Kära Mormiz,
sitter i din fåtölj och skakar av gråt, hulkar så hela kroppen rister. Hårda, vassa ord från den som står en närmast har så lätt hål på den sköra yta som jag kämpar varje dag för att hålla uppe. För sanningen är att trots att livet har stannat upp för mig sedan över ett år tillbaka, så fortsätter det hänsynslöst för alla andra. Och jag drar mig undan, för vem vill höra samma gamla sorg ältas om och om igen? Men sanningen är att jag förlorade för mycket, mer än jag klarade av att hantera, på nästan samma gång. Den ena tradgedin avlöste den andra och någonstans mitt i mitt privata armageddon så fastnade jag. Och jag vet inte hur jag ska ta mig loss. Sedan den dagen allt rasade samman klarar jag inte av att tänka på framtiden, att planera och känna hopp och glädje inför det som komma skall. Hur jag de flesta dagar fortfarande måste kämpa för att ta mig upp ur sängen, fylla dagarna med något meningsfullt, någon kvasiexistens som rättfärdigar att jag står kvar här på denna jord, medan du är borta. Jag skulle göra vad som helst för att byta med dig, bara du fick leva igen.
Jag vill heller inte höra att det blir bättre, att jag får gaska upp mig och gå vidare, det är inte så enkelt. Jag tror kroppen är fast i en fysisk reaktion, att jag ännu inte bearbetat allt det onda som jag och Kenneth började nysta i. Än värre blir det eftersom varken du eller mamma finns kvar för att svara på alla mina frågor... Jag kan skrika dem rakt ut i intet tills jag blir hes, men samma tystnad kommer tvinga mig på knä som alltid.
Men det är väl som han säger, jag är väl bara en självisk och egoistisk människa som bara tänker på mig själv? Det är väl så jag uppfattas av världen? Som har mage att fortsätta visa min sorg för hela världen, när så många andra har gått igenom värre saker och klarat det bättre... Att jag inte längre unnar andra att vara lyckliga, det var så han sa... Är det den bild du har av mig, mormor? Jag står inte ut med tanken att du skulle tycka att jag är sådan...
Jag tror att jag behöver hjälp. Helst något som raderar alla minnen och gör allt bra igen. Som när man var liten och varje sorg kunde botas med en glass eller en ny Barbie. Varför har jag hamnat här? Jag som tror så starkt på vårat fria val, att vi formar våra egna öden. Önskade jag det här på mig själv? Tycker jag verkligen så illa om mig själv att jag hamnade här? Det var nog mitt fel att jag fick sparken från Tullen, att jag inte tog min chans och använde det som positiv drivkraft mitt i allt kaos. För de sa ju att jag inte hade ansträngt mig tillräckligt. "You have been weighed on the scales and you have been found wanting." Jag skäms så oerhört över det, att jag inte räckte till för ett jobb som jag innan bara trodde jag kunde drömma om.
Sedan skulle jag vilja få hjälp att sova, drömlös sömn. Jag har mig veterligen aldrig haft problem med mardrömmar förut i hela mitt liv. Men sedan förra året så kommer de minst en gång i veckan och är så intensiva att de sitter kvar i kroppen hela dagen efter. Jag hade en sådan dröm igår natt, vaknade alldeles iskall och rädd, kroppen stel av skräck. Jag sover fruktansvärt dåligt och det tar ut sin rätt på resten av dagarna. Jag har till och med funderat på sömntabletter, förutsatt att de låter mig sova just drömlöst...
Nu börjar andningen lugna sig och jag ska nog gå ut med hundarna för att komma till någon slags ro igen, gud vet vad jag hade gjort utan dem...
Jag älskar dig och saknar dig så jag förgås.
fredag 11 mars 2011
tisdag 8 mars 2011
Tisdagen Den 8:e Mars
Kära Mormiz,
internationella kvinnodagen... Jag tycker det är ganska fånigt egentligen, du är ju fantastisk 365 dagar om året, om inte mer. Guuud, jag hoppas verkligen att du vet hur mycket jag älskar dig och hur mycket du alltid har betytt för mig, säg att du vet det? Trots att jag inte är som du vill att jag ska vara, har alldeles för bräckligt temperament och gör saker som inte passar sig... Jag har många gånger fått berättat för mig om en av våra första oenigheter: jag var kanske 4-5 år och du satte väl säkert en välbehövlig, men för mig obekväm, gräns. Det slutade i alla fall med att jag bestämt stolpade iväg till ytterdörren, vände mig om och sa trotsigt: "Nu ser du inte mig på ett tag!" och smällde igen dörren... Så fantastiskt uppnosigt och försigkommet, jag undrar hur du höll dig för skratt. Min bästa vän, min älskade mormor, den mest fantastiska kvinna jag någonsin kommer att ha i mitt liv.
Det finns så oerhört mycket att hylla, så många sidor av en oslipad diamant som jag vill att hela världen ska få se, vill dela med mig av min stora förebild i livet.
Din fräcka humor, stundtals på gränsen av vad din omgivning klarar av... Många är historierna om din framfart genom societeten som du & morfar umgicks med. Den strame affärsmannen som klagade på att slipsen hamnade i soppan när han var på middagsbjudning hos er, varpå du resolut gick ut i köket, kom åter med en sax i handen och helt sonika klippte av den! Eller på en annan bjudning som du tyckte blev lite väl tråkig och plötsligt kom incyklande på din dotters 3-hjuling i långklänning! Alla gånger du låg slängd över flygeln och sjöng som vilken operadiva som helst! Det känns så omöjligt att fånga allt det du är, sätta ord på ett allt annat än ordinärt liv.
För vem mer har en mormor som du? Som var på väg att köra ut ifrån en parkering och stannade för att släppa en man över övergångsstället, varpå han ställde sin portfölj på din motorhuv. Hur du då trampade gasen i botten och körde ett varv runt parkeringen med väskan, för att sedan stanna framför den MYCKET förvånade mannen och pekade åt honom att ta sin väska!!! Så underbart!
Minns du när du ringde affären och skällde ut dem efter noter för den gamla fisken de sålt till dig, hur du sa åt dem att skämmas över hur de behandlade sina kunder... Bara för att sedan komma på att du faktiskt hade tagit fram den ur din egen frys...
Älskade människa, livet är bara grått och trist utan dig, jag vill inget hellre än att få ha dig här hos mig. Och alla dessa tårar, när ska de ta slut? Förlåt mig min svaghet, men all styrk verkar ha försvunnit med dig. Hur kan en sorg och en saknad som alla säger ska blekna med tiden, bara växa sig starkare och vildare för var dag som går? Kan man sakna någon så att man slutar leva själv? Det känns verkligen så...
Jag älskar dig över allt annat och saknar dig så jag inte kan andas...
internationella kvinnodagen... Jag tycker det är ganska fånigt egentligen, du är ju fantastisk 365 dagar om året, om inte mer. Guuud, jag hoppas verkligen att du vet hur mycket jag älskar dig och hur mycket du alltid har betytt för mig, säg att du vet det? Trots att jag inte är som du vill att jag ska vara, har alldeles för bräckligt temperament och gör saker som inte passar sig... Jag har många gånger fått berättat för mig om en av våra första oenigheter: jag var kanske 4-5 år och du satte väl säkert en välbehövlig, men för mig obekväm, gräns. Det slutade i alla fall med att jag bestämt stolpade iväg till ytterdörren, vände mig om och sa trotsigt: "Nu ser du inte mig på ett tag!" och smällde igen dörren... Så fantastiskt uppnosigt och försigkommet, jag undrar hur du höll dig för skratt. Min bästa vän, min älskade mormor, den mest fantastiska kvinna jag någonsin kommer att ha i mitt liv.
Det finns så oerhört mycket att hylla, så många sidor av en oslipad diamant som jag vill att hela världen ska få se, vill dela med mig av min stora förebild i livet.
Din fräcka humor, stundtals på gränsen av vad din omgivning klarar av... Många är historierna om din framfart genom societeten som du & morfar umgicks med. Den strame affärsmannen som klagade på att slipsen hamnade i soppan när han var på middagsbjudning hos er, varpå du resolut gick ut i köket, kom åter med en sax i handen och helt sonika klippte av den! Eller på en annan bjudning som du tyckte blev lite väl tråkig och plötsligt kom incyklande på din dotters 3-hjuling i långklänning! Alla gånger du låg slängd över flygeln och sjöng som vilken operadiva som helst! Det känns så omöjligt att fånga allt det du är, sätta ord på ett allt annat än ordinärt liv.
För vem mer har en mormor som du? Som var på väg att köra ut ifrån en parkering och stannade för att släppa en man över övergångsstället, varpå han ställde sin portfölj på din motorhuv. Hur du då trampade gasen i botten och körde ett varv runt parkeringen med väskan, för att sedan stanna framför den MYCKET förvånade mannen och pekade åt honom att ta sin väska!!! Så underbart!
Minns du när du ringde affären och skällde ut dem efter noter för den gamla fisken de sålt till dig, hur du sa åt dem att skämmas över hur de behandlade sina kunder... Bara för att sedan komma på att du faktiskt hade tagit fram den ur din egen frys...
Älskade människa, livet är bara grått och trist utan dig, jag vill inget hellre än att få ha dig här hos mig. Och alla dessa tårar, när ska de ta slut? Förlåt mig min svaghet, men all styrk verkar ha försvunnit med dig. Hur kan en sorg och en saknad som alla säger ska blekna med tiden, bara växa sig starkare och vildare för var dag som går? Kan man sakna någon så att man slutar leva själv? Det känns verkligen så...
Jag älskar dig över allt annat och saknar dig så jag inte kan andas...
onsdag 2 mars 2011
Onsdagen Den 2:a Mars
Kära Mormiz,
jag vet nu att Marcus hade rätt. I en tid så långt bort stod jag inför ett vägskäl i mitt liv och jag minns att jag var hos dig och hälsade på och jag pratade med Marcus i telefonen på "mitt" rum. Jag tittade ut över gräsmattan och upp mot grusvägen och hörde honom säga att han tyckte att jag skulle ta jobbet i England, för det var en jättechans och han skulle ju finnas kvar när jag kom hem...
Minns du Marcus? Det känns som ett helt annat liv... Så fjärran från det och den jag är idag. Han jobbade ju på macken i byn där vi bodde och jag har var kär i honom typ hela min uppväxt, jag tyckte han var den snyggaste som fanns och dessutom 11 år äldre än mig och så mycket bättre än alla barnsliga killar i skolan. Jag praoade där en vår och vi spenderade mycket tid tillsammans, men jag kanske var typ 15 och han då 26, så det hände inget. När jag var 16 år följde jag med honom hem en dag och var i 7:e himlen, men inte ens en kram då... 4 år senare och 40 mil söderut tog jag mod till mig och ringde honom när jag skulle uppåt och hälsa på... Han bjöd hem mig och jag fick mannen jag varit kär i sedan typ 10 år tillbaka, som jag alltid tänkt på när någon kille var dum eller tafatt eller bara inte Marcus helt enkelt... =) Det var så stort och skrämmande och jag hade byggt upp en bild av honom som inte var rättvis, för han var bara människa, men i mina drömmar hade han alltid varit "the knight in shining armour" och kunde inte göra några fel... Stackars Marcus, det kan inte ha varit lätt att leva upp till en ung kvinnas drömmar!
Där stod jag nu i alla fall, med telefonen tryckt mot örat och tårarna sakta rinnande utför kinderna, jag var så rädd att förlora honom och att vara borta från er så lång tid. Då berättade han om när hans morfar gått bort och hur mycket han saknade honom och allt de inte hunnit göra och allt han inte hunnit säga. Man tror ju alltid att det kommer att finnas obegränsat med tid till det, senare... Men så sa han att sedan morfadern lämnat jordelivet, så fanns han med honom mer än innan. Att saknaden kan vara en näst intill fysisk närvaro, på gott och ont. Han var klok, min Marcus. Men han fanns inte kvar när jag kom hem från England...
Men jag har funderat mycket på det han sa och inser att han hade rätt, min saknad efter dig är så stark att jag nästan upplever den som en fysisk följeslagare. Idag, när solen kommmit fram ur sin månadslånga exil och fått snön att droppa från taken och jag gick förbi en blomsteraffär och kände lukten ifrån tulpanerna, då var du där.
När jag såg på tv och hörde "Ta mig Till Havet" med Peter Lundblad, då log jag brett och tänkte på din hemmasnickrade text: "Ta mig till havet och gör mig med barn..." som du glatt delade med resten av världen... Hur du bytte namn på Putte Wickman till Wutte Pickman så mamma blev ilsk på dig! På att jag kunde ge dig biljetter till Jonas Gardell's show "Tillfällig Gäst I Ditt Liv" och veta att det skulle bli succé, du skrattade mest av alla åt hans grova skämt...
Kommer du ihåg första gången vi skulle åka upp till Norge efter att jag och Fredrik blev tillsammans? Vi stannade på Mc Donald's i Arvika och vi gick in och handlade, medan du satt kvar i bilen. När vi kom med maten så tittade du frågande på Fredrik och höll upp din apelsinjuice:
-Får inte jag något sugrör? Jag tycker om att suga...
Underbara människa!!! Älskade, älskade, älskade, snälla kom tillbaka til mig! Jag saknar dig så att det gör ont inuti. Jag har verkligen förstått meningen av "bitterljuvt". För alla minnen som finns kvar inom mig, när jag tar fram dem så skrattar jag och ler, men sedan svider det till i hjärtat och tårarna bränner i ögonen. Livet blir aldrig mer som det ska, jag känner det mer och mer för varje dag...
jag vet nu att Marcus hade rätt. I en tid så långt bort stod jag inför ett vägskäl i mitt liv och jag minns att jag var hos dig och hälsade på och jag pratade med Marcus i telefonen på "mitt" rum. Jag tittade ut över gräsmattan och upp mot grusvägen och hörde honom säga att han tyckte att jag skulle ta jobbet i England, för det var en jättechans och han skulle ju finnas kvar när jag kom hem...
Minns du Marcus? Det känns som ett helt annat liv... Så fjärran från det och den jag är idag. Han jobbade ju på macken i byn där vi bodde och jag har var kär i honom typ hela min uppväxt, jag tyckte han var den snyggaste som fanns och dessutom 11 år äldre än mig och så mycket bättre än alla barnsliga killar i skolan. Jag praoade där en vår och vi spenderade mycket tid tillsammans, men jag kanske var typ 15 och han då 26, så det hände inget. När jag var 16 år följde jag med honom hem en dag och var i 7:e himlen, men inte ens en kram då... 4 år senare och 40 mil söderut tog jag mod till mig och ringde honom när jag skulle uppåt och hälsa på... Han bjöd hem mig och jag fick mannen jag varit kär i sedan typ 10 år tillbaka, som jag alltid tänkt på när någon kille var dum eller tafatt eller bara inte Marcus helt enkelt... =) Det var så stort och skrämmande och jag hade byggt upp en bild av honom som inte var rättvis, för han var bara människa, men i mina drömmar hade han alltid varit "the knight in shining armour" och kunde inte göra några fel... Stackars Marcus, det kan inte ha varit lätt att leva upp till en ung kvinnas drömmar!
Där stod jag nu i alla fall, med telefonen tryckt mot örat och tårarna sakta rinnande utför kinderna, jag var så rädd att förlora honom och att vara borta från er så lång tid. Då berättade han om när hans morfar gått bort och hur mycket han saknade honom och allt de inte hunnit göra och allt han inte hunnit säga. Man tror ju alltid att det kommer att finnas obegränsat med tid till det, senare... Men så sa han att sedan morfadern lämnat jordelivet, så fanns han med honom mer än innan. Att saknaden kan vara en näst intill fysisk närvaro, på gott och ont. Han var klok, min Marcus. Men han fanns inte kvar när jag kom hem från England...
Men jag har funderat mycket på det han sa och inser att han hade rätt, min saknad efter dig är så stark att jag nästan upplever den som en fysisk följeslagare. Idag, när solen kommmit fram ur sin månadslånga exil och fått snön att droppa från taken och jag gick förbi en blomsteraffär och kände lukten ifrån tulpanerna, då var du där.
När jag såg på tv och hörde "Ta mig Till Havet" med Peter Lundblad, då log jag brett och tänkte på din hemmasnickrade text: "Ta mig till havet och gör mig med barn..." som du glatt delade med resten av världen... Hur du bytte namn på Putte Wickman till Wutte Pickman så mamma blev ilsk på dig! På att jag kunde ge dig biljetter till Jonas Gardell's show "Tillfällig Gäst I Ditt Liv" och veta att det skulle bli succé, du skrattade mest av alla åt hans grova skämt...
Kommer du ihåg första gången vi skulle åka upp till Norge efter att jag och Fredrik blev tillsammans? Vi stannade på Mc Donald's i Arvika och vi gick in och handlade, medan du satt kvar i bilen. När vi kom med maten så tittade du frågande på Fredrik och höll upp din apelsinjuice:
-Får inte jag något sugrör? Jag tycker om att suga...
Underbara människa!!! Älskade, älskade, älskade, snälla kom tillbaka til mig! Jag saknar dig så att det gör ont inuti. Jag har verkligen förstått meningen av "bitterljuvt". För alla minnen som finns kvar inom mig, när jag tar fram dem så skrattar jag och ler, men sedan svider det till i hjärtat och tårarna bränner i ögonen. Livet blir aldrig mer som det ska, jag känner det mer och mer för varje dag...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)