Onsdagen Den 23:e Maj Del II

Kära Mormiz,

nu börjar ilskan komma, det går i sådan obarmhärtiga vågor, alla känslor. Men idag på förmiddagen var det helt klart ilska och hjälplöshet som härskade över mig och jag tänkte gå av mig alltihop på en 12 km vända med hundarna, men den hittade jag inte utan fick nöja mig med 4 km. Tur det, för det var alldeles för varmt för hundarna att gå längre än så.
Den enda stimma av ljus under förmiddagen var stöd från ett mycket oväntat håll, pappa blev dock inte lika förvånad. Ibland känner jag mig så genomensam i allt det här, mest för att jag är ensam med mina känslor och tankar och de håller mig hårt i sitt grepp. Allt hjälper inte att prata om heller och ibland finns det helt enkelt inga ord. Fick ett av de oönskade ångestanfallen på väg till hundpromenaden, i bilen, på tvåfilig motorled--inte bra. Jag måste fundera ordentligt på om jag verkligen ska köra bil när jag mår såhär... Men jag mår ju hyfsat mesta tiden och jag har ingen chans att förutse när anfallen kommer och det går på två sekunder. Det börjar med att halsen känns ihoppressad, sedan kommer trycket över bröstet, jag klöser för att få luft, håller undan tröjor och jackor från halsen och sedan börjar jag hyperventilera och gråta. Inte någon bra grej när man kör bil...
Åkte upp till pappa på sjukhuset efter att ha ringt och kollat så att de var klara med dagens tester och det var de. De hade gjort biopsin och tagit prover från lymfkörtlarna. I morgon ska de ta benmärgsprov och det tyder väl på att de inte helt kan utesluta leukemi.
Pappa håller modet uppe och skojar och fräser precis som vanligt, mest över att halva dagens Expressen handlade om det fåniga prinsess-dopet! Jag ser också till att lämna in hans travkuponger varje dag, även fast jag vet att det inte är samma sak när han inte kan titta på det på TV. Och så missar han Elitloppet på Solvalla i helgen... Men han medgav själv att han nog inte skulle orka med det som första "utflykt" efter sjukhusvistelsen. För de hade tydligen nämnt att han kanske skulle få åka hem i morgon. Vilket nog är tur, för till middag idag fick de vegetarisk pyttipanna och jag kan inte låta bli att visa den här underbara bilden som säger ALLT om vad pappa gillade det:

Pappa

Det är ju skönt för honom, sjukhus är verkligen ingen avslappnande plats att vara på. Men samtidigt så har jag koll på honom där, han kan inte dra iväg och jobba som jag vet att han kommer göra första bästa tillfälle han får när han kommer hem. Hans chef ringde mig idag av misstag, men det var bra, för jag var dessutom jättearg redan och talade om precis hur det var ställt med pappa och att han nog inte kommer till jobbet i morgon i alla fall! Sedan skulle jag behöva säga samma sak till den andra tjatiga idioten som han jobbar åt! Folk är sådana själviska gamar! VIDRIGT är ordet.
Anders kom upp efter jobbet och vi satt och pratade till det var dags att åka och lämna in travet.

I morgon återstår att se vad de säger. Leukemi... Lymfoma... Olika namn, men samma smärta. Samma oro. Samma rädsla.

Jag älskar dig och saknar dig så fruktansvärt just nu, behöver dig här!!!

Onsdagen Den 23:e Maj Del I

Kära Mormiz,

klarade inte av att försöka sova efter att Anders åkt till jobbet, jag vet vad som väntar när jag sluter ögonen, i tystnaden och ensamheten. Och mardrömmarna är på något sätt värre än tankarna när jag är vaken, jag har ingen kontroll alls över dem. Allt jag kan tänka på är pappa, ensam på sjukhuset, hans enda sällskap alla tankar och rädslan som måste äta honom inifrån. För det är ju honom det är synd om, inte mig. Jag önskar att han ville prata med mig, släppa in mig, låta mig hjälpa. Men han ser ju hur ont det gör i mig redan som det är och vill inte lasta mig mer, precis som förra gången.

Jag förstår inte vad det är jag straffas för, men betingningen är solklar: är jag lycklig över något så får jag böta för något annat. Så fruktansvärt stolt och glad som jag var när jag kom in på Tullen, den bästa platsen i världen i mina ögon. Sedan rasade allt: din stroke, pappas cancer, mamma som lämnade oss, du gick bort. Jag kan inte fatta att allt det hände på 7 månader och att jag överlevde.
Nu har jag hittat Anders och mannen i mitt liv, min bästa vän, min bättre hälft, den jag vill dela mitt liv med, vi planerar för bröllop och ett liv tillsammans. Då kommer domen: pappa får cancer igen.
Det är som att jag inte kan vinna, någon kraft ser till att jag slås till backen så fort jag vågar slappna av och tro på en framtid.
Jag vet att människor dör, det är så det fungerar och vi får för kort tid med dem vi älskar. Men det känns så orättvist fördelat! Kan inte Breivik få pappas cancer istället? Eller någon pedofil eller våldtäktsman? Varför min pappa? Varför du? Ni som är de mest genomsnälla människor man kan hitta, som alltid velat göra rätt och hjälpa andra, var finns logiken i det?!?

Det är sådana här gånger som jag önskar att jag kunde tro. Men det är också de här dagarna som jag inser att det är omöjligt. För hur skulle jag kunna med all ondska jag har sett under min korta tid på jorden? Om jag ska tro på något, så är det på rättvisa,  på att gott föder gott, på att man får det man förtjänar och på att bra saker händer bra människor. Men jag har inga bevis för att det är så. Därför låter jag bli att tro.
Jag tror på människor, på att vi tillsammans är så starka att vi tar oss igenom det här, även om vi faller under tiden.
Jag har precis läst 3:e delen i The Hunger Games, en triologi om ett post-apokalyptiskt Amerika där en elit härskar över de andra med våld och blod. Bland det sista jag läste var: "Löftet om att livet kan gå vidare, hur mycket vi än förlorar." Lite väl träffande just nu.

Igår var första gången som jag hade tankar på att bedöva smärtan på något vis, på att fly för att jag känner hur hjärtat skenar och börjar brista i kanterna och att sprickorna kommer sprida sig ju längre in i det här jag hamnar. Men vem ska då sitta vid pappas sida igenom allt det här? Jag har hört ifrån två av mina bröder, de andra verkar inte bry sig nämnvärt. Men så har de aldrig stått så nära pappa som jag gör.
Jag undrar om jag vågar söka hjälp den här gången? Eller om jag blir av med jobbet som jag gjorde sist? Att man tycker att alkoholism är en sjukdom som gör att man får bete sig hur som helst på jobbet, men att sörja sina nära och kära renderar i en uppsägning?...

Jag älskar dig vansinnigt och saknar dig, men jag är väldigt arg på dig för att du lämnade mig kvar här.

Den 22:a Maj Del II

Kära Mormiz,

just hemkommen från sjukhuset där jag har varit med pappa hela dagen. Det känns så hemskt att lämna honom!
Han är på samma avdelning som han var för två år sedan och jag tror att det gör det extra jobbigt för honom. Det de kan säga är att det mest troliga i nuläget är ett lymfoma, en slags blodcancer och att det kommer veta mer morgon när de har gjort en biopsi. Just att det verkar vara relaterat till lymfkörtlarna gör mig hysterisk--jag minns när de öppnade Reino för att de trodde att han var frisk och det enda de kunde göra vara att sy igen och ge honom smärtstillande tills han gick bort. Det sprids ju så fort om det sitter i lymfkörtlarna...
Sedan har jag suttit hos honom, läst och vi har löst korsord mittemot varandra, tittat upp i samförstånd och gett något slags tyst löfte om att vi ska klara det här, tillsammans. Jag var tvungen att gå ut en stund, tvungen att få gråta ur mig det allra värsta och prata med Anders. Det gör så ont att sitta där själv, att försöka hålla pappa vid gott humör och hålla hans tankar på annat än den genomträngande sterila doften av sjukhus och närstående död som genomsyrar avdelningar som hanterar de som råkat ut för en av de värsta sjukdomar jag vet.
Cancer. Bara ordet skriker död i mina öron. Tänk att sex stycken bokstäver kan frammana sådana enorma känslor: skräck, rädsla, raseri, förtvivlan, hjälplöshet... Där lever jag nu, i kaoset som den sjukdomsbilden gett mig, den plats som kommer att vara mitt hem den närmsta framtiden. Ångestattackerna kommer mer frekvent nu, sedan mardrömmarna och tillslut sömnlösheten för att man inte klarar av att sova för att slippa marorna.
Det är bara två år sedan. De sa att han var frisk. De hade fel. Det kom tillbaka, kanske ännu starkare. Kanske kommer jag inte sova lugnt igen alls. Jag kommer ihåg när du blev sjuk och sedan pappa--jag låg på spänn hela nätterna med telefonen bredvid mig, lyckades jag somna så vakade jag hysterisk och kollade telefonen, rädd att jag missat något viktigt samtal. Tillbaks till ruta ett. Fast det känns ännu värre den här gången, jag var helt säker på att Döden och jag hade en dela, men den verkar vara bruten. Det verkar som att pappa inte var säker trots allt...

Orkar inte mer just nu, får se om jag återkommer alls i kväll, annars i morgon.

Jag älskar dig och saknar dig.

Tisdagen Den 22:a Maj

Kära Mormiz,

hade planerat en lugn och skön dag idag, skulle åka och fiska med pappa och kväll skulle vi gå på speedway.
Men han ringde mig på förmiddagen och sa att de hade ringt från sjukhuset och att han ska läggas in nu 13:30... Jag ringde och flyttade på hundarnas vaccinationstid och sedan bröt jag ihop en liten stund på soffan. Jobbigt att gå igenom det här när Anders är på jobbet och han svarade dessutom inte i telefonen... Men jag måste bryta ihop lite när jag är hemma, för sedan måste jag vara lugn när jag sitter med pappa på sjukhuset och igår var det inte lätt, jag kände hur tårarna brände i ögonen och halsen snörde ihop sig... Det värsta är ju att jag inte vet, inte förstår vad det handlar om, önskar så innerligt att jag kände någon som jobbar som läkare eller i alla fall pluggar till det, någon som jag har förtroende för. För SÖS är stort och mest som en fabrik, där ingen har tid, ork eller lust att svara på en upprörd anhörigs frågor, vilket jag tycker är hemskt. För den anhöriga ska sedan kunna bearbeta och leva med lite halvdan information och försöka vara ett stöd för den som är sjuk, samtidigt som man själv har en massa känslor kring det hela att hantera...

Så nu börjar det igen... Svårt att inte dra paralleller med 2010... Svårt att bli av med det kalla, våta i magen...

Jag älskar dig och saknar dig mitt i det liv som blev mitt.

Måndagen Den 21:a Maj

Kära Mormiz,

idag har jag suttit med pappa på sjukhuset hela dagen, för utom en sväng när jag åkte hem och gick ut med hundarna mitt på dagen.
Vi började med att ta ultraljud, som visade på vätskeansamling utanpå muskeln i benet, varpå de uteslöt blodpropp. Tillbaka ned till AT-läkaren (som idag var en jättetrevlig och sympatisk människa!) och nya undersökningar, sedan vidare till skiktröntgen... Vi fick en bestämd tid 14:30 och det var ju skönt, slippa all oviss väntan. Så vi åt lunch ihop på sjukhuset, satt och läste lite ihop, jag åkte hem till hundarna och sedan gick vi ned till röntgen. Det var samma ställe som pappa gjorde sin lungröntgen på för två år sedan och jag tror han tycker det är lite jobbigt. Hela stället har ju liksom ganska jobbiga minnen med sig för oss båda...
Efter röntgen var det bara att traska tillbaka hela vägen till väntrummet hos AT-läkaren och vänta ytterligare en timme eller så innan det var våran tur.
Tyvärr så visade röntgen på lymfkörtlar som låg och tryckte i nedre delen av buken och man misstänkte nu någon form av blodsjukdom, vad jag kan läsa mig till antingen leukemi eller lymfödem... Det är alldeles för stort och svårt att ta in och när läkaren där och då säger: Har ni några frågor? vill man svara att man har miljoner, men kan hon svara på dem?... Högst osannolikt...
Vi fick i alla fall veta att nästa steg var en utredning hos hematologen, vilket vi skulle bli kallade till i slutet på den här veckan eller början på nästa. Så, mer väntan. Och det är väl egentligen den som tär mest. Att inte veta, att läsa och läsa och föreställa sig alla möjliga och hart när omöjliga scenarion. Men så fungerar jag och det spelar ingen roll att min ena bror tycker jag ska ta det lugnt och invänta provsvaren--lätt för honom att säga som kanske pratar med pappa en gång i halvåret! Men för mig som träffar honom varje dag, som älskar honom bortom rim och reson och som behöver honom i mitt liv... Det är inte samma sak. Jag tänker göra allt för pappa den här gången, följa med honom på alla undersökningar, sitta hos honom före och efter eventuella operationer och inte någonsin vika från hans sida som jag gjorde förra gången. Jag har fortfarande inte förlåtit mig själv för det.

Jag har alltid upplevt det som att jag har pappa på lånad tid, det kanske de flesta barn med gamla föräldrar tycker. Pappa var 49 år när jag föddes och jag är stark motståndare till att skaffa barn så sent, men så vet jag hur dåligt jag själv har mått utav det. Jag minns när jag var 13 år och på språkresa i Brighton, England. Varje morgon när jag satt på toaletten "räknade" jag hur många dagar pappa kunde ha kvar att leva och hade ångest över att jag inte var där och spenderade dem med honom... Så känner jag fortfarande. Han har alltid varit min stora idol och jag har följt honom som en liten hundvalp genom livet, alltid sett mellan fingrarna med hans tillkortakommanden, för de har aldrig varit med mening. Att han var borta och jobbade långa dagar när jag var liten, var för att jag och mamma skulle kunna ha våra hästar och bo på vår fina gård. Att han blev utan betalning för otaliga svartjobb han gjorde berodde enkom på hans vilja att tro gott om alla och alltid försöka hjälpa till. Att han lovade mig allt jag pekade på och sedan kanske inte kunde ge mig, berodde på att han så gärna ville och att han hatade att se mig ledsen. Jag önskar att jag hade haft större förståelse för vilka uppoffringar han gjorde då. Nu är det lite väl sent, men jag försöker gottgöra honom så gott jag kan.
Jag älskar honom och bara tanken på ett liv utan honom får mig att gråta, all kraft går ur mig. Och ändå måste jag. Jag måste måla upp det absolut värsta scenariot jag kan föreställa mig och sedan kanske ha turen att få jobba "bakåt" ifrån den bilden, kanske landa i något uthärdligt?

Älskade pappa med sin älskade Yoggi

Jag älskar och saknar dig oerhört, men nu börjar krafterna tryta för dagen...

Lördagen Den 19:e Maj

Kära Mormiz,

det är verkligen din årstid ute nu: allting blommar och det är fortfarande nytt och krispigt och inte bara grönt överallt.

Pappa är sjuk igen... I torsdags ringde jag honom på dagen för att fråga om ett kylskåp som han kanske kunde se till att vi fick köpa, men han svarade att han var hemma från jobbet för att han hade så himla ont i ena benet och det var alldeles svullet. Eftersom jag blir hypernervös så fort han inte är kärnfrisk och på jobbet, så ringde jag sjukvårdsupplysningen, men kunde inte svara på alla deras frågor så jag fick gå upp till honom och tvingade honom att prata med dem. Han insisterade på att gå till vårdcentralen dagen efter, men damen i andra änden av luren gav sig inte så lätt. Hon ställde fler frågor och sa sedan att hon ville att vi skulle åka till SÖS, därför att hon inte kunde utesluta en blodpropp. Så jag tvingade med mig honom dit  upp och in på själva akutavdelningen gick det ganska snabbt, de tittade på det och skickade oss sedan vidare. Vänstra låret var typ dubbelt så tjockt som det andra och det gjorde tydligen ont när han tryckte på det och det var alldeles stenhårt.
Men på nästa ställe fick vi vänta i två timmar och då tröttnade pappa -- det var ju hockey hemma på TV:n, Sverige-Tjeckien... Och jag hade iofs lovat honom att vi skulle åka hem tills dess om vi inte fått träffa läkare än...
Så igår morse fick han börja om igen och åka till vårdcentralen, vilka skickade honom på remiss vidare upp till SÖS. Där konstaterade de blodpropp i vänster ben och han fick blodförtunnande. Han fick även med sig sprutor hem att ta över helgen och sedan ska vi tillbaka till en specialist på måndag.

Det är så hemskt! När jag ringde och pratade med honom när de sagt vad det var så bara bröt jag ihop mitt på jobbet. Tårarna formligen sprutade och jag kunde knappt stå, mina underbara chefer och kollegor sa åt mig att åka hem och även Anders lämnade jobbet. Jag ringde pappa, helt hysterisk, och fick äntligen ur mig det jag har behövt säga till honom så länge, men inte kunnat. Hur mycket han betyder, att han är allt jag har kvar och att jag älskar honom. Tror att det kom lite som en chock (utbrottet, förhoppningsvis inte att jag älskar honom), men kanske var det också nödvändigt. Jag tror att efter att du gick bort, så tillskrev han nog dig all min sorg. Men det var inte sant, för lika mycket sörjde jag cancern och den friska, starka pappa jag aldrig skulle få igen. Den pappa jag inte har en aning om hur man lever utan, som jag följt varje dag i mitt liv, som jag räknar som min bästa vän och halva den jag är. Men jag ska inte gå däråt nu, jag måste fortfarande vara stark för pappas skull på måndag och jag har en arbetsdag kvar. När det är avklarat tror jag tårarna kommer att vara svårstoppade. För jag älskar honom så oerhört och vi har så lite tid. Vi har alltid för lite tid.

Nu börjar det svida i ögonen, så jag ber att få tacka för idag och återkomma en annan dag...

Jag älskar dig så vansinnigt mycket och saknar dig i varje andetag jag tar.