var så duktig igår; jag var ute och sprang!!! Eller tja, joggade... Men jag har inte gjort det på jättelänge och senast jag sprang det spåret så gjorde jag det på 12:30 minuter. Igår sprang jag på 11:45!!! Helt otränad! Så nöjd med mig själv!!!
Idag var jag och tog spruta, inför Mexicoresan om 49 dagar!!! Jag och pappa var ju och tog spruta för Hepatit A för typ en månad sedan i Sthlm, men Fredrik och hans föräldrar gick här och de fick för både A & B... Så sa Kela att hon tyckte jag skulle ta det med, om man skulle råka ut för en olycka eller något. Och det låter ju vettigt, så jag tog min sprutfobi i näven och knallade dit idag... Blev inte bättre att killen som var inne före mig höll på att svimma och fick lägga sig ned!!! Doktorn sa vara: "Äh tjejer svimmar aldrig! Det är det bara unga killar och gamla tanter som gör!" och så körde han in nålen i armen på mig...
Jag har ju alltid varit rädd för sprutor, men det har blivit bättre med åren. Jag kommer ihåg en grej som hände när jag gick på mellanstadiet... Det måste ha varit blött ute, för mamam tvingade mig att ha gummistövlar på mig. Så var jag vid stallet och jagade Pyret bakom bilarna och skulle hoppa över en gammal rostig jordbruksmaskin, men gummistöveln fastnade. Jag ramlade och körde ner hela vänster knäets insida över en stor, rostig tagg... Den gick rakt igenom benet och jag drog loss det själv. Jag hade bruna mjukisbyxor och sprang till pappa, som hämtade mamma och sa: Fia har fått ett skrapsår, kan du ta hem och plåstra om henne? Så mamma gick hem med mig, satte mig på en stol och lade en stor handduk över benet och lossade på byxorna och sedan drog hon efter andan och sa: Sitt här, titta inte... Jag ska bara ringa mormor. Så ringde hon dig och sa att vi var tvugna att åka till a-k-u-t-e-n... Så det gjorde vi. I väntrummet spelade de en Kriss-Kross musikvideo på tv:n kommer jag ihåg. Sedan var det min tur och de lade massa gröna tyger över mig och skulle sy ihop benet som var ganska illa tilltygat och du och mamma skulle turas om att stå inne hos mig... Men du gick ut för du höll på att svimma!!! =) Så jag fick nöja mig med en sjuksköterska som bara frågade hur många katter jag hade och vad de hette typ 100 gånger... Sedan fick jag två sprutor, en för stelkramp och en för något annat. Jag kommer ihåg att ni gav mig 10:- för varje stygn (7 st) och 10:- för varje spruta, så jag tjänade 90:- på min skada! =)Men jag vet inte om jag skulle säga att det var värt det...
Imorgon åker vi ned till landet och på lördag ska vi till underbara vänner, så vi får se när jag kommer tillbaka.
Älskar dig och saknar dig mer för varje dag!
tisdag 12 oktober 2010
Tisdagen Den 12:e Oktober
Kära Mormiz,
förlåt att jag har dröjt så, men det har återigen varit lite för mycket.
Enligt planerna så skulle jag ha tagit examen med mina klasskamrater i torsdags, men så blev det ju inte och det är ingen idé att gräva ned sig i varför och om jag kunde ha gjort något för att hindra det och i så fall vad... Nu är det som det är och helt i linje med hur mitt senaste år har varit... Men tårarna kommer lik förbaskat, jag har aldrig kunnat hindra dem. Ändå glad att det är höst, den årstid jag älskar mest av allt, inte som du som älskade våren och sommaren mest. Men det var ju bara för dina blommor, eller hur? När andra tanter satt och gnällde över gickt och hemorrojder så rensade du rabatterna eller klättrade i stegen för att såga av en gren på något fruktträd. Små saker som får det att ila i mig av saknad och sorg över att du inte vill komma tillbaka till mig.
Jag har också en gång för alla kastat igen dörren till mamma och jag vet att du är arg på mig för det Mormiz, men lyssna på vad jag har att säga om saken. Jag vet att jag alltid kommer att vara ett barn i dina ögon och barn ska vara tysta och snälla. Man kunde ju tro att du skulle ge upp hoppet efter alla år, men inte... Så det sårar mig att säga att jag hoppas att jag slängt igen dörrhelvetet så den gått i baklås från båda håll och aldrig mer går att öppna. För jag har fått nog. Det finns en gräns och jag har egentligen nått den för länge sedan, men driven av någon föreställning att barn måste älska sina föräldrar i all evighet så har jag kämpat på. Men det går inte. Hon står för allt som är ont i min värld och allt jag inte tycker om med mig själv. Visst, jag överdriver säkert en hel del i mina slutsatser, men kontentan är nog densamma. Allt som jag tycker är viktigt i en människa, som att man är ärlig, rakryggad och mån om de som står en närmst, det går inte att passa in på henne hur gärna jag än vill. Tro mig, det gör så in i helvetes ont att inse att ens mamma inte är en person man kan älska eller ens ha i sitt liv. Om det finns någon som tror att jag tar lättvindigt på det här så kan de räcka upp handen nu... Jag försvarar mitt val till mitt sista andetag och har inga problem att ta fighten om någon så önskar, men det måste finnas ett mått av återkommande kärlek eller vänskap som gör det värt fighten den dagen den är på liv och död. Det finns inte i det här fallet, jag tror aldrig att det har funnits heller. Och det är ingens fel, det är bara så det är. Men från och med nu är jag och mamma bara två vuxna personer som inte har någon knytning till varandra. Jag vet att det gör ont Mormiz, jag var där...
Det har kommit fram så mycket saker sedan du försvann och vi måste ta det snart, men just idag orkar jag inte.
Jag har blivit erbjuden ett nytt jobb... Jag har ju berättat att jag börjat rida igen, eller hur? Förra gången när jag var på lektion så frågade I om inte jag kunde tänka mig att hjälpa dem med lite lektioner och så, jag trodde mest att hon sa det för att vara snällt och svarade väl något svävande. Men sedan ringde hon en dag och frågade om jag hade funderat på saken och ville att jag skulle träffa ridskolechefen och hennes mamma som håller i det administrativa! Helt galet!
Sedan dess har jag drömt om hästar dygnet runt! Det är ju ett liv jag vill leva igen, andas, leva och drömma häst. Bara att kliva in i stallet gör mig lycklig, som att alla bitar faller på plats. Men det jag helst vill göra är ju att rida själv, men det finns det inga jobb med. Problemet är att det är för dåligt betalt. Eller det är helt okej betalt om man inte har mina utgifter och min lön som jag har idag...
Så jag har ett stort dilemma och återigen när jag lyfter luren för att ringa och be dig om råd, så slår det mig... Du är inte där...
Jag älskar dig mest av allt i världen och saknar dig med varje fiber i min kropp!
förlåt att jag har dröjt så, men det har återigen varit lite för mycket.
Enligt planerna så skulle jag ha tagit examen med mina klasskamrater i torsdags, men så blev det ju inte och det är ingen idé att gräva ned sig i varför och om jag kunde ha gjort något för att hindra det och i så fall vad... Nu är det som det är och helt i linje med hur mitt senaste år har varit... Men tårarna kommer lik förbaskat, jag har aldrig kunnat hindra dem. Ändå glad att det är höst, den årstid jag älskar mest av allt, inte som du som älskade våren och sommaren mest. Men det var ju bara för dina blommor, eller hur? När andra tanter satt och gnällde över gickt och hemorrojder så rensade du rabatterna eller klättrade i stegen för att såga av en gren på något fruktträd. Små saker som får det att ila i mig av saknad och sorg över att du inte vill komma tillbaka till mig.
Jag har också en gång för alla kastat igen dörren till mamma och jag vet att du är arg på mig för det Mormiz, men lyssna på vad jag har att säga om saken. Jag vet att jag alltid kommer att vara ett barn i dina ögon och barn ska vara tysta och snälla. Man kunde ju tro att du skulle ge upp hoppet efter alla år, men inte... Så det sårar mig att säga att jag hoppas att jag slängt igen dörrhelvetet så den gått i baklås från båda håll och aldrig mer går att öppna. För jag har fått nog. Det finns en gräns och jag har egentligen nått den för länge sedan, men driven av någon föreställning att barn måste älska sina föräldrar i all evighet så har jag kämpat på. Men det går inte. Hon står för allt som är ont i min värld och allt jag inte tycker om med mig själv. Visst, jag överdriver säkert en hel del i mina slutsatser, men kontentan är nog densamma. Allt som jag tycker är viktigt i en människa, som att man är ärlig, rakryggad och mån om de som står en närmst, det går inte att passa in på henne hur gärna jag än vill. Tro mig, det gör så in i helvetes ont att inse att ens mamma inte är en person man kan älska eller ens ha i sitt liv. Om det finns någon som tror att jag tar lättvindigt på det här så kan de räcka upp handen nu... Jag försvarar mitt val till mitt sista andetag och har inga problem att ta fighten om någon så önskar, men det måste finnas ett mått av återkommande kärlek eller vänskap som gör det värt fighten den dagen den är på liv och död. Det finns inte i det här fallet, jag tror aldrig att det har funnits heller. Och det är ingens fel, det är bara så det är. Men från och med nu är jag och mamma bara två vuxna personer som inte har någon knytning till varandra. Jag vet att det gör ont Mormiz, jag var där...
Det har kommit fram så mycket saker sedan du försvann och vi måste ta det snart, men just idag orkar jag inte.
Jag har blivit erbjuden ett nytt jobb... Jag har ju berättat att jag börjat rida igen, eller hur? Förra gången när jag var på lektion så frågade I om inte jag kunde tänka mig att hjälpa dem med lite lektioner och så, jag trodde mest att hon sa det för att vara snällt och svarade väl något svävande. Men sedan ringde hon en dag och frågade om jag hade funderat på saken och ville att jag skulle träffa ridskolechefen och hennes mamma som håller i det administrativa! Helt galet!
Sedan dess har jag drömt om hästar dygnet runt! Det är ju ett liv jag vill leva igen, andas, leva och drömma häst. Bara att kliva in i stallet gör mig lycklig, som att alla bitar faller på plats. Men det jag helst vill göra är ju att rida själv, men det finns det inga jobb med. Problemet är att det är för dåligt betalt. Eller det är helt okej betalt om man inte har mina utgifter och min lön som jag har idag...
Så jag har ett stort dilemma och återigen när jag lyfter luren för att ringa och be dig om råd, så slår det mig... Du är inte där...
Jag älskar dig mest av allt i världen och saknar dig med varje fiber i min kropp!
fredag 1 oktober 2010
Torsdagen Den 30:e September
Kära Mormiz,
sitter här och tittar på mitt absoluta favoritprogram: Glee. Så underbar serie! Du hade älskat den!
Har precis varit ute i 2 timmar med hundarna och tidigare ikväll var jag på en timmes spinning. Måste hålla igång träningen nu, även om det är tråkigt att dra iväg vissa dagar...
Har fått veta att jag ska jobba tisdag-torsdag nästa vecka, tycker det här resandet börjar bli tröttsamt... Vet dock inte hur jag ska lösa problemet...
Jag älskar dig & saknar dig!
sitter här och tittar på mitt absoluta favoritprogram: Glee. Så underbar serie! Du hade älskat den!
Har precis varit ute i 2 timmar med hundarna och tidigare ikväll var jag på en timmes spinning. Måste hålla igång träningen nu, även om det är tråkigt att dra iväg vissa dagar...
Har fått veta att jag ska jobba tisdag-torsdag nästa vecka, tycker det här resandet börjar bli tröttsamt... Vet dock inte hur jag ska lösa problemet...
Jag älskar dig & saknar dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)