Kära Mormiz,
jag vet, det var länge sedan. Jag vet, jag har sagt det förut: mycket att göra. Nu skriver jag mest för att berätta för dig att vi flyttar på oss, så håll i dig. Jag hoppas du kommer trivas lika bra som jag gör.
Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt, i kväll mer än på väldigt länge. Mer om det på vårt nya ställe!
http://karamormiz.wordpress.com/
måndag 11 februari 2013
onsdag 16 januari 2013
Onsdagen Den 16:e Januari
Kära Mormiz,
nu börjar det... Allt, verkligen allt. 2013 måste bli mitt år, inga bakslag, nu är det min tur och jag ska visa alla att jag är värd det.
Mindre än 4 månader kvar till bröllopet nu och jag tränar som en idiot för att bli fin i min klänning... Det praktiska börjar falla på plats -- skönt! Jag har "bokat" bästaste Johanna som wedding coordinator, det kommer bli smashing! Det blir ett litet bröllop och inte så extravagant, men ju mer jag tänker på det så inser jag att det viktigaste är att få gifta mig med Anders och att pappa hinner vara med och uppleva det medan han fortfarande mår bra. Men det blir ingen stor fancy lokal och caterad mat, för det har vi inte råd med tyvärr.
Vi har bestämt oss för bröllopsresa nu: en ridresa till Transylvanien! Alla tycker vi är helt galna, men jag vet att du hade tyckt att det var det coolaste vi kunnat göra. Och det är det, på så många sätt. Sådan resor blir lite svårare att göra sedan, när man är fler, så det gäller att ta tillvara på de här åren och jag har ju velat åka dit i över 4 år. Tänk bara att jag hittade en så fantastisk man som vill följa med! Det slår det mesta, han har ju max ridit 2 timmar i sträck i sitt liv... Stackarn! =D
Idag var jag och registrerade mig på Stockholms Universitet och jag är sååååå nervös! Men jag har lovat mig själv att inte stressa upp mig, vi tar det dag för dag så får vi se hur det går. Passar det inte, så passar det inte. Översättare är ingen dålig utbildning det heller och där vet jag att engagemanget och passionen tar mig väldigt långt.
Så från och med idag så är jag student vid juristlinjen och jag tänkte att du måste se detta:
nu börjar det... Allt, verkligen allt. 2013 måste bli mitt år, inga bakslag, nu är det min tur och jag ska visa alla att jag är värd det.
Mindre än 4 månader kvar till bröllopet nu och jag tränar som en idiot för att bli fin i min klänning... Det praktiska börjar falla på plats -- skönt! Jag har "bokat" bästaste Johanna som wedding coordinator, det kommer bli smashing! Det blir ett litet bröllop och inte så extravagant, men ju mer jag tänker på det så inser jag att det viktigaste är att få gifta mig med Anders och att pappa hinner vara med och uppleva det medan han fortfarande mår bra. Men det blir ingen stor fancy lokal och caterad mat, för det har vi inte råd med tyvärr.
Vi har bestämt oss för bröllopsresa nu: en ridresa till Transylvanien! Alla tycker vi är helt galna, men jag vet att du hade tyckt att det var det coolaste vi kunnat göra. Och det är det, på så många sätt. Sådan resor blir lite svårare att göra sedan, när man är fler, så det gäller att ta tillvara på de här åren och jag har ju velat åka dit i över 4 år. Tänk bara att jag hittade en så fantastisk man som vill följa med! Det slår det mesta, han har ju max ridit 2 timmar i sträck i sitt liv... Stackarn! =D
Idag var jag och registrerade mig på Stockholms Universitet och jag är sååååå nervös! Men jag har lovat mig själv att inte stressa upp mig, vi tar det dag för dag så får vi se hur det går. Passar det inte, så passar det inte. Översättare är ingen dålig utbildning det heller och där vet jag att engagemanget och passionen tar mig väldigt långt.
Så från och med idag så är jag student vid juristlinjen och jag tänkte att du måste se detta:
På fredag åker vi till Oslo för att spendera helgen hos Siri och Per, det är också nervöst! Jag har inte träffat Siri sedan jag kom hem från England och det är 10 år sedan... Men det ska bli så himla kul och jag hoppas vi kommer åka dit flera gånger, tänkte att Anders skulle fråga ut henne om IT-jobb i England där hon är och jobbar nu.
Älskar dig & saknar dig som en galning!
måndag 24 december 2012
Måndagen den 24:e December
God Jul, älskade, älskade Mormiz!
Ps. Det blev Juristlinjen nästa år, från den 23:e januari... Häng med så jag har någon vettig att umgås med om dagarna! Saknar dig och älskar dig vansinnigt! Ds.
måndag 17 december 2012
Måndagen Den 17:e december
Kära Mormiz,
det är alldeles underbart ute med all snö! Hoppas den får ligga kvar över jul och nyår också.
Jag håller på och jobbar av mina sista pass inför tjänstledigheten och tränar som en dåre. Jag skaffade ju en PT för typ 5 veckor sedan och det var nog en av de bästa investeringar jag har gjort, även om hon är lite jobbig ibland! =D
Förra veckan fick jag mitt livs chock: antagningsbeskedet från CSN. Vet du vad som har hänt??? Jag har kommit in på Juristlinjen! Jag bara grät och skrattade om vartannat i säkert en halvtimme efter jag hade läst det och det känns fortfarande helt overkligt! Jag sökte bara för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma -- och så kom jag in som förstahandsval! Helt sjukt! Jag kan för mitt liv inte komma in på polishögskolan för att jag inte springer 2 kilometer på 10,5 minuter, men jag är given en plats på juristutbildningen... Det är knasigt!
Jag är fortfarande i chock och har inte bestämt mig för hur jag ska göra. Det fanns liksom aldrig på kartan. Det är totalt 8 års studier eftersom jag vill bli åklagare, men själva juristutbildningen är 4,5 år. Vad tycker du? Översättare eller jurist? Svåra val i livets lotteri! =D
Så just nu är livet mest fyllt av lyxproblem och jag mår oförskämt bra, mestadels är det Anders förtjänst. Han är så perfekt för mig, han tar fram mina bästa sidor och står ut med mina sämsta, vi gillar samma saker och skrattar olagligt mycket. Jag kan faktiskt inte tänka mig att spendera en enda dag utan honom, och då har vi ändå varit tillsammans i mer än ett år. Om mindre än 5 månader ska vi gifta oss, det kommer att finnas en plats för dig, det vet du va? Du får gärna hålla dig i skinnet under själv ceremonin i kyrkan, sedan får du göra som du vill på festen!
Jag älskar dig och saknar dig i varje hjärtslag!
det är alldeles underbart ute med all snö! Hoppas den får ligga kvar över jul och nyår också.
Jag håller på och jobbar av mina sista pass inför tjänstledigheten och tränar som en dåre. Jag skaffade ju en PT för typ 5 veckor sedan och det var nog en av de bästa investeringar jag har gjort, även om hon är lite jobbig ibland! =D
Förra veckan fick jag mitt livs chock: antagningsbeskedet från CSN. Vet du vad som har hänt??? Jag har kommit in på Juristlinjen! Jag bara grät och skrattade om vartannat i säkert en halvtimme efter jag hade läst det och det känns fortfarande helt overkligt! Jag sökte bara för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma -- och så kom jag in som förstahandsval! Helt sjukt! Jag kan för mitt liv inte komma in på polishögskolan för att jag inte springer 2 kilometer på 10,5 minuter, men jag är given en plats på juristutbildningen... Det är knasigt!
Jag är fortfarande i chock och har inte bestämt mig för hur jag ska göra. Det fanns liksom aldrig på kartan. Det är totalt 8 års studier eftersom jag vill bli åklagare, men själva juristutbildningen är 4,5 år. Vad tycker du? Översättare eller jurist? Svåra val i livets lotteri! =D
Så just nu är livet mest fyllt av lyxproblem och jag mår oförskämt bra, mestadels är det Anders förtjänst. Han är så perfekt för mig, han tar fram mina bästa sidor och står ut med mina sämsta, vi gillar samma saker och skrattar olagligt mycket. Jag kan faktiskt inte tänka mig att spendera en enda dag utan honom, och då har vi ändå varit tillsammans i mer än ett år. Om mindre än 5 månader ska vi gifta oss, det kommer att finnas en plats för dig, det vet du va? Du får gärna hålla dig i skinnet under själv ceremonin i kyrkan, sedan får du göra som du vill på festen!
Jag älskar dig och saknar dig i varje hjärtslag!
onsdag 14 november 2012
Onsdagen den 14:e November
Kära Mormiz,
förlåt min långa frånvaro, men pappa har varit så dålig på sistone. Han blev akut inlagd igen på onsdagen för två veckor sedan...
Jag slutade jobbet på tisdags kvällen och ringde Anders för att säga att jag var på väg hem, då sa han att han var lite orolig för pappa. Han tyckte att han hade varit väldigt ansträngd i andningen när Anders var uppe och hämtade hundarna. Jag reagerade direkt och ringde vår fantastiska kontaktsköterska på hematologen, Helena, och berättade om pappas status. Hon erbjöd sig att ringa till honom och sedan återkomma till mig. Det gjorde hon och sa att han vägrade komma in förrän på onsdag morgon och eftersom han i alla fall hade druckit och enligt egen utsago inte hade någon feber så skulle det gå bra. Men han hade lovat att åka in under natten med ambulans om det skulle förvärras under natten. Sedan ringde jag upp honom och skällde ut honom för att han hade stått ute och jobbat hela veckan innan och dragit på sig en förkylning, en lyx man inte har efter 6 cellgiftsbehandlingar och utan immunförsvar! Avslutade samtalet i tårar och sa att jag älskar honom, vilket jag aldrig tror att jag har sagt rakt ut förut -- han inbjuder inte direkt till det... Det blev inte många minuters sömn den natten, jag låg på helspänn och lyssnade efter sirener eller ett telefonsamtal.
Morgonen efter fick Anders följa med och hämta pappa och det var en fruktansvärd upplevelse. Han hade bara gått ca 100 meter från lägenheten och ut till vändplanen, men när han satte sig i bilen trodde jag att han skulle dö på fläcken. Det lät som om hela lungorna och luftrören hade börjat rosta inifrån och han fick knappt luft, det var jättehemskt!
Så när vi väl hade parkerat så sprang jag upp och hämtade en rullstol, som han satte sig i frivilligt, och det är ett dåligt tecken om något. Åkte upp till hematologen och satte oss i väntrummet och eftersom vi var en halvtimme tidiga så hann jag sitta och stressa upp mig rejält, för andningen blev inte bättre. Envis som jag inte är så gick jag och letade rätt på Helena och bad henne komma och titta på pappa direkt, vilket hon gjorde och sedan blev det ganska uppenbart hur illa ute vi var. Claes, en annan av våra sköterskor, kom och en 3:e som jag inte sett innan, de satte in syrgas och IV-dropp och tog hur mycket prover som helst, bokade in röntgen och isolering på avdelningen. Pappas enda kommentar under allt detta var till Anders: "Akta dig så de inte lägger in dig också.", en målande kommentar om hur illa han tycker om att vara där.
Vi fick åka hem några timmar och sedan upp till honom på avdelningen, där han hade blivit isolerad och fått eget badrum som ingen annan fick använda p.g.a. hans icke-existerande immunförsvar. Han såg så liten och hjälplös ut.
Han blev kvar i en hel vecka den här gången och jag och Anders turades om att åka upp och sitta hos honom, jag fixade en tavla med hundarna som vi hängde upp på hans vägg och köpte en bok. Det tog många dagar innan andningen blev bättre och sedan var det största problemet att han inte ville äta. Tillslut tog de bort droppet för att tvinga honom att göra det, men han fortsatte matvägra. Därför blev han inte utskriven på måndagen som planerat, utan fick stanna kvar till onsdagen förra veckan. Jag fick ledigt från jobbet några timmar mitt på dagen för att hämta hem honom och vi hade bestämt att jag skulle komma upp, men han satt redan vid entrén när jag kom, väldigt mån om att ta sig därifrån fortast möjligt.
Sedan har han varit hemma och tagit det lugnt och jag hade planerat en överraskning åt honom i söndags på Fars Dag. Jag lyckades få tag på 3 av mina 4 bröder och boka bord på en restaurang inne på Söder och hålla detta relativt hemligt för honom. Så när vi kom så hade de redan gått in och satt sig, jag öppnade dörren och sa: "Grattis på Fars Dag!" och visade på mina fina bröder som satt innanför dörren! Hans min var helt oslagbar! Det hade han verkligen inte räknat med och jag lyckades ge honom något bra, samtidigt som jag & Anders fick träffa Larsa, Hårre & Steffe, vilket inte händer så ofta! <3 p="p">
Vi har fått hem våra Save-the-Date kort till bröllopet, jag är supernöjd! Så i helgen satt vi och färdigställde inbjudningarna och de ska skickas ut nu i veckan. Tänk att det bara är 6 månader kvar! =D
Nästa helg ska vi åka till Norge på hundutställning och bo hemma hos Siri & Per!!! Det ska bli underbart! Jag har inte träffat Siri sedan jag kom hem från England, men hon har varit ett oerhört stöd via mail under hela den här tiden och det ska bli så kul att träffa dem igen. Och de ska få träffa Anders! Underbart, jag hoppas verkligen att de har möjlighet att komma på bröllopet.
Det enda som saknas just nu, är du. Det blir liksom aldrig detsamma och i allt jobbigt och i allt bra, så är min första tanke fortfarande alltid att ringa dig. Så mycket som påminner om dig och får dig att finnas här vid min sida i mitt liv, varje dag. Lämna mig aldrig.
Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt!
förlåt min långa frånvaro, men pappa har varit så dålig på sistone. Han blev akut inlagd igen på onsdagen för två veckor sedan...
Jag slutade jobbet på tisdags kvällen och ringde Anders för att säga att jag var på väg hem, då sa han att han var lite orolig för pappa. Han tyckte att han hade varit väldigt ansträngd i andningen när Anders var uppe och hämtade hundarna. Jag reagerade direkt och ringde vår fantastiska kontaktsköterska på hematologen, Helena, och berättade om pappas status. Hon erbjöd sig att ringa till honom och sedan återkomma till mig. Det gjorde hon och sa att han vägrade komma in förrän på onsdag morgon och eftersom han i alla fall hade druckit och enligt egen utsago inte hade någon feber så skulle det gå bra. Men han hade lovat att åka in under natten med ambulans om det skulle förvärras under natten. Sedan ringde jag upp honom och skällde ut honom för att han hade stått ute och jobbat hela veckan innan och dragit på sig en förkylning, en lyx man inte har efter 6 cellgiftsbehandlingar och utan immunförsvar! Avslutade samtalet i tårar och sa att jag älskar honom, vilket jag aldrig tror att jag har sagt rakt ut förut -- han inbjuder inte direkt till det... Det blev inte många minuters sömn den natten, jag låg på helspänn och lyssnade efter sirener eller ett telefonsamtal.
Morgonen efter fick Anders följa med och hämta pappa och det var en fruktansvärd upplevelse. Han hade bara gått ca 100 meter från lägenheten och ut till vändplanen, men när han satte sig i bilen trodde jag att han skulle dö på fläcken. Det lät som om hela lungorna och luftrören hade börjat rosta inifrån och han fick knappt luft, det var jättehemskt!
Så när vi väl hade parkerat så sprang jag upp och hämtade en rullstol, som han satte sig i frivilligt, och det är ett dåligt tecken om något. Åkte upp till hematologen och satte oss i väntrummet och eftersom vi var en halvtimme tidiga så hann jag sitta och stressa upp mig rejält, för andningen blev inte bättre. Envis som jag inte är så gick jag och letade rätt på Helena och bad henne komma och titta på pappa direkt, vilket hon gjorde och sedan blev det ganska uppenbart hur illa ute vi var. Claes, en annan av våra sköterskor, kom och en 3:e som jag inte sett innan, de satte in syrgas och IV-dropp och tog hur mycket prover som helst, bokade in röntgen och isolering på avdelningen. Pappas enda kommentar under allt detta var till Anders: "Akta dig så de inte lägger in dig också.", en målande kommentar om hur illa han tycker om att vara där.
Vi fick åka hem några timmar och sedan upp till honom på avdelningen, där han hade blivit isolerad och fått eget badrum som ingen annan fick använda p.g.a. hans icke-existerande immunförsvar. Han såg så liten och hjälplös ut.
Han blev kvar i en hel vecka den här gången och jag och Anders turades om att åka upp och sitta hos honom, jag fixade en tavla med hundarna som vi hängde upp på hans vägg och köpte en bok. Det tog många dagar innan andningen blev bättre och sedan var det största problemet att han inte ville äta. Tillslut tog de bort droppet för att tvinga honom att göra det, men han fortsatte matvägra. Därför blev han inte utskriven på måndagen som planerat, utan fick stanna kvar till onsdagen förra veckan. Jag fick ledigt från jobbet några timmar mitt på dagen för att hämta hem honom och vi hade bestämt att jag skulle komma upp, men han satt redan vid entrén när jag kom, väldigt mån om att ta sig därifrån fortast möjligt.
Sedan har han varit hemma och tagit det lugnt och jag hade planerat en överraskning åt honom i söndags på Fars Dag. Jag lyckades få tag på 3 av mina 4 bröder och boka bord på en restaurang inne på Söder och hålla detta relativt hemligt för honom. Så när vi kom så hade de redan gått in och satt sig, jag öppnade dörren och sa: "Grattis på Fars Dag!" och visade på mina fina bröder som satt innanför dörren! Hans min var helt oslagbar! Det hade han verkligen inte räknat med och jag lyckades ge honom något bra, samtidigt som jag & Anders fick träffa Larsa, Hårre & Steffe, vilket inte händer så ofta! <3 p="p">
Vi har fått hem våra Save-the-Date kort till bröllopet, jag är supernöjd! Så i helgen satt vi och färdigställde inbjudningarna och de ska skickas ut nu i veckan. Tänk att det bara är 6 månader kvar! =D
Nästa helg ska vi åka till Norge på hundutställning och bo hemma hos Siri & Per!!! Det ska bli underbart! Jag har inte träffat Siri sedan jag kom hem från England, men hon har varit ett oerhört stöd via mail under hela den här tiden och det ska bli så kul att träffa dem igen. Och de ska få träffa Anders! Underbart, jag hoppas verkligen att de har möjlighet att komma på bröllopet.
Det enda som saknas just nu, är du. Det blir liksom aldrig detsamma och i allt jobbigt och i allt bra, så är min första tanke fortfarande alltid att ringa dig. Så mycket som påminner om dig och får dig att finnas här vid min sida i mitt liv, varje dag. Lämna mig aldrig.
Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt!
fredag 26 oktober 2012
Fredagen Den 26:e Oktober
Kära Mormiz,
detta skulle bli ett enda långt hyllningsbrev til snön som föll över oss igår kväll, men jag måste ta en annan sak först.
Jag vaknade tidigt som vanligt idag på min lediga dag (kommer bli en JÄTTEBRA pensionär!) och Anders kände sig lite krasslig så han sjukanmälde sig till jobbet och somnade om. Det hade ju kunnat bli en jättemysig morgon, men jag kunde bara inte somna om utan väntade till Anders började snarka och la mig sedan och läste i en av de nya böckerna som kom häromdagen. Jag låg väl och läste typ 45 minuter, drack lite kall mjölk och försökte sedan somna om igen och jag måste ha lyckats. Men jag vaknade upp med hjärtklappning och panik i bröstet -- jag drömde att pappa fick en stroke. Så upp fortare än fan och ringde honom för att höra att han var okej och sa ingenting till honom, la snabbt på för att jag kände gråten komma och rasade sedan samman i köket. Anders hade vaknat och kom ut och undrade vad som hade hänt. Jag berättade om drömmen som var smärtsamt verklig och skarp på näthinnan. Vi hade varit på en pizzeria alla 3 och när vi skulle beställa så kunde pappa plötsligt inte förklara vad det var för pizza han ville ha, utan han bara svamlade och blev väldigt oklar på rösten. Jag tog hans hand och hjälpte honom att beställa och sedan tog jag hans huvud mellan händerna och frågade hur det var och efter att ha sagt "Det är så jobbigt att man måste räkna, det är lättare att säga vad 1 + 4 blir" så var det som han gled ifrån mig med panikslagen blick! Jag vände mig till Anders och frågade om han trodde att det kunde vara en stroke och så ringde vi till ambulansen...
Sedan vaknade jag upp i panik och insåg att det inte var på riktigt, men det gjorde mig inte lugnare. Det var hemskt! Och så verkligt, speciellt när han pratade om att räkna, för det ska man ju be personen göra om man misstänker stroke. Det höll också på att släppa lös en massa bilder och minnen ifrån din stroke som jag verkligen inte kan hantera just nu. Fruktansvärd start på dagen!
Till något roligare: igår kväll kom alltså snön. Jag satt på jobbet och läste massa vänners kommentarer på FB om att snön föll över vårat land, men inget hos oss. Efter jobbet åkte vi och åt middag med vår vän Micke och sedan styrde vi hemåt -- då kom den!!! Först små, små micro-flingor som mest yrde i strålkastarljuset, men sedan växte det sig starkare och starkare. När vi stannade till vid Hemmakväll hade det blivit till större och fluffigare flingor som mer singlade och yrde om vartannat! UNDERBART! Men halt blev det och vi körde försiktigt hemåt. Dags att byta till vinterdäck!
Så mycket minnen och tankar om det, men jag tror jag skriver senare eller imorgon om det, måste ut och skaka av mig morgonens hemska uppvaknande.
Älskar dig och saknar dig i varje hjärtslag.
detta skulle bli ett enda långt hyllningsbrev til snön som föll över oss igår kväll, men jag måste ta en annan sak först.
Jag vaknade tidigt som vanligt idag på min lediga dag (kommer bli en JÄTTEBRA pensionär!) och Anders kände sig lite krasslig så han sjukanmälde sig till jobbet och somnade om. Det hade ju kunnat bli en jättemysig morgon, men jag kunde bara inte somna om utan väntade till Anders började snarka och la mig sedan och läste i en av de nya böckerna som kom häromdagen. Jag låg väl och läste typ 45 minuter, drack lite kall mjölk och försökte sedan somna om igen och jag måste ha lyckats. Men jag vaknade upp med hjärtklappning och panik i bröstet -- jag drömde att pappa fick en stroke. Så upp fortare än fan och ringde honom för att höra att han var okej och sa ingenting till honom, la snabbt på för att jag kände gråten komma och rasade sedan samman i köket. Anders hade vaknat och kom ut och undrade vad som hade hänt. Jag berättade om drömmen som var smärtsamt verklig och skarp på näthinnan. Vi hade varit på en pizzeria alla 3 och när vi skulle beställa så kunde pappa plötsligt inte förklara vad det var för pizza han ville ha, utan han bara svamlade och blev väldigt oklar på rösten. Jag tog hans hand och hjälpte honom att beställa och sedan tog jag hans huvud mellan händerna och frågade hur det var och efter att ha sagt "Det är så jobbigt att man måste räkna, det är lättare att säga vad 1 + 4 blir" så var det som han gled ifrån mig med panikslagen blick! Jag vände mig till Anders och frågade om han trodde att det kunde vara en stroke och så ringde vi till ambulansen...
Sedan vaknade jag upp i panik och insåg att det inte var på riktigt, men det gjorde mig inte lugnare. Det var hemskt! Och så verkligt, speciellt när han pratade om att räkna, för det ska man ju be personen göra om man misstänker stroke. Det höll också på att släppa lös en massa bilder och minnen ifrån din stroke som jag verkligen inte kan hantera just nu. Fruktansvärd start på dagen!
Till något roligare: igår kväll kom alltså snön. Jag satt på jobbet och läste massa vänners kommentarer på FB om att snön föll över vårat land, men inget hos oss. Efter jobbet åkte vi och åt middag med vår vän Micke och sedan styrde vi hemåt -- då kom den!!! Först små, små micro-flingor som mest yrde i strålkastarljuset, men sedan växte det sig starkare och starkare. När vi stannade till vid Hemmakväll hade det blivit till större och fluffigare flingor som mer singlade och yrde om vartannat! UNDERBART! Men halt blev det och vi körde försiktigt hemåt. Dags att byta till vinterdäck!
Så mycket minnen och tankar om det, men jag tror jag skriver senare eller imorgon om det, måste ut och skaka av mig morgonens hemska uppvaknande.
Älskar dig och saknar dig i varje hjärtslag.
onsdag 17 oktober 2012
Onsdagen den 18:e Oktober
Kära Mormiz,
Idag är det glädjetårar som rinner! Vi har fått klartecken på att pappa får genomföra sin 6:e och sista cellgiftsbehandling nu på fredag!!! Sedan måste vi hålla tummarna för bra röntgenplåtar, men ändå!
Jag är så sjukt imponerad av honom! Han är så stark & modig som har tagit sig igenom det här och visst, han har varit ofantligt gnällig i perioder, men det får man vara.
Nu är det bara vi i familjen som gäller i framtiden, allt annat får komma i andra hand.
Vi kommer ju aldrig kunna slappna av helt efter det här, men med den tacksamhet som infinner sig efter en sådan här sak så får man en annan syn på saker. Jag tror många tar saker alldeles för mycket för givet och gnäller över småsaker. När vi egentligen bara ska vara ödmjuka & tacksamma över den tid vi får här på jorden med de människor vi väljer att ha i vårat liv, familj eller vänner. Man gör nog en mental storstädning i livet i stort och även bland bekantskaperna och energitjuvar åker direkt!
Idag har jag även fått veta att älskade Sandra kommit in på en utbildning! Jag vet inte vad, men jag ska ringa henne imorgon och informera mig. <3
Enda trista är att jag har lämnat återbud på tikvalpen som vi hade tingat och som föddes förra måndagen... Eftersom vi inte har löst ett bättre boende så känner jag inte att vi kan ta in en tik med grabbarna... Så fruktansvärt sorgligt, men man får inte vara självisk när det gäller hundar! Hon skulle ha kommit hem lagom till jul... Det kommer kännas tomt...
Jag älskar dig & saknar dig så!!!
Idag är det glädjetårar som rinner! Vi har fått klartecken på att pappa får genomföra sin 6:e och sista cellgiftsbehandling nu på fredag!!! Sedan måste vi hålla tummarna för bra röntgenplåtar, men ändå!
Jag är så sjukt imponerad av honom! Han är så stark & modig som har tagit sig igenom det här och visst, han har varit ofantligt gnällig i perioder, men det får man vara.
Nu är det bara vi i familjen som gäller i framtiden, allt annat får komma i andra hand.
Vi kommer ju aldrig kunna slappna av helt efter det här, men med den tacksamhet som infinner sig efter en sådan här sak så får man en annan syn på saker. Jag tror många tar saker alldeles för mycket för givet och gnäller över småsaker. När vi egentligen bara ska vara ödmjuka & tacksamma över den tid vi får här på jorden med de människor vi väljer att ha i vårat liv, familj eller vänner. Man gör nog en mental storstädning i livet i stort och även bland bekantskaperna och energitjuvar åker direkt!
Idag har jag även fått veta att älskade Sandra kommit in på en utbildning! Jag vet inte vad, men jag ska ringa henne imorgon och informera mig. <3
Enda trista är att jag har lämnat återbud på tikvalpen som vi hade tingat och som föddes förra måndagen... Eftersom vi inte har löst ett bättre boende så känner jag inte att vi kan ta in en tik med grabbarna... Så fruktansvärt sorgligt, men man får inte vara självisk när det gäller hundar! Hon skulle ha kommit hem lagom till jul... Det kommer kännas tomt...
Jag älskar dig & saknar dig så!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)