Fredagen Den 22:a Juni

Kära Mormiz,

nu är det typ Midsommarafton, fast man borde sova några timmar innan dess. Själv sitter jag på balkongen i mörkret efter en jobbig kväll. Känslorna hinner i kapp lite pö om pö och just ikväll kom en hel flod väldigt olämpligt. Jag vet inte om det är för att jag har så mycket inom mig som jag skulle behöva bearbeta, om det är det som gör att jag inte längre kan kontrollera dessa svackor så bra...

Det har varit en tuff vecka, pappa har fått sin första omgång cellgifter och igår låg han inne på operation för att sätta in en port som de ska ge honom medicinerna igenom i fortsättningen. Det är så mycket ovisshet och rädsla just nu, framförallt rädsla. Jag är ju sjukskriven och den här veckan har det inte direkt varit tal om att sitta ned, ta det lugnt och börja sortera tankarna. Pappa är frustrerad, rädd och stressad och ringer hela tiden långt innan vi bestämt att vi ska åka och vill komma iväg. Det är bara att försöka bita ihop och vara stark, för det är ju faktiskt honom allt det här drabbar, egentligen, inte mig.

Men precis som förra gången så har jag fått mig en tankeställare på vilka som är mina riktiga vänner, vilka jag kan lita på står kvar även fast det är jobbigt. Det är tufft att inse att några av dem man trodde mest på faktiskt inte har tid eller ork att bry sig. Men så vill jag bara ha vänner som står pall, som jag skulle göra för dem, resten kan vara någon slags Facebook-vänkrets som gillar min status och som jag inte behöver lägga mer energi på. För dem jag älskar och väljer att ha som mina vänner är dem jag skulle göra allt för, för dem står min dörr alltid öppen och jag kommer att ha tid för dem oavsett. Just nu är jag extra tacksam över Karin & Nic, över att hon lyssnar utan att döma, att hon tar sig tid att förstå och aldrig kommer med idiotiska kommentarer liknande: "Det går över ska du se..."
Folk säger de mest konstiga saker när man mår dåligt och ibland är det svårt att låta bli att undra hur fan de tänker. Som att säga: "Men bli nu inte sjukskriven, det ser så illa ut för framtida arbetsgivare!"... Okej, för det är ju mitt största fokus just nu... Det kanske inte ser bra ut och jag kanske kommer att vara tvungen att förklara det i framtiden, men just nu är framtiden helt ointressant. Det enda som räknas är idag, att jag har pappa här och att jag gör allt jag kan för att ta oss igenom det här helvetet.
Jag önskar att jag kunde tro på Gud. Det verkar vara så skönt att lita på att allt som händer har en mening och att något större än jag själv styr över det som händer mig och mina älskade. Men det är också de här gångerna som jag inser att det är omöjligt för min del.

Det sägs att blixten aldrig slår ned på samma ställe två gånger... Ändå lever jag mitt liv här, där blixten slår ned.

Jag älskar dig och saknar dig så oerhört och det gör så ont att du inte är här.

Måndagen Den 18:e Juni

Kära Mormiz,

Nu är vi på Södersjukhuset och jag skriver från ett behandlingsrum med 4 sängar. 3 är tomma, men i den 4:e ligger min älskade pappa. Han sover nu, sköterskan sa att han skulle bli trött av medicinerna. Jag har gjort leverpastej-smörgåsar med smörgåsgurka om han skulle bli hungrig, men han har inte velat äta trots att han alltid äter lunch den här tiden... Han vill bara sova. Nej, lite päronsaft har jag lyckats truga i honom, men det tog han nog mest för att vara snäll mot mig... Sköterskan tar blodtryck och tempen varje kvart, annars är allt tyst och stilla.
Det är väldigt jobbigt att se min stora, starka pappa i en sjukhussäng, med nålar i armarna och tung andning. Han har blivit så smal, musklerna försvinner mer och mer ju längre tid han inte får jobba.
Hundarna ligger i bilen i garaget, bakluckan öppen och burarna tryggt låsta, bästa köpet någonsin. Måste gå ut med dem snart, men jag är så rädd att något ska hända medan jag är borta.
Pappa tycker nog jag är ganska pinsam som jag håller på och frågar om allt, ber dem ta bort gaveln på sängen så han kan ligga bättre, frågar om när läkaren kommer, ber dem hjälpa honom med benet som plågar honom så. För precis som dig så är han inte direkt bra på att be om hjälp när det är jobbigt...

Jag drömde om dig i natt och även om jag är tacksam för de gånger jag åter får se ditt vackra ansikte, så hade jag gärna stått över den här gången. För det var från sjukhuset, som den där gången jag och Fredrik åkte upp till din födelsedag och du var så rädd, så rädd. I drömmen kunde jag inget göra annat än att hålla om dig och lova att ta med dig hem. Det var fruktansvärt och jag vaknade alldeles kall inombords. Minnet av ditt sorgsna leende och de där frågande ögonen som hade sådan tillit till att jag skulle ordna allt. Jag skulle göra vadsomhelst för dig, precis vad som helst! Jag skulle ha tagit dig ifrån det där hemmet, där du bara genomled en existens, inte dagar i ett liv... Kunde jag ha gjort mer? Om jag hade flyttat upp som vi pratade om, hade du kunnat få spendera din sista tid hemma då? Det lär jag aldrig få veta, eller hur?

Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt!

Söndagen Den 10:e Juni

Kära Mormiz,

var är du när man behöver dig?

Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Pappa är arg. Arg på sin sjukdom, arg på att han inte får jobba och arg på hur orättvist livet är. Mest av allt är han arg på mig. Han tycker att det är jag som har bestämt att han inte får jobba och det spelar ingen roll att det faktiskt var överläkaren som sa att det skulle innebära LIVSFARA för honom att gå till jobbet...
Hans kommentarer svider och gör ont, jag har ingenting att skydda mig mot dem med. Alla mina försvar är nere just nu och just nu känns det som att han glider längre och längre ifrån mig och det är mer än jag klarar av...
Jag är så fruktansvärd rädd för att förlora honom, att den här sjukdomen ska ta honom ifrån mig på ett sätt eller annat.

Idag har vi dock distraherat oss med hundutställning ( i och för sig tog vi med oss Grumpy...) och det var Anders debut, med Yoggi. På något märkligt vis klådde de mig & Harry och kom 4:a av 8:a hanar med HP!!! =) Superfin kritik och Anders tyckte att det var roligt och Yoggi var så fin -- så nu är vårat team komplett och vi kommer att ställa båda hundarna i fortsättningen. Roligt!
Sedan körde vi hem Grumpy och åkte hem till älskade Karin & Niclas, välbehövigt!!! Att få prata med Karin om alla känslor, all rädsla och ilska som jag försöker hantera varje dag, det är som att släppa lite på trycket i alla fall. Jag har verkligen haft tur som fått en så fantastisk vän.
Efter det åkte vi och åt på Heron City, för att fira att vi varit tillsammans 8 månader. Just nu känns varje liten bit av glädje värd att verkligen hålla fast vid och uppleva, för att bara för en kort stund slippa smärtan och ilskan och ångesten. För att få andas lugnt, bara en liten stund.
Jag förstår inte hur jag skulle klara det här utan Anders, jag älskar honom över allt annat.

Jag älskar dig och saknar dig!

Tisdagen Den 5:e Juni Del II

Kära Mormiz,

sitter ensam i köket och tårarna bränner i ögonen. Pappas chef ringde nyss och jag inser att han inte alls tänker lyssna på läkarens föreskrifter och vara sjukskriven under cellgiftsbehandlingen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag blir helt förtvivlad och känner mig så maktlös. Jag kan ju inte gärna låsa in honom, men det är det jag helst skulle vilja göra. Vad ska jag göra? Hans immunförsvar kommer att vara jättelågt och överläkaren sa idag att det är farligt för honom att fortsätta jobba-ändå lyssnar han inte!
Jag orkar inte mer, jag är rädd dygnet runt och har svårt att sova, ont i magen och gråter för allt. Jag önskar att han kunde tänka på någon annan än sig själv just nu, hur dumt det än låter, att han kunde tänka på hur det han gör påverkar mig. På att jag inte kan andas när jag tänker på att han tänker fortsätta jobba heltid, oavsett vad någon annan tycker, som att jag inte betyder någonting för honom.

Det kanske jag inte gör heller? Vad har jag gjort mina föräldrar för att ha dem båda vara helt oberörda av hur jag drabbas av deras val? Hur kan man skaffa barn när de betyder så fruktansvärt lite för en?

Jag älskar dig och saknar dig.

Tisdagen Den 5:e Juni

Kära Mormiz,

livet går sannerligen upp och ned och den här helgen och veckan är ett bevis om något.

Vi åkte ned till Norrköping i fredags och mös med bästa familjen, drack te och spelade Alfapet--underbart!
På lördagen var det tidig uppstigning och stackars Ulla fick en mindre bekväm start på sin semester, det skulle vara fullt stöd på plats tydligen! =) Sedan åkte vi iväg till Himmelstalund och Terrierklubbens utställning--där Harry först vann öppen klass med CK och sedan kom 2:a i Bästa Hane med CERTIFIKAT!!! Vårt första och en efterlängtad blågul rosett som jag inte kan sluta titta på, löjligt stolt! Nu är det "bara" två kvar och sedan är han i så fall Svensk Utställningschampion!!!
Vi träffade Thomas, Birgitta & Kela för lunch på PAUS och sedan följde Yoggan med Thomas & Birgitta hem för en övernattning och pyjamasparty! Riktig lyx för en liten vovve som saknar sin farmor och farfar så mycket. Smarry hade det inte ett dugg sämre, egen tid med alla oss andra i paradiset Skelna skall inte förringas! Pappa skulle ha kommit ned, men hans ben ville inte samarbeta.
Det är alltid lika jobbigt att åka därifrån på söndagskvällen, jag drar ut på packningen till sista sekund. Jag älskar verkligen att vara där...

Sedan har det bara varit en jobbig väntan på dagens sjukhusbesök. Vi var inbokade hos hematologen 09:00 och fick träffa en jättetrevlig kvinna som var överläkare på hematologen och hon berättade att det var lymfcancer. Det blev inte lika hysteriskt som sist, för jag har ju haft gott om tid att tänka på det och det är liksom lika jävligt varje dag. För det är så sjukt orättvist! Pappa har redan gått igenom det här en gång, varför ska han behöva göra det igen? Jag orkar inte ens gå igenom alltihop igen, har pratat om det hela dagen känns det som.
Vi ska på första cellgiftsbehandlingen nästa fredag och sedan är det vår verklighet och det enda viktiga i 5 månader framöver. Det kommer bli ett helvete. Det är det enda jag kan säga just nu.

Jag älskar dig och saknar dig så mycket!!!