Kära Mormiz,
god morgon! Här sitter jag med te och borde egentligen njuta av en välbehövlig sovmorgon, men jag har väl aldrig kunnat sova? Jag tror det sitter i blodet, efter så många år som hästmänniska så är det som något som tar emot med att ligga och sova bort hela dagarna. Jag saknar det mer och mer vet du, hästarna alltså. Jag saknar verkligen allt med dem, även fast det är ett jävla slit många gånger, det vet jag. Jag vet också hur mycket vi var tvungna att offra för att kunna ha hästar som vi hade, men jag tycker fortfarande att det är värt det. Gnäggningarna när man öppnar stalldörren på morgonen för att morgonfodra, det fantastiska ljudet av hästar som tuggar på sitt hö, lukten av blötlagd betor, att få gå i lugn och ro och sopa stallgången medan de äter, lukten av sadeltvål och nyputsat läder, glada hästar som far iväg genom hagen i full fart, snälla hästar som kommer när man ropar in dem på kvällen (inte alltid...), lyckan av att få rida. Det enda stället i världen där jag känner mig helt tillfreds-på hästryggen. Jag längtar tillbaka... Jag hade världens bästa barndom och trots att jag vet att jag förstod att uppskatta det jag hade redan då, så svider det att det aldrig kommer tillbaka. Jag kan bara hoppas att jag har möjligheten att göra om det och skapa en lika underbar barndom åt mina barn. Det kan inte finnas något bättre för barn än att få växa upp på landet i den friska luften, med djur och natur som bästa kompisar utanför dörren. Jag tänkte på det häromdagen när jag var ute och gick i Nyckelviken, ett naturreservat borta i Nacka, och såg en ekorre och två rödryggade hackspettar, att det är livet. Det är där jag hör hemma, i naturen. Jag har länge varit rädd att jag blivit för urbaniserad, men jag tror inte det. Det kanske dröjer ett tag innan man vant sig, men nog kommer det alltid tillbaka. Jag kommer göra allt för att det ska bli verklighet, hoppas kunna hinna ta med mig pappa också, jag tror han behöver det lika mycket som jag. En liten gård där han kan puffa runt som han vill och pyssla lite, det vore nog min största dröm.
Nu är vi lediga i 3 dagar tillsammans--välbehövligt!!! Igår kväll åkte vi direkt från jobbet och gick på bio, galet stressigt projekt, men det blev bra! Vi behöver den här helgen, det har varit hårt ett tag. Idag ska bilskrället besiktigas för första gången, borde ju gå bra... Kommer du ihåg den första bilen jag hade, HUH? Den som jag var tvungen att besiktiga typ 5 gånger första året innan den gick igenom? Hahaha, den kostade mer att besiktiga än att köpa... =) Med den här borde det inte vara några problem.
Om 2 veckor åker vi till LONDON!!!! Helt gaaaalet vad jag längtar! Vår första resa tillsammans, allt är bokat och betalt. Vi flyger med SAS från Arlanda (skönt att slippa RyanAir!) och bor på ett jättefint (ser det ut som på bilderna...) hotell precis vid Hyde Park. Vi har köpt biljetter till Mama Mia på West-End (oh my God!!!), vi ska gå på museer och bara må bra, jag längtar verkligen! Sedan börjar det bli dags att planera vintersemestern... Ska ju försöka få med pappa igen, så det kan bli spännande...
Nähä, fixa lite scens och väcka Anders? Det kanske du kan göra förresten, du har ju hållit dig lugn ett tag nu... =)
Jag älskar dig och saknar dig i varje andetag jag tar.
fredag 30 mars 2012
tisdag 13 mars 2012
Tisdagen Den 13:e Mars
Kära Mormiz,
hoppas allt är bra, att du också känner vårsolen åter ge energi och hör fåglarna sjunga igen. Du är våren personifierad för mig och har alltid varit.
Igår påbörjade en 4 veckor lång utmaning, som alltså pågår lagom till vi åker till London och den går ut på maximal (i förhållande till kapacitet) träning och minimalt med kolhydrater... Dag 2 snart till ända och vi ska laga ett recept som heter: kryddig kyckling med jordnötssmör & kokosmjölk. Låter jättegott, men jag är skeptisk till jordnötssmöret, har aldrig smakat det... Folk har det tydligen på mackor--varför någon skulle välja det framför Robertson's Silver Shred citrus-marmelad kan jag för mitt liv inte förstå, men men...
London ska bli så nice!!! Det blir vår första resa tillsammans och jag ville verkligen att det skulle vara till just London, eftersom det är en stad som vi båda älskar och har varit i en del. Så nu börjar vi närma oss finplanering och slutbokning och inser att någon gång måste vi åka dit en längre period! Man åker ju nästan alltid bara lång weekends och det är ju så mycket man vill se att det alltid känns som att man offrar något! Nu har jag ju inte varit där sedan jag & Fredrik åkte med Kela & Bob och det är 4 år sedan... Åhh, jag längtar verkligen dit!
Vår grovplanering för fredag-måndag ser ut som följer:
*British Museum of Natural History
*Madame Tussaude's
*London Dungeon
*London Museum
*London Zoo
Det känns som lite mycket, så vi får jobba på det... En hop-on hop-off buss blir det också, jag minns att det var ett väldigt bra och roligt sätt att ta sig runt--även om jag snillade bort min biljett vid första stoppet förra gången... Men jag röker ju inte längre, så risken har minimerats! =)
Det svåra är nog att hitta ett bra men inte för dyrt hotell... Det vi bodde på -08 var speciellt... Men det funkade utmärkt, vi var ju nästan aldrig där mer än när vi sov så...
Vår första resa tillsammans... Det känns enormt stort!
Idag har jag simmat 1 kilometer!!! Hur bra är inte jag liksom??? Jag hade glömt badkläderna igår när vi kom till simhallen, så det var bara att åka hem igen... Så det tog jag igen idag och på vägen hem kände jag mig väldigt pigg och kaxig--slocknade i en timme när jag kom hem och nu känns träningen i hela kroppen... Ikväll ska jag & Anders prova på Paolo's hemmaträning för första gången, det kan bli spännande!
Pappa är sjuk och jag är så orolig för honom! Igår ringde han och sa att jag inte fick komma och hälsa på för att han var så dålig och idag ringde han och bad mig komma med mat och grejer till honom. Sagt och gjort, köpte det han bett om och gick dit, då var han ju MYCKET sämre än han påstått och jag var tvungen att springa tillbaka till Apoteket för att köpa saker för att hjälpa honom. Där sa de också att om han inte var bättre i morgon så var det doktorn som gällde--ja, det lär ju bli lätt... =/ Usch, blir så orolig för att det ska vara något jobbigt igen, min fina, älskade pappa. Skönt dock att vi bor så nära varandra och att jag knappt jobbar den här veckan! Vi måste lösa hundarna på något sätt så inte pappa behöver ta det...
Jag älskar dig och saknar dig så!!!
hoppas allt är bra, att du också känner vårsolen åter ge energi och hör fåglarna sjunga igen. Du är våren personifierad för mig och har alltid varit.
Igår påbörjade en 4 veckor lång utmaning, som alltså pågår lagom till vi åker till London och den går ut på maximal (i förhållande till kapacitet) träning och minimalt med kolhydrater... Dag 2 snart till ända och vi ska laga ett recept som heter: kryddig kyckling med jordnötssmör & kokosmjölk. Låter jättegott, men jag är skeptisk till jordnötssmöret, har aldrig smakat det... Folk har det tydligen på mackor--varför någon skulle välja det framför Robertson's Silver Shred citrus-marmelad kan jag för mitt liv inte förstå, men men...
London ska bli så nice!!! Det blir vår första resa tillsammans och jag ville verkligen att det skulle vara till just London, eftersom det är en stad som vi båda älskar och har varit i en del. Så nu börjar vi närma oss finplanering och slutbokning och inser att någon gång måste vi åka dit en längre period! Man åker ju nästan alltid bara lång weekends och det är ju så mycket man vill se att det alltid känns som att man offrar något! Nu har jag ju inte varit där sedan jag & Fredrik åkte med Kela & Bob och det är 4 år sedan... Åhh, jag längtar verkligen dit!
Vår grovplanering för fredag-måndag ser ut som följer:
*British Museum of Natural History
*Madame Tussaude's
*London Dungeon
*London Museum
*London Zoo
Det känns som lite mycket, så vi får jobba på det... En hop-on hop-off buss blir det också, jag minns att det var ett väldigt bra och roligt sätt att ta sig runt--även om jag snillade bort min biljett vid första stoppet förra gången... Men jag röker ju inte längre, så risken har minimerats! =)
Det svåra är nog att hitta ett bra men inte för dyrt hotell... Det vi bodde på -08 var speciellt... Men det funkade utmärkt, vi var ju nästan aldrig där mer än när vi sov så...
Vår första resa tillsammans... Det känns enormt stort!
Idag har jag simmat 1 kilometer!!! Hur bra är inte jag liksom??? Jag hade glömt badkläderna igår när vi kom till simhallen, så det var bara att åka hem igen... Så det tog jag igen idag och på vägen hem kände jag mig väldigt pigg och kaxig--slocknade i en timme när jag kom hem och nu känns träningen i hela kroppen... Ikväll ska jag & Anders prova på Paolo's hemmaträning för första gången, det kan bli spännande!
Pappa är sjuk och jag är så orolig för honom! Igår ringde han och sa att jag inte fick komma och hälsa på för att han var så dålig och idag ringde han och bad mig komma med mat och grejer till honom. Sagt och gjort, köpte det han bett om och gick dit, då var han ju MYCKET sämre än han påstått och jag var tvungen att springa tillbaka till Apoteket för att köpa saker för att hjälpa honom. Där sa de också att om han inte var bättre i morgon så var det doktorn som gällde--ja, det lär ju bli lätt... =/ Usch, blir så orolig för att det ska vara något jobbigt igen, min fina, älskade pappa. Skönt dock att vi bor så nära varandra och att jag knappt jobbar den här veckan! Vi måste lösa hundarna på något sätt så inte pappa behöver ta det...
Jag älskar dig och saknar dig så!!!
fredag 2 mars 2012
Fredagen Den 2:a Mars
Kära Mormiz,
jag ber tusen gånger om ursäkt att jag inte skrivit på så länge!!! Februari har bara försvunnit och jag vet inte var...
Anders har bott här i en månad nu och det fungerar hur bra som helst, jag var lite orolig att det skulle bli lite intensivt på så liten yta, men han är alldeles underbar så det är inga problem! Han verkar trivas på sitt jobb med, så det är ju också positivt.
Vi ha börjat simma ihop med en av mina underbara kollegor, 2 gånger i veckan, men ska nog öka till 3 ggr. Det är så skönt, även fast den psykologiska biten är jobbig som du vet.
Jag gick fortbildning förra veckan och jag hade ju jobbat upp en ordentlig nervositet över självskyddet och planerade att hoppa över den med någon stukning eller så. Men redan på uppropet sa de att det var obligatorisk närvaro på alla delar... Vilken tur! Så himla roligt! Jag körde ihop med en kollega från Västerås och jag älskar ju den här typen av träning!!! Snacka om att man hade träningsvärk några dagar efteråt, 3 timmars intensivt självskydd liksom!
Hade ett fel på skrivningen, gissa om det stör mig? Det är ju sådan jag är, inte glad över antalet rätt, utan irriterad över ett fel... =)
Haft lite kontakt med mamma, men det är svårt. Mardrömmarna och sömnlösheten kommer som ett brev på posten och insidan blir kaos på en gång, inte någons fel, bara så det är. De bor ju på Gotland nu, inte visste jag att hon ville dit, men så var det mycket jag inte visste... Svårt att inte vara bitter ibland.
Saknar dig så vansinnigt, det är så påträngande tydligt nu när våren kommer och solen försiktigt börjar värma hustak och snön har lämnat marken bar. Hur du skulle älska att komma ut i din trädgård igen, den som inte är mer.
Men du finns i allt, i varje andetag, varje hjärtslag, jag släpper dig aldrig. Jag hoppas att du vet det, men jag önskar att du var här så jag fick berätta det för dig.
Det har varit lite mycket på sistone och i morse när jag var uppe och gjorde i ordning frukost till oss så kände jag hur jag var spänd i hela kroppen, hela ansiktet värkte av anspänning. Så kom jag på att jag ska till Udden i kväll och träffa de två finaste barnen i hela världen och bara tanken gjorde att all spänning släppte.
Ja har ju aldrig varit barnkär, men de här två är inga vanliga barn heller. Jag har varit med från början och sett dem från nyfödda till dagens fantastiska små människor och det har varit en omvälvande resa. Det är säkert inte helt normalt att gå upp så fullt i någon annans barn, men jag har ju aldrig funderat på att skaffa några egna och då kanske det blir mer uppenbart? Det är dem jag har inramade foton på och det är dem jag köper presenter åt så fort jag ska dit. Jag saknar dem fruktansvärt, det är inte så ofta jag träffar dem nu sedan jag flyttade.
Världens finaste ungar, med världens bästa föräldrar. All kärlek och respekt till dem. Lugnet, tryggheten och en slags självklarhet sitter i väggarna och jag vet att alla bekymmer komma tyna bort bara jag parkerar på gårdsplanen, ser ett litet ansikte i fönstret och sedan springer hon och öppnar dörren för att hälsa mig välkommen. Redan i stegen fram till farstutrappan vet jag att livet genast kommer kännas bra oavsett vad jag lämnar bakom mig. Så tack älskade vänner för att ni finns i mitt liv, även om det kanske inte är helt logiskt efter allt.
Jag saknar dig och älskar dig så grymt mycket!
jag ber tusen gånger om ursäkt att jag inte skrivit på så länge!!! Februari har bara försvunnit och jag vet inte var...
Anders har bott här i en månad nu och det fungerar hur bra som helst, jag var lite orolig att det skulle bli lite intensivt på så liten yta, men han är alldeles underbar så det är inga problem! Han verkar trivas på sitt jobb med, så det är ju också positivt.
Vi ha börjat simma ihop med en av mina underbara kollegor, 2 gånger i veckan, men ska nog öka till 3 ggr. Det är så skönt, även fast den psykologiska biten är jobbig som du vet.
Jag gick fortbildning förra veckan och jag hade ju jobbat upp en ordentlig nervositet över självskyddet och planerade att hoppa över den med någon stukning eller så. Men redan på uppropet sa de att det var obligatorisk närvaro på alla delar... Vilken tur! Så himla roligt! Jag körde ihop med en kollega från Västerås och jag älskar ju den här typen av träning!!! Snacka om att man hade träningsvärk några dagar efteråt, 3 timmars intensivt självskydd liksom!
Hade ett fel på skrivningen, gissa om det stör mig? Det är ju sådan jag är, inte glad över antalet rätt, utan irriterad över ett fel... =)
Haft lite kontakt med mamma, men det är svårt. Mardrömmarna och sömnlösheten kommer som ett brev på posten och insidan blir kaos på en gång, inte någons fel, bara så det är. De bor ju på Gotland nu, inte visste jag att hon ville dit, men så var det mycket jag inte visste... Svårt att inte vara bitter ibland.
Saknar dig så vansinnigt, det är så påträngande tydligt nu när våren kommer och solen försiktigt börjar värma hustak och snön har lämnat marken bar. Hur du skulle älska att komma ut i din trädgård igen, den som inte är mer.
Men du finns i allt, i varje andetag, varje hjärtslag, jag släpper dig aldrig. Jag hoppas att du vet det, men jag önskar att du var här så jag fick berätta det för dig.
Det har varit lite mycket på sistone och i morse när jag var uppe och gjorde i ordning frukost till oss så kände jag hur jag var spänd i hela kroppen, hela ansiktet värkte av anspänning. Så kom jag på att jag ska till Udden i kväll och träffa de två finaste barnen i hela världen och bara tanken gjorde att all spänning släppte.
Ja har ju aldrig varit barnkär, men de här två är inga vanliga barn heller. Jag har varit med från början och sett dem från nyfödda till dagens fantastiska små människor och det har varit en omvälvande resa. Det är säkert inte helt normalt att gå upp så fullt i någon annans barn, men jag har ju aldrig funderat på att skaffa några egna och då kanske det blir mer uppenbart? Det är dem jag har inramade foton på och det är dem jag köper presenter åt så fort jag ska dit. Jag saknar dem fruktansvärt, det är inte så ofta jag träffar dem nu sedan jag flyttade.
Världens finaste ungar, med världens bästa föräldrar. All kärlek och respekt till dem. Lugnet, tryggheten och en slags självklarhet sitter i väggarna och jag vet att alla bekymmer komma tyna bort bara jag parkerar på gårdsplanen, ser ett litet ansikte i fönstret och sedan springer hon och öppnar dörren för att hälsa mig välkommen. Redan i stegen fram till farstutrappan vet jag att livet genast kommer kännas bra oavsett vad jag lämnar bakom mig. Så tack älskade vänner för att ni finns i mitt liv, även om det kanske inte är helt logiskt efter allt.
Jag saknar dig och älskar dig så grymt mycket!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)