Kära Mormiz,
nu har vintern kommit till vårat vackra land igen. Tro mig, jag älskar vintern och all snö, men jag älskar de som sköter snöröjningen lite mindre! Jag förstår inte att det ska vara så satans svårt! Det komemr ju snö varje år i det här landet och man hoppades ju att de skulle ha lärt sig NÅGONTING efter förra årets kaos, men det verkar inte så kan jag säga. Gav mig ut i ovädret i morse för att ta min vanliga joggingrunda och jg köper att de inte har plogat spåret, men trottoarerna!!! Tänker på alla stackars pensionärer och de som inte har så lätt att ta sig fram! Jag blir ju mest förbannad och det lider jag ju inte av så länge, men tänk att kanske inte kunna ta sig ut på flera dagar!!! Usch, jag bävar verkligen inför ålderdom... Just nu har jag så mycket jag vill at tjag ibland drabbas av panik och tänker på hur hemskt det senaste året har varit och att det kanske ska fortsätta i samma anda... Då tappar jag all tro på mig själv och mina framtidsplaner och tänker att det inte är någon idé att hoppas alls... Det känns sorgligt...
Ser i alla fall fram emot 2 veckor i underbara Playa Del Carmen, Mexico. Så skönt att pappa ska med, han jobbar fan 7 dagar i veckan nu och behöver få vara ledig. Sedan får vi se hur vi ska göra med jul och nyår, vårat första år helt själva... Känns som att det här får bli ett mellanår för att ladda om och göra en nystart, för att bygga en egen tradition. Så tragiskt, men sant. Jag hoppas bara att det inte slutar med att jag blir en sådan person som flyr landet varje år och åker på solssemester över julafton, för att slippa ta tag i ett firande som för mig alltid har varit höjdpunkten på året!
Mina bästa minnen var den otroliga förväntan som julen förde med sig, genom alla förberedelser, hur små och obetydliga de än var: julkalender, ljusstöpning, bak, göra korv, sätta upp granris i stallet som hästarna slet ned vid första bästa tillfälle, köpa julklappar, komma på rim, göra knäck, äta årets första skinksmörgås med stark senap... På julaftons morgon vaknade jag i gryningen, utanför rummet under min egna gran låg det alltid en ny serietidning eller en pysselbok, för att hålla mig sysselsatt under dagen.
Jag studsade ned för trapporna och kollade på Jullovsmorgon i pyjamas och kastade längtande blickar till högen med julklappar under den stora granen i matsalen. Efter barnprogrammen var det frukost: risgrynsgröt med socker och kanel, sedan bort till stallet och hästarna för en riktigt lång ridtur i skogen i den underbara snön som hängde tjock över grenarna. Väl hemma igen var det dags för The Tales of Beatrix Potter som var en balett där alla var utklädda till djur! Jag älskade den och såg den varje år!!! Tror inte den går längre...
Åh, vilken underbar tid, innan man var tvungen att bli vuxen och förstå hur ond världen kan vara och man slapp göra en massa livsavgörande val... Längtar så tillbaka dit!
Älskar dig och saknar dig så hjärtat brister!
söndag 28 november 2010
fredag 26 november 2010
Fredagen Den 26:e November
Kära Mormiz,
hemma efter ett trevligt julbord, dock åt jag inte så mycket, men det har aldrig varit min grej med julmat. I år är det svårare än någonsin att ladda upp inför julen, av många anledningar. Önskar att jag kunde prata med dig om allt!
Jobbat både dag och natt denna veckan faktiskt... Lördag & söndag jobbade jag 07-19, måndag gick jag på 19:15 och jobbade till tisdag morgon 07:15 och sedan jobbade jag 07-19 onsdag och torsdag... Ändå kom chefen in och frågade om jag kunde jobba 07-19 fre-sön med!!! Fast jag ska jobba de tiderna måndag och tisdag redan... Suck... En timanställds öde är sannerligen ingen lek... Ena månaden får man inga timmar alls och nästa ska de jobba en till döds... Det var inte kul att vända på dygnet 2 gånger på 2 dagar... Tur att jag har fantastiska kollegor!
Och så skulle jag vilja hylla min underbara, fantastiska vän: Sandra!!! Hon är värd guld och ställer alltid upp trots att hon har mycket med lilla Tuva och sin dumma mage. Jag älskar henne verkligen och är så tacksam över att ha henne som vän!!!
Om en vecka ligger jag på playan i Mexico och njuter, det ska bli skönt att komma bort lite. Det har varit ganska... intensivt... Berättar mer senare...
Älskar dig och saknar dig massor!!!
hemma efter ett trevligt julbord, dock åt jag inte så mycket, men det har aldrig varit min grej med julmat. I år är det svårare än någonsin att ladda upp inför julen, av många anledningar. Önskar att jag kunde prata med dig om allt!
Jobbat både dag och natt denna veckan faktiskt... Lördag & söndag jobbade jag 07-19, måndag gick jag på 19:15 och jobbade till tisdag morgon 07:15 och sedan jobbade jag 07-19 onsdag och torsdag... Ändå kom chefen in och frågade om jag kunde jobba 07-19 fre-sön med!!! Fast jag ska jobba de tiderna måndag och tisdag redan... Suck... En timanställds öde är sannerligen ingen lek... Ena månaden får man inga timmar alls och nästa ska de jobba en till döds... Det var inte kul att vända på dygnet 2 gånger på 2 dagar... Tur att jag har fantastiska kollegor!
Och så skulle jag vilja hylla min underbara, fantastiska vän: Sandra!!! Hon är värd guld och ställer alltid upp trots att hon har mycket med lilla Tuva och sin dumma mage. Jag älskar henne verkligen och är så tacksam över att ha henne som vän!!!
Om en vecka ligger jag på playan i Mexico och njuter, det ska bli skönt att komma bort lite. Det har varit ganska... intensivt... Berättar mer senare...
Älskar dig och saknar dig massor!!!
söndag 21 november 2010
Söndagen Den 21:a November
Kära Mormiz,
nu är jag helt slut efter att ha jobbat 24 timmar denna helg. Det har varit galet mycket att göra, men det är ett ganska roligt jobb och jag har underbara kollegor som gör att tiden går fortare. Men jag får inte gå och sova, ska jobba natt imorgon och måste därför vara uppe länge i natt... Än så länge går det bra, tittar på vår älskade Persbrandt i BECK-Den Japanska Shungamålningen och så har jag en bra bok och även samtliga Harry Potter-filmer... Sedan har jag bunkrat upp på glögg och annat gott.
Nu har vi 1,5 vecka kvar till avresa mot Mexico och 2 veckor i underbara Playa Del Carmen!!! Helt galet!!! Tänk om t.o.m. jag blir solbränd? Det har aldrig hänt förut! =)
Men efter det blir det riktigt jobbigt... Jul... Klarar knappt av att tänka tanken och hur jag än försöker undantränga det så är det omöjligt att missa den stundande högtiden. Affärerna har redan börjat spela julsånger och i köpcentrena står små tomtar och berättar sagor för barnen... Säga vad man vill om mamma, men hon visste hur man skapade julstämning! Det är min enda heliga högtid, då jag vägrar låta någon i familjen jobba eller komma undan med dåligt humör eller taskig attityd! Det ÄR Kalle Anka 15:00, det ÄR abnormt stor middag på eftermiddagen, det ÄR julklappsutdelning på kvällen, det ÄR Karl-Bertil Jonssons Jul och det ÄR gröt med äkta kanelstång sent in på natten... Och så ska jag nu på något vis hålla det, fråga mig inte hur det ska gå till... Pappa kommer förhoppningsvis förstå hur svårt det är för mig och samarbeta i mesta möjliga mån, annars kan det bli riktigt galet... Kommer du ihåg första julen efter att vi hade flyttat till Borås? Det måste ha varit 1999... Jag åkte upp till dig en vecka i förväg, shoppade julklappar med STOR eftertanke i Sthlm och vi stöpte ljus i ditt stora, varma kök. Jag lade ned mer tid än vanligt på att skapa en underbar jul, nu när vi inte bodde grannar längre. När jag skulle ut och fixa julgran så sa du att den skulle ta för stor plats och insisterade på en jul-en istället!!! Jag tror att jag började gråta på plats! Men det slutade i alla fall med en ordentlig julgran... =) Jag jobbade i timmar på julklappsrimmen och lackat paketen med rött lack och köpt fantastiska julklappspapper.
Mamma & pappa kom upp dagen innan julafton och hade inte ens köpt sina julklappar! Det gjorde de på självaste julafton och då var det bara Åhlen's som var öppet... Så jag fick en stickad tröja och Markoolio's senaste skiva!!! Fy vad ledsen jag var, som jag hade kämpat med att få julen att vara som alla andra och så gick allt åt skogen!
Borde ha lärt mig min läxa då, men jag tror fortfarande på julaftonen's magi och vägrar ge upp trots det hemska år vi har haft.
När jag kom upp till pappa den här gången så hittde jag nya papper från SÖS om en lungröntgen i december. När jag frågade honom om det så svarade han väldigt undvikande och jag fick en stor klump i magen av oro... Jag vill inte gå igenom det här igen och när han inte vill svara på mina frågor så blir jag bara ännu mer stressad. Måste få tag på SÖS imorgon och fråga dem varför han måste göra den här undersökningen, han blev ju friskförklarad i september...
Jag älskar dig över allt annat och behöver dig verkligen hos mig nu...
nu är jag helt slut efter att ha jobbat 24 timmar denna helg. Det har varit galet mycket att göra, men det är ett ganska roligt jobb och jag har underbara kollegor som gör att tiden går fortare. Men jag får inte gå och sova, ska jobba natt imorgon och måste därför vara uppe länge i natt... Än så länge går det bra, tittar på vår älskade Persbrandt i BECK-Den Japanska Shungamålningen och så har jag en bra bok och även samtliga Harry Potter-filmer... Sedan har jag bunkrat upp på glögg och annat gott.
Nu har vi 1,5 vecka kvar till avresa mot Mexico och 2 veckor i underbara Playa Del Carmen!!! Helt galet!!! Tänk om t.o.m. jag blir solbränd? Det har aldrig hänt förut! =)
Men efter det blir det riktigt jobbigt... Jul... Klarar knappt av att tänka tanken och hur jag än försöker undantränga det så är det omöjligt att missa den stundande högtiden. Affärerna har redan börjat spela julsånger och i köpcentrena står små tomtar och berättar sagor för barnen... Säga vad man vill om mamma, men hon visste hur man skapade julstämning! Det är min enda heliga högtid, då jag vägrar låta någon i familjen jobba eller komma undan med dåligt humör eller taskig attityd! Det ÄR Kalle Anka 15:00, det ÄR abnormt stor middag på eftermiddagen, det ÄR julklappsutdelning på kvällen, det ÄR Karl-Bertil Jonssons Jul och det ÄR gröt med äkta kanelstång sent in på natten... Och så ska jag nu på något vis hålla det, fråga mig inte hur det ska gå till... Pappa kommer förhoppningsvis förstå hur svårt det är för mig och samarbeta i mesta möjliga mån, annars kan det bli riktigt galet... Kommer du ihåg första julen efter att vi hade flyttat till Borås? Det måste ha varit 1999... Jag åkte upp till dig en vecka i förväg, shoppade julklappar med STOR eftertanke i Sthlm och vi stöpte ljus i ditt stora, varma kök. Jag lade ned mer tid än vanligt på att skapa en underbar jul, nu när vi inte bodde grannar längre. När jag skulle ut och fixa julgran så sa du att den skulle ta för stor plats och insisterade på en jul-en istället!!! Jag tror att jag började gråta på plats! Men det slutade i alla fall med en ordentlig julgran... =) Jag jobbade i timmar på julklappsrimmen och lackat paketen med rött lack och köpt fantastiska julklappspapper.
Mamma & pappa kom upp dagen innan julafton och hade inte ens köpt sina julklappar! Det gjorde de på självaste julafton och då var det bara Åhlen's som var öppet... Så jag fick en stickad tröja och Markoolio's senaste skiva!!! Fy vad ledsen jag var, som jag hade kämpat med att få julen att vara som alla andra och så gick allt åt skogen!
Borde ha lärt mig min läxa då, men jag tror fortfarande på julaftonen's magi och vägrar ge upp trots det hemska år vi har haft.
När jag kom upp till pappa den här gången så hittde jag nya papper från SÖS om en lungröntgen i december. När jag frågade honom om det så svarade han väldigt undvikande och jag fick en stor klump i magen av oro... Jag vill inte gå igenom det här igen och när han inte vill svara på mina frågor så blir jag bara ännu mer stressad. Måste få tag på SÖS imorgon och fråga dem varför han måste göra den här undersökningen, han blev ju friskförklarad i september...
Jag älskar dig över allt annat och behöver dig verkligen hos mig nu...
onsdag 3 november 2010
Onsdagen Den 3:e November
Kära Mormiz,
förlåt att jag har dröjt... Livet har varit kaos och jag vet knappt var jag bor längre, åker tåg, åker tunnelbana, åker buss, åker bil, hamnar så långt ifrån där jag borde vara att jag är rädd att jag inte hittar rätt igen... Och jag får ständigt sällskap av sorgen som gått troget vid min sida i ganska exakt ett år nu. Det är ett år sedan stroken tog dig ifrån mig för alla evighet, du kom aldrig tillbaka till mig efter den ödesdigra dagen och jag tror att det är därför ja ginte orkat skriva på länge nu, har funderat så mycket. Händerna skakar, men orden vill ut, göra sig kända. Så här är jag, redo att blöda inifrån och ut.
Jag minns så tydligt den där dagen, jag hade skola hela dagen och telefonen var tyst. Inga onda aningar, varför skulle jag tro att livet ville mig så illa? Så var skolan slut och vi 3 var på väg tillbaka till båra lägenheter, när pappas telefonnummer dök upp på displayen. Jag svarade och ramlade rakt ned i mörkret. Han sa att du fått en stroke på förmiddagen, men ingen hade velat störa mig i skolan. Du var på sjukhuset med mamma, men ingen visste riktigt hur det var med dig. Jag sjönk kvidande ihop på marken utanför skolan. Mina klasskamrater fångade upp mig och fick med mig hem. De köpte mat och försökte lyssna, men jag kunde inte formulera en enda vettig mening. Vad var en stroke? Vad betydde det? Tillslut kände jag mig inträngd i ett hörn och lämnade skolan och allt meningslöst bakom mig, åkte hem till pappa och sov där, ville inte vågade inte sova helt ensam. På morgonen begav jag mig hem till Norrköping och grät hela vägen på motorvägen, slog händerna gula och blåa på ratten. Spelade upp samtalen med mamma från sjukhuset från kvällen innan, hon lät trött.
Väl hemma möttes jag av en ångerfull F som varit på kryssning med sitt jobb och inte kunnat trösta mig. Vi pratade mycket och på eftermiddagen ringde mamma och berättade att hon satt på sjukhuset med dig och frågade om jag ville prata med dig, men jag vågade inte... Men hon insisterade och höll telefonen åt dig och dina svaga röst kämpade sig ända till mig och jag grät. Mitt i affären, tårarna bara rann okontrollerat. Men du var ju drä, du levde, allt skulle bli bra igen. För dig var en fighter och du skulle inte ge upp på mig, jag skulle inte låta dig ge upp. Föga anade jag att det här var början på ett oundvikligt slut...
Dagen efter åkte vi de 25 milen upp till dig och satt hos dig på sjukhuset, mer tårar, mer rädsla... Jag hatar sjukhus, människor dör där och den lukten sitter i väggarna, hopplösheten sitter lika tydligt som de vattniga tavlorna på väggarna i ändlösa korridorer. Men jag gick ut för att gråta, ville inte göra det värre för dig. Stor i korridoren och bara grät, du såg ju så svag och bräcklig ut. En skugga av ditt forna jag,långt ifrån den starka, levnadsglada Mormiz som jag delat 27 år med. Du sken upp när du såg F, ni har alltid varit tighta och delat samma humor. Några tysta försök att skämta från sin sida gjorde att jag vågade hoppas... På att livet skulle ställa allt i ordning igen, att detta bara var en morbid tvist för att jag skulle lära mig vad som är viktigt här i livet...
Men jag visste redan Mormiz, jag visste att det är de som står en närmast som räknas, inget annat. Och om jag kunde lära mig det, med två ganska känslomässigt otillgängliga föräldrar, då kan nog alla lära sig. Och jag lärde mig att säga "Jag älskar dig" till både dig och mina föräldrar, trots att ni aldrig sa det tillbaka...
Nu orkar jag inte minnas mer just nu och tror vi får vara nöjda så för idag, ska jobba mig igenom den här perioden, men vi får ta lite i taget om jag ska lyckas hålla ihop någorlunda.
Jag älskar dig över allt annat och saknar dig mer än någonsin.
förlåt att jag har dröjt... Livet har varit kaos och jag vet knappt var jag bor längre, åker tåg, åker tunnelbana, åker buss, åker bil, hamnar så långt ifrån där jag borde vara att jag är rädd att jag inte hittar rätt igen... Och jag får ständigt sällskap av sorgen som gått troget vid min sida i ganska exakt ett år nu. Det är ett år sedan stroken tog dig ifrån mig för alla evighet, du kom aldrig tillbaka till mig efter den ödesdigra dagen och jag tror att det är därför ja ginte orkat skriva på länge nu, har funderat så mycket. Händerna skakar, men orden vill ut, göra sig kända. Så här är jag, redo att blöda inifrån och ut.
Jag minns så tydligt den där dagen, jag hade skola hela dagen och telefonen var tyst. Inga onda aningar, varför skulle jag tro att livet ville mig så illa? Så var skolan slut och vi 3 var på väg tillbaka till båra lägenheter, när pappas telefonnummer dök upp på displayen. Jag svarade och ramlade rakt ned i mörkret. Han sa att du fått en stroke på förmiddagen, men ingen hade velat störa mig i skolan. Du var på sjukhuset med mamma, men ingen visste riktigt hur det var med dig. Jag sjönk kvidande ihop på marken utanför skolan. Mina klasskamrater fångade upp mig och fick med mig hem. De köpte mat och försökte lyssna, men jag kunde inte formulera en enda vettig mening. Vad var en stroke? Vad betydde det? Tillslut kände jag mig inträngd i ett hörn och lämnade skolan och allt meningslöst bakom mig, åkte hem till pappa och sov där, ville inte vågade inte sova helt ensam. På morgonen begav jag mig hem till Norrköping och grät hela vägen på motorvägen, slog händerna gula och blåa på ratten. Spelade upp samtalen med mamma från sjukhuset från kvällen innan, hon lät trött.
Väl hemma möttes jag av en ångerfull F som varit på kryssning med sitt jobb och inte kunnat trösta mig. Vi pratade mycket och på eftermiddagen ringde mamma och berättade att hon satt på sjukhuset med dig och frågade om jag ville prata med dig, men jag vågade inte... Men hon insisterade och höll telefonen åt dig och dina svaga röst kämpade sig ända till mig och jag grät. Mitt i affären, tårarna bara rann okontrollerat. Men du var ju drä, du levde, allt skulle bli bra igen. För dig var en fighter och du skulle inte ge upp på mig, jag skulle inte låta dig ge upp. Föga anade jag att det här var början på ett oundvikligt slut...
Dagen efter åkte vi de 25 milen upp till dig och satt hos dig på sjukhuset, mer tårar, mer rädsla... Jag hatar sjukhus, människor dör där och den lukten sitter i väggarna, hopplösheten sitter lika tydligt som de vattniga tavlorna på väggarna i ändlösa korridorer. Men jag gick ut för att gråta, ville inte göra det värre för dig. Stor i korridoren och bara grät, du såg ju så svag och bräcklig ut. En skugga av ditt forna jag,långt ifrån den starka, levnadsglada Mormiz som jag delat 27 år med. Du sken upp när du såg F, ni har alltid varit tighta och delat samma humor. Några tysta försök att skämta från sin sida gjorde att jag vågade hoppas... På att livet skulle ställa allt i ordning igen, att detta bara var en morbid tvist för att jag skulle lära mig vad som är viktigt här i livet...
Men jag visste redan Mormiz, jag visste att det är de som står en närmast som räknas, inget annat. Och om jag kunde lära mig det, med två ganska känslomässigt otillgängliga föräldrar, då kan nog alla lära sig. Och jag lärde mig att säga "Jag älskar dig" till både dig och mina föräldrar, trots att ni aldrig sa det tillbaka...
Nu orkar jag inte minnas mer just nu och tror vi får vara nöjda så för idag, ska jobba mig igenom den här perioden, men vi får ta lite i taget om jag ska lyckas hålla ihop någorlunda.
Jag älskar dig över allt annat och saknar dig mer än någonsin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)