måndag 24 december 2012

Måndagen den 24:e December

God Jul, älskade, älskade Mormiz!


Ps. Det blev Juristlinjen nästa år, från den 23:e januari... Häng med så jag har någon vettig att umgås med om dagarna! Saknar dig och älskar dig vansinnigt! Ds.

måndag 17 december 2012

Måndagen Den 17:e december

Kära Mormiz,

det är alldeles underbart ute med  all snö! Hoppas den får ligga kvar över jul och nyår också.

Jag håller på och jobbar av mina sista pass inför tjänstledigheten och tränar som en dåre. Jag skaffade ju en PT för typ 5 veckor sedan och det var nog en av de bästa investeringar jag har gjort, även om hon är lite jobbig ibland! =D

Förra veckan fick jag mitt livs chock: antagningsbeskedet från CSN. Vet du vad som har hänt??? Jag har kommit in på Juristlinjen! Jag bara grät och skrattade om vartannat i säkert en halvtimme efter jag hade läst det och det känns fortfarande helt overkligt! Jag sökte bara för att se hur långt ned på reservlistan jag skulle komma -- och så kom jag in som förstahandsval! Helt sjukt! Jag kan för mitt liv inte komma in på polishögskolan för att jag inte springer 2 kilometer på 10,5 minuter, men jag är given en plats på juristutbildningen... Det är knasigt!
Jag är fortfarande i chock och har inte bestämt mig för hur jag ska göra. Det fanns liksom aldrig på kartan. Det är totalt 8 års studier eftersom jag vill bli åklagare, men själva juristutbildningen är 4,5 år. Vad tycker du? Översättare eller jurist? Svåra val i livets lotteri! =D

Så just nu är livet mest fyllt av lyxproblem och jag mår oförskämt bra, mestadels är det Anders förtjänst. Han är så perfekt för mig, han tar fram mina bästa sidor och står ut med mina sämsta, vi gillar samma saker och skrattar olagligt mycket. Jag kan faktiskt inte tänka mig att spendera en enda dag utan honom, och då har vi ändå varit tillsammans i mer än ett år. Om mindre än 5 månader ska vi gifta oss, det kommer att finnas en plats för dig, det vet du va? Du får gärna hålla dig i skinnet under själv ceremonin i kyrkan, sedan får du göra som du vill på festen!

Jag älskar dig och saknar dig i varje hjärtslag!

onsdag 14 november 2012

Onsdagen den 14:e November

Kära Mormiz,

förlåt min långa frånvaro, men pappa har varit så dålig på sistone. Han blev akut inlagd igen på onsdagen för två veckor sedan...

Jag slutade jobbet på tisdags kvällen och ringde Anders för att säga att jag var på väg hem, då sa han att han var lite orolig för pappa. Han tyckte att han hade varit väldigt ansträngd i andningen när Anders var uppe och hämtade hundarna. Jag reagerade direkt och ringde vår fantastiska kontaktsköterska på hematologen, Helena, och berättade om pappas status. Hon erbjöd sig att ringa till honom och sedan återkomma till mig. Det gjorde hon och sa att han vägrade komma in förrän på onsdag morgon och eftersom han i alla fall hade druckit och enligt egen utsago inte hade någon feber så skulle det gå bra. Men han hade lovat att åka in under natten med ambulans om det skulle förvärras under natten. Sedan ringde jag upp honom och skällde ut honom för att han hade stått ute och jobbat hela veckan innan och dragit på sig en förkylning, en lyx man inte har efter 6 cellgiftsbehandlingar och utan immunförsvar! Avslutade samtalet i tårar och sa att jag älskar honom, vilket jag aldrig tror att jag har sagt rakt ut förut -- han inbjuder inte direkt till det... Det blev inte många minuters sömn den natten, jag låg på helspänn och lyssnade efter sirener eller ett telefonsamtal.
Morgonen efter fick Anders följa med och hämta pappa och det var en fruktansvärd upplevelse. Han hade bara gått ca 100 meter från lägenheten och ut till vändplanen, men när han satte sig i bilen trodde jag att han skulle dö på fläcken. Det lät som om hela lungorna och luftrören hade börjat rosta inifrån och han fick knappt luft, det var jättehemskt!
Så när vi väl hade parkerat så sprang jag upp och hämtade en rullstol, som han satte sig i frivilligt, och det är ett dåligt tecken om något. Åkte upp till hematologen och satte oss i väntrummet och eftersom vi var en halvtimme tidiga så hann jag sitta och stressa upp mig rejält, för andningen blev inte bättre. Envis som jag inte är så gick jag och letade rätt på Helena och bad henne komma och titta på pappa direkt, vilket hon gjorde och sedan blev det ganska uppenbart hur illa ute vi var. Claes, en annan av våra sköterskor, kom och en 3:e som jag inte sett innan, de satte in syrgas och IV-dropp och tog hur mycket prover som helst, bokade in röntgen och isolering på avdelningen. Pappas enda kommentar under allt detta var till Anders: "Akta dig så de inte lägger in dig också.", en målande kommentar om hur illa han tycker om att vara där.
Vi fick åka hem några timmar och sedan upp till honom på avdelningen, där han hade blivit isolerad och fått eget badrum som ingen annan fick använda p.g.a. hans icke-existerande immunförsvar. Han såg så liten och hjälplös ut.
Han blev kvar i en hel vecka den här gången och jag och Anders turades om att åka upp och sitta hos honom, jag fixade en tavla med hundarna som vi hängde upp på hans vägg och köpte en bok. Det tog många dagar innan andningen blev bättre och sedan var det största problemet att han inte ville äta. Tillslut tog de bort droppet för att tvinga honom att göra det, men han fortsatte matvägra. Därför blev han inte utskriven på måndagen som planerat, utan fick stanna kvar till onsdagen förra veckan. Jag fick ledigt från jobbet några timmar mitt på dagen för att hämta hem honom och vi hade bestämt att jag skulle komma upp, men han satt redan vid entrén när jag kom, väldigt mån om att ta sig därifrån fortast möjligt.

Sedan har han varit hemma och tagit det lugnt och jag hade planerat en överraskning åt honom i söndags på Fars Dag. Jag lyckades få tag på 3 av mina 4 bröder och boka bord på en restaurang inne  på Söder och hålla detta relativt hemligt för honom. Så när vi kom så hade de redan gått in och satt sig, jag öppnade dörren och sa: "Grattis på Fars Dag!" och visade på mina fina bröder som satt innanför dörren! Hans min var helt oslagbar! Det hade han verkligen inte räknat med och jag lyckades ge honom något bra, samtidigt som jag & Anders fick träffa Larsa, Hårre & Steffe, vilket inte händer så ofta! <3 p="p">
Vi har fått hem våra Save-the-Date kort till bröllopet, jag är supernöjd! Så i helgen satt vi och färdigställde inbjudningarna och de ska skickas ut nu i veckan. Tänk att det bara är 6 månader kvar! =D

Nästa helg ska vi åka till Norge på hundutställning och bo hemma hos Siri & Per!!! Det ska bli underbart! Jag har inte träffat Siri sedan jag kom hem från England, men hon har varit ett oerhört stöd via mail under hela den här tiden och det ska bli så kul att träffa dem igen. Och de ska få träffa Anders! Underbart, jag hoppas verkligen att de har möjlighet att komma på bröllopet.

Det enda som saknas just nu, är du. Det blir liksom aldrig detsamma och i allt jobbigt  och i allt bra, så är min första tanke fortfarande alltid att ringa dig. Så mycket som påminner om dig och får dig att finnas här vid min sida i mitt liv, varje dag. Lämna mig aldrig.

Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt!

fredag 26 oktober 2012

Fredagen Den 26:e Oktober

Kära Mormiz,

detta skulle bli ett enda långt hyllningsbrev til snön som föll över oss igår kväll, men jag måste ta en annan sak först.

Jag vaknade tidigt som vanligt idag på min lediga dag (kommer bli en JÄTTEBRA pensionär!) och Anders kände sig lite krasslig så han sjukanmälde sig till jobbet och somnade om. Det hade ju kunnat bli en jättemysig morgon, men jag kunde bara inte somna om utan väntade till Anders började snarka och la mig sedan och läste i en av de nya böckerna som kom häromdagen. Jag låg väl och läste typ 45 minuter, drack lite kall mjölk och försökte sedan somna om igen och jag måste ha lyckats. Men jag vaknade upp med hjärtklappning och panik i bröstet -- jag drömde att pappa fick en stroke. Så upp fortare än fan och ringde honom för att höra att han var okej och sa ingenting till honom, la snabbt på för att jag kände gråten komma och rasade sedan samman i köket. Anders hade vaknat och kom ut och undrade vad som hade hänt. Jag berättade om drömmen som var smärtsamt verklig och skarp på näthinnan. Vi hade varit  på en pizzeria alla 3 och när vi skulle beställa så kunde pappa plötsligt inte förklara vad det var för pizza han ville ha, utan han bara svamlade och blev väldigt oklar på rösten. Jag tog hans hand och hjälpte honom att beställa och sedan tog jag hans huvud mellan händerna och frågade hur det var och efter att ha sagt "Det är så jobbigt att man måste räkna, det är lättare att säga vad 1 + 4 blir" så var det som han gled ifrån mig med panikslagen blick! Jag vände mig till Anders och frågade om han trodde att det kunde vara en stroke och så ringde vi till ambulansen...
Sedan vaknade jag upp i panik och insåg att det inte var på riktigt, men det gjorde mig inte lugnare. Det var hemskt! Och så verkligt, speciellt när han pratade om att räkna, för det ska man ju be personen göra om man misstänker stroke. Det höll också på att släppa lös en massa bilder och minnen ifrån din stroke som jag verkligen inte kan hantera just nu. Fruktansvärd start på dagen!

Till något roligare: igår kväll kom alltså snön. Jag satt på jobbet och läste massa vänners kommentarer på FB om att snön föll över vårat land, men inget hos oss. Efter jobbet åkte vi och åt middag med vår vän Micke och sedan styrde vi hemåt -- då kom den!!! Först små, små micro-flingor som mest yrde i strålkastarljuset, men sedan växte det sig starkare och starkare. När vi stannade till vid Hemmakväll hade det blivit till större och fluffigare flingor som mer singlade och yrde om vartannat! UNDERBART! Men halt blev det och vi körde försiktigt hemåt. Dags att byta till vinterdäck!
Så mycket minnen och tankar om det, men jag tror jag skriver senare eller imorgon om det, måste ut och skaka av mig morgonens hemska uppvaknande.

Älskar dig och saknar dig i varje hjärtslag.

onsdag 17 oktober 2012

Onsdagen den 18:e Oktober

Kära Mormiz,

Idag är det glädjetårar som rinner! Vi har fått klartecken på att pappa får genomföra sin 6:e och sista cellgiftsbehandling nu på fredag!!! Sedan måste vi hålla tummarna för bra röntgenplåtar, men ändå!
Jag är så sjukt imponerad av honom! Han är så stark & modig som har tagit sig igenom det här och visst, han har varit ofantligt gnällig i perioder, men det får man vara.
Nu är det bara vi i familjen som gäller i framtiden, allt annat får komma i andra hand.
Vi kommer ju aldrig kunna slappna av helt efter det här, men med den tacksamhet som infinner sig efter en sådan här sak så får man en annan syn på saker. Jag tror många tar saker alldeles för mycket för givet och gnäller över småsaker. När vi egentligen bara ska vara ödmjuka & tacksamma över den tid vi får här på jorden med de människor vi väljer att ha i vårat liv, familj eller vänner. Man gör nog en mental storstädning i livet i stort och även bland bekantskaperna och energitjuvar åker direkt!

Idag har jag även fått veta att älskade Sandra kommit in på en utbildning! Jag vet inte vad, men jag ska ringa henne imorgon och informera mig. <3

Enda trista är att jag har lämnat återbud på tikvalpen som vi hade tingat och som föddes förra måndagen... Eftersom vi inte har löst ett bättre boende så känner jag inte att vi kan ta in en tik med grabbarna... Så fruktansvärt sorgligt, men man får inte vara självisk när det gäller hundar! Hon skulle ha kommit hem lagom till jul... Det kommer kännas tomt...

Jag älskar dig & saknar dig så!!!

tisdag 16 oktober 2012

Tisdagen den 16:e Oktober

Kära Mormiz,

Ligger hemma hos pappa och kollar på Sverige-Tyskland som spelar VM-kval i fotboll. Haft två långa dagar på jobbet och nu ska jag jobba extra imorgon--19:20 till midnatt! Känns jobbigt att missa en kväll med Anders, men jag tycker det är viktigt att ställa upp när det fattas folk. Bra pengar dessutom! =D

I fredags åkte vi söderut och stannade först i Norrköping och åt lunch med Sandra & Tuva--åh vad det var länge sedan!!! Det är sådana gånger som jag inser hur sjukt mycket jag saknar att bo i Norrpan! Att bara få sitta och prat med Sandra i timmar om inget alls... När man träffs så sällan så måste liksom varje minut spenderas på något vettigt... Älskar dem!
Sedan åkte vi ned till Kalmar för att fira 1 år tillsammans, 1 år av en fantastisk kärlek & vänskap. Anders är mitt allt, han gör mig till en bättre människa och jag älskar honom över allt annat!
Vi checkade in på First hotell och bytte sedan om för en långpromenad runt stan, stopp på KalmarGrillen och massa prat om minnen om livet för ett år sedan. Underbart!!!
I lördags trotsade vi vädret och styrde ut över Ölandsbron efter en underbar lång hotellfrukost. Vi stannade till på chokladfabriken i Färjestaden och åkte sedan till fornborgen Ismantorp, sär vi tack vare regnet var helt ensamma och hundarna fick leka fritt. Sedan åktevi norrut på ön och stannade för lunch i Löttorp! Ninnis Kroppkaksbod är ett underbart ställe! Men nu ska jag prova att göra egna istället...
På kvällen hyrde vi 3 filmer och köpte massa godis och myste ned oss i sängen--efter lite stadslöpning med personbästa.
På söndagen tog vi sovmorgon, lång frukost och sedan utcheckning. Vi åkte ut till Värsnäs och gick två varv med hundarna i regnet, för att sedan möts upp med älskade Erik för lunch på Thai Silk! =D Sååå underbart att träffa honom igen, en så fantastisk människa! Vi tog även en långfika på Ben & Jerry's och drog ut på hemresan. Hoppas vi kommer tillbaka snart igen, minnena från förra hösten är helt magiska för mig, allt är etsat i mitt inre för evigt.
På hemvägen stannade vi hos C & J för att lämna av en present och fick gott te, innan det var slut på tid & ursäkter och Stockholm kallade...

I förra veckan blev det klart med min tjänstledighet! Från 1:a januari är jag ledig i 2,5 år för att plugga på Stockholms universitet! Så himla läskigt! Men det är dags att tänka på mig själv nu och det känns väldigt rätt. Vem vet vad framtiden gömmer?...

Jag älskar dig & saknar dig vansinnigt!!!

söndag 23 september 2012

Lördagen den 22:a September

Kära Mormiz,

man tycker ju att olyckan kanske kan ta slut för vår del någon gång, men så verkar inte vara fallet...

Idag på eftermiddagen skulle jag & Anders gå bort till affären för att köpa lite grejer till kvällens middag, vår ytterdörr är lite knasig - så Anders fick ta i lite andra gången och så är den ibland. När vi kom ut ur porten så hörde vi någon skrika från balkongen ovanför oss och vände oss mot oljudet. Då stod mannen som bor i lägenheten (antagligen...) och skrek att vi skulle göra något åt "vår jävla dörrjävel". Både jag & Anders försökte bara få honom att lugna ned sig och jag fräste åt honom att lägga av efter att Anders sagt att vi skulle ordna den. Mannen blev då mycket hotfull och skrek ännu mer. Jag skulle "passa mig jävligt noga för jag visste inte vem jag hade att göra med och var det några mer problem med dörren så skulle han komma och spränga skiten". Efter det blev jag både rädd och orolig, han verkade påverkad av något och mycket oberäknelig, så vi gick bara. När vi kom runt hörnet så började det gå upp för mig vad som just hade hänt och jag tog med skakande händer upp mobilen och slog 114 14. efter ca 5-6 minuter kom jag fram till en operatör som frågade vad ärendet gällde och eftersom jag ändå har läst en del juridik så sa jag som det var: jag ville anmäla ett olaga hot. Sedan berättade jag lite kort vad som hänt och vad mannen hade sagt, varpå hennes första fråga var:
-Ja, men hur stängde ni dörren då?
Ehhh - hur relevant är det??? När någon blivit hotad till livet på det viset så kanske det inte spelar så stor roll vad som hände med dörren... Dessutom ska han knappast uttala sig, han har haft fest och dunkat i golvet fler gånger än jag kan minnas och jag blev dessutom varnad för honom av tjejen som bodde här innan...
Jag sa precis som det var att jag inte visste om jag skulle våga gå tillbaka och att jag inte överhuvudtaget vågade lämna hundarna ensamma i lägenheten något mer - vem vet vad en sådan sinnesförvirrad, arg människa tar sig till?... Jag tänker då inte ta reda på det... Då frågade hon om någon kunde bo hos mig och jag sa att jag hade sambo och då undrade hon om Anders också skulle stå med på anmälan och ja, det gick såklart bra. Då fick hon prata med honom istället och när de lade på långt senare så sa A att hon rubricerat det som "ofredande"... Mycket märkligt och inte alls som det skulle vara, men jag var alldeles för skärrad för att fundera mer på det. Jag ville inte gå hem igen, så vi handlade och sedan diskuterade vi en lång stund på hur vi skulle göra med pappa. Det känns inte som att han ska behöva ta det här med just nu, men samtidigt så vore det jobbigt OM något hände och han inte hade en aning. Så vi gick upp till honom och berättade vad som hade hänt och det syntes på hela honom att det var en grej för mycket just nu, precis som jag känner. Vi har så fullt upp med skit i vårat liv just nu, det här behövde vi INTE. Jag vet att man inte ska önska olycka på andra, men det borde väl finnas någon måtta på hur mycket en och samma familj ska behöva gå igenom?...
Sedan åkte vi i alla fall iväg och åt middag, pappa ville inte följa med och jag ville inte åka hem. Men det var vi ju tvungna att göra så småningom och jag kan bara säga att jag är glad att vi köpt fårskinn till hundarnas burar, för de kommer inte vara ensamma i lägenheten en enda sekund tills det här är utrett.
När vi kom hem var det lugnt, nyss hade han brottningsmatch så det bågnade i taket här... Mycket otäck människa, känns inte alls bra.
Vi ringde polisen igen när vi kom hem, för vi skulle komplettera med namnuppgifter på grannen och den tjejen jag fick prata med då informerade om att den tidigare operatören inte alls skrivit med vad mannen hade sagt och mycket riktigt stämplat det som "ofredande". Men den här tjejen tog det på mer allvar och skrev ned ordagrant hotet och ändrade rubriceringen till "olaga hot", så det kändes som en liten, liten upprättelse i alla fall. Det kommer inte bli något av det, det vet jag med, men man måste gör det man kan från sin sida i alla fall. Hur lite jag än tyvärr tror på svensk polis och ordningsmakt idag. Sedan ska jag ringa vår hyresvärd direkt de öppnar på måndag morgon, passa på att fråga om något nytt, vi letar ju ändå efter en 2:a.
Stackars pappa är orolig, han ringde förut och frågade om vi var okej. Det skär i hjärtat att han ska behöva hantera mer skit mitt i allt annat, han behöver fokusera på att bli bra.

Kan du komma tillbaka och återställa kaoset i det här som kallas mitt liv? Jag vet inte hur mycket mer jag orkar...

Jag älskar dig, saknar dig och behöver dig här hos mig!

fredag 21 september 2012

Fredagen Den 21:a September

Kära Mormiz,

idag fick pappa äntligen komma hem, efter mycket stress och stök... Det började redan när jag skulle gå och lägga mig igår kväll - kunde inte hitta telefonen! Och jag sover ju med den i ena handen typ, ifall något skulle hända och de skulle ringa från sjukhuset eller whatever, så det blev lite panik... Men den fans bara inte, så det var bara att lägga sig, som tur var så har jag ju gett dem Anders nummer också, så vi var inte helt frånkopplade!
Nu på morgonen gick jag ned och kollade i bilen, ingen telefon där heller. Så Anders fick ringa och be pappa ringa honom när det var dags för utskrivning och så skulle Anders kontakta mig på FB - tack och lov för Facebook säger jag bara!
När Anders sedan kontaktade mig så visade det sig att min telefon låg kvar hos pappa på sjukhuset, mycket märkligt...
Sedan var jag lite sen och stressad och när jag skulle betala parkeringen så visade det sig att jag kört ifrån plånboken... Så jag skyndade mig upp och hoppades att pappa var klar - och det hade han minsann varit länge! Sur och grinig (ingen tanke på att JAG väntade i 3  timmar på honom sist...) och inte alls sugen  på att vara kvar en sekund längre... Så hem med honom och tillbaka till garaget och joy! Det var någon inne i garaget så jag kunde köra direkt in och sedan hann jag ut innan personen ifråga hunnit ut ur garaget, så jag behövde inte låsa heller! Mycket bra! Tills jag stod utanför lägenheten och insåg att jag inte hade några nycklar - de var inlåsta i bilen som var inlåst i garaget... =( Snacka om stressad... Så det blev att promenera upp till pappa (vilket jag knappt klarar med min taskiga hälsa) och hämta hans reservnyckel... Tur att han var hemma igen!!! =S
Sedan kollapsade jag på soffan en sväng - då ringer pappa och frågar vad jag har gjort med TV:n... Suck! Jag stängde av elen när jag var där och det klarar han inte av! Jag fattar inte hur han har överlevt så länge, så oteknisk som han är! Men efter en stund ringde han tillbaka: "Jo, jag fick igång den, tryckte på ON-knappen..." Bra där pappa, really...
Sedan har vi varit uppe och sagt hej till honom en gång till, men han får vila från middag idag så hoppas jag att han orkar med det imorgon. Jag lovade honom ju pannbiff och äpple i ugn... =D

Nu är jag helt slut, så det får räcka för idag.

Älskar dig och saknar dig vansinnigt!!!

onsdag 19 september 2012

Onsdagen den 19:e September Kväll

Kära Mormiz,

åkte upp till sjukhuset lagom till 14:30, lyckades dock missa honom på väg till röntgen, så jag fick sätta mig och vänta en stund. Hade stannat hemma hos honom och tagit med lite saker jag tänkte att han behövde, samt stannade på Akademibokhandeln och köpte en ny bok åt honom.
Innan han kom tillbaka så kom sköterskan in, men hon hade ingen ny information att komma med. Sedan kom de tillbaka med pappa och det var en jobbig syn... Han är så tanig och alldeles orkeslös och nu har han inte ens sin humor att lyfta stämningen med. Han känns inte alls som min fina, starka pappa. Det känns som att han har gett upp lite - och det gör mig väldigt rädd. För du gav upp, och då finns det inget som någon medicin eller läkare i hela världen kan göra för att rädda en. Viljan och kämparglöden måste man ta med sig själv.
Jag hoppas att det bara är en generell trötthet under just lunginflammationen, annars har vi problem.
Vid 16:30 kom de in med middagen och han hade inte sagt något särskilt, annat än att han ville ha lingondricka till maten. Men när sköterskan hade ställt ned tallriken och lämnat rummet, så låg han fortfarande kvar med ryggen mot maten och visade inga tecken på att röra på sig... Jag frågade försiktigt om han inte skulle äta sin mat och han svarade att han inte hade någon aptit och att det var alldeles för jobbigt att äta, att det fastnade i halsen och att han kände sig illamående. Jag frågade om han kunde tänka sig lite soppa och det trodde han skulle gå bra, men det fanns ju ingen kommenterade han. Jag gick resolut ut till sköterskorna och frågade om jag kunde gå och köpa soppa och de värmde åt honom, men de blev alldeles till sig av oro för min fina pappa och fixade fram en fisksoppa, en flytande chokladpudding och lite kall jordgubbssoppa som de dukade i ordning åt mig på en bricka. De är verklingen fantastiska på Hematologen!!! Underbara sköterskor och läkare som verkligen gör sitt yttersta.
Det fick han i alla fall i sig det mesta av, men ingen glädje. Han ville bara ligga ned och läsa lite, inte prata, inte skoja, ingenting...
Jag och hundarna gick och mötte Anders vid Skanstull och det skulle jag inte ha gjort. Min egen hälsa är ju knappast på topp och efter att inte ha rört på mig överhuvudtaget på ca 2 veckor så var orken som bortblåst...
Vi satt en stund med honom, men sedan ville pappa att vi skulle åka och lämna in hans travkupong, så vi sa hejdå och lämnade honom. Det skär i hjärtat varje gång och det blir inte bättre av att jag förstod det på sköterskan som att han inte kommer hem förrän efter helgen... Det hade jag inte hjärta att säga till honom idag... =(

Älskar dig och saknar dig!!!

Onsdagen den 19:e September

Kära Mormiz,

efter att jag skrev sist så tänkte jag att jag skulle skriva snart igen, när allt lugnat ned sig. Nu har jag insett att det är ingen idé att vänta på den dagen längre, för vi har inte någon kontroll över vårt liv längre.
Det jag ville säga var att jag tror att det som fick mig att få ett av mina "anfall" var just insikten att vi förlorat kontrollen, att sjukdomen styr vårt liv och jag vet att många säkert säger att man inte får låta den göra det, men då har de inte levt sina liv sida vid sida med cancer. Sedna är det ju så att pappa tycker nog att jag är rätt jobbig som tjatar på honom, håller koll och frågar massa saker hela tiden. Men just då när jag ringde förra veckan och frågade om han hade tagit sin spruta och han svarade nej -- så insåg jag att hur jobbig han än tycker att jag är så kanske det är det som räddar livet på honom en vacker dag. För just nu är de där sprutorna livsviktiga för honom och om han missar en så kan det ge allvarliga konsekvenser... Men jag har ändå dåligt samvete för att jag jagar på honom och så många som har sagt åt mig att han är vuxen och faktiskt måste få ta ansvar för sig själv. Men han är allt jag har kvar, det är bara han och jag nu och jag kan inte bara låta honom dö för att folk tar sig friheten att tycka att jag inte borde lägga mig i hans liv. Vem säger en sådan sak till någon ens? Bevisligen någon som aldrig varit nära att förlora någon de älskar. Och det är väl också det som är så jobbigt--jag har inte direkt någon i min närhet som jag kan prata med som har gått igenom det här själv. Men som tur var så har jag underbara vänner som ställer upp, lyssnar och finns till och det är värt mycket. För att inte tala om Anders, utan honom hade jag inte överlevt det här.

Så, veckan som har gått har jag spenderat hemma, fortfarande influensa och väldigt, väldigt ont i halsen. Jag har pratat med pappa varje dag och om inte jag har ringt, så har han ringt på förmiddagen. Igår gjorde han inte det och frampå eftermiddagen blev jag lite orolig, så jag ringde honom. Frågade om vi kunde komma förbi en snabbis och det gick bra sa och var vi snälla och tog med oss tidningen... Jag sa att det gick bra och att vi skulle komma så fort Anders hade slutat jobba. Då frågade han varför Anders jobbade och när jag undrade hur han menade så visade det sig att han inte visste vilken dag det var... Jag höll mig lugn tills jag hade lagt på luren och lovat att vi skulle komma upp lite senare, sedan rasade jag ihop på golvet och bara skrek rakt ut. Ringde Anders helt hysterisk och försökte få fram vad som hänt och han ville att jag genast skulle ringa sjukhuset och så skulle han åka hem direkt. Jag ringde först vår kontaktsköterska - inget svar, dagvården - inget svar och tillsist avdelningen och där fick jag äntligen tag i en stackars undersköterska. Jag förklarade vem det gällde och att han behandlades för lugninflammation men inte blivit bättre på de 8 dagar som gått sedan han blev utskriven och när jag kom fram till att han inte vetat vilken dag det var så bröt jag ihop igen. Så stammade hon försiktigt att jag skulle få prata med en sjuksköterska och så fick jag gå igenom alltihop igen--ny tårar... Hon bad mig dock att genast hämta pappa och köra in honom till akuten, så skulle hon boka en plats på avdelningen och ringa och förvarna akuten för isolering och snabb hantering.
Jag tackade och försökte sedan "gråta klart" innan jag tog mod till mig och ringde pappa, säker på att han skulle ställa till med ett väldans liv. Det gjorde han inte, han lät bara ledsen och trött. Jag lovade att vi bara skulle åka in och ta prover, han skulle inte behöva stanna där över natten. Jag vet ju hur mycket han hatar att vara där, men jag är så rädd att vi ska missa något. Och när han dessutom inte visste vilken dag det var så var jag även orolig att han skulle missa någon av sina mediciner!
Så vi inväntade Anders och sedan åkte vi upp för att hämta pappa och så fort jag såg honom så insåg jag att vi gjort helt rätt -- han kunde knappt ta sig till bilen ordentligt och när han satte sig i bilen så var det uppenbart att lugninflammationen inte gett sig det minsta.
De var väldigt snabba på att släppa in oss på akuten och trots ett överfyllt väntrum, så kom vi in efter bara några minuter där två underbara sköterskor tog hand om honom och tog prover. Tyvärr så sa den manliga sköterskan ganska snart att det var inläggning som gällde, varpå pappa svarade:
-Lurad igen...
Och det skar så i hjärtat, men det var ju uppenbart helt rätt att köra in honom, men jag blir ändå så ledsen för hans skull.
Sedan blev vi placerade i ett isolerat akutrum och de tog hur mycket prover som helst på honom och läkaren meddelade att de satte in ett intravenöst antibiotikum som borde träffa rätt direkt och sedan fick vi vänta ganska länge på transport upp till avdelningen. Under tiden satt jag och Anders och pratade för att hålla pappa igång och då insåg jag att han inte varit uppe på 3 dagar och han kunde inte heller svara på när han ätit senast... Det var svårt att hålla tillbaka tårarna då...
Sedan kom chauffören som körde upp sängen till Hematologen, där pappa (tack och lov!) fick ett eget rum -- med TV!!! Det var väl det enda positiva med alltihop, samt den underbara personalen som jobbar på avdelning 23. Jag tjatade vidare om mat och han fick en tallrik yoghurt och lite lingondricka, helt skakig efter att inte ha ätit på några dagar. Så drog vi iväg för att köpa tidningen åt honom, stackars hundarna hade då legat i bilen i 4 timmar -- jag hade inte räknat med att det skulle ta så lång tid. Så vi kissade dem lite snabbt och var SÅ glad att vi var och köpte två varma, sköna fårskinnsfällar åt dem i veckan. Upp till pappa igen och lät honom läsa och komma till ro innan vi sa hejdå för kvällen och då var klockan efter 22:00... Pratade med personalen om mina misstankar om hans senaste dagar och bad dem hålla extra koll på honom åt mig. Jag antar att de tycker att jag är smått jobbig, men pappa är det viktigaste jag har så de får leva med det! Det tyckte nog sköterskorna på akuten med, det är jag som svarar på de flesta frågorna, har koll på exakt datum och medicinering och behandlingar, pappa tittar oftast bara på mig när någon frågar honom något nu för tiden...

Så nu väntar jag på att de ska bli klara med ronden så jag kan få veta det senaste, och det borde vara efter 11:00. Sedan är det besökstid 14:00-19:00 och jag tror tyvärr att han blir kvar lite längre den här gången, men man vet aldrig.

Saknar dig vansinnigt mycket och jag hoppas att du vet hur mycket jag älskar dig.

torsdag 13 september 2012

Torsdagen den 13:e September

Kära Mormiz,

det har varit lite mycket på sistone, så jag ber om ursäkt att jag har varit borta ett tag.

Pappa är sämre. Det har varit problem med provsvaren inför nästan varje behandling så vi har varit tvungna att skjuta upp dem och ta extra sprutor för att få upp antalet vita blodkroppar.
Förra veckan var han förkyld och jag sa åt honom att ta det lugnt med jobbet och inte anstränga sig, men han lyssnar ju inte så bra... Så i söndags ringde han runt lunch och när jag frågade hur han mådde fick jag till svar:
-Nja, sådär. Jag har suttit på akuten sedan 08:00 i morse...
Men han hade inte velat störa... Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva påminna honom att vi inte har den lyxen längre, det är inte vi som bestämmer, det är sjukdomen som gör spelreglerna nu. Han ringde mest för att han var orolig över bilen som han inte hade betalat parkering för hela dagen... Bra där pappa, fokusera på det riktigt viktiga! Så det blev lite stress, men vi åkte upp direkt och under tiden hade han blivit inskriven på hematologen (den avdelning som vi tillhör) och jag fick prata med sköterskan som vi haft vid de två senaste behandlingarna. Han var inte direkt imponerad över att pappa tagit bilen och kört in själv, försökte förklara att det inte är så lätt att styra den där gubben!
Vi köpte med oss tidningar och gick upp och satt med honom i två timmar, en lugnröntgen visade på lugninflammation och det är inte direkt bra när man har cancer och genomgår cellgiftsbehandling. Bara tur i oturen att det var precis efter behandlingen, så immunsystemet inte gått ned helt än... Men han var tvungen att stanna över natten för observation, till hans stora irritation -- vilken han inte var sen att dela med sig av till all stackars personal! Dessa änglar som står ut med att jobba där!
Men han blev utskriven på måndagseftermiddagen och hemskickad med en veckas antibiotika och stänga order om lugn och ro.
När vi var på behandlingen förra veckan så träffade vi den ena av våra två överläkare för att gå igenom behandlingen och vi fick svar på röntgen från juli: alla lymfkörtlar har krympt och ser ut att svara bra på behandlingen. Sedan hade de planerat in sprutor under den period som hans värden är som sämst efter behandlingen -- vilket oftast är mellan dag 7 och dag 10 efter cellgifterna (13-17/9).
Den här veckan har även jag varit hemma, influensa igen, och har därför inte fått träffa honom. Men vi pratar i telefon varje dag och idag när vi pratade så hördes det att han var väldigt trött och inte mådde så speciellt bra, men han sa att trycket över lungorna börjat lätta. Sedna ringde jag honom nu på kvällen och då hade han redan gått och lagt sig, fast klockan bara var typ 22:00. Jag frågade om han hade tagit sin spruta idag, men det hade han ingen som helst koll på att han skulle göra. Så jag sa åt honom att gå upp igen och göra det, önskade god natt och la på.
Sedan fick jag en av mina värre panikångest-attacker. Den rädslan som jag lever med dygnet runt är svår att förklara och svår att hantera. Det kan gå dagar utan några anfall, men så händer något, kan vara obetydligt litet, och allt bara rasar. I kväll hade jag turen att Anders var här hemma och kunde ta hand om mig, annars vet jag inte hur det hade slutat. Men anfallet höll nog i sig i goda 20 minuter och efteråt är jag alldeles genomsvettig och rädd. Det går inte att förklara för någon som inte lever under samma förutsättningar.
Både du & mamma sa alltid att man inte skulle hata: men jag hatar verkligen cancer. Inget gott har kommit av det, det bara förstör. Jag sover inte bra, det har jag inte gjort sedan du blev sjuk för 2 år sedan, alltid med en hand nära mobilen och alltid redo att ge mig iväg. Mardrömmarna är frekventa besökare som skapar ännu mer oro, det finns nätter när jag inte vågar försöka somna för jag vet vad som väntar i mörkret. Att på detta försöka leva ett normalt liv med ett arbete som kräver min fulla uppmärksamhet och noggrannhet 12 timmar/arbetsdag och därmed kräver en del sömn -- det verkar ohållbart i längden.
Min älskade, starka, modiga, fina pappa... Jag kan inte förlora honom.

Jag älskar dig & saknar dig och behöver dig här hos oss.

onsdag 22 augusti 2012

Onsdagen Den 22:a Augusti

Kära Mormiz,

här sitter jag med 3 sovande hundar... Ja, du hörde rätt, men hon är bara på lån! Min vän och hundkollega ska till Gotland över helgen på utställning och behövde lite hjälp med de yngre hundarna -- och det tackar man ju inte nej till! Har inte haft valp i huset på 5 år och eftersom vi planerar att utöka flocken så är det här ett utmärkt tillfälle att känna på för både tvåbenta och fyrbenta. Hon heter Effie och är 13 veckor gammal, just nu utslagen på soffan mittemot Yoggi. Vi var och hämtade henne igår kväll och jag tänkte att det var bäst att grabbarna träffade henne ute, men det blev lite... på... Harry har ju för vana att tala om för allt och alla att han är ute, så han kastade sig emot henne och skällde, vilket är väldigt läskigt för en liten, liten valp! Så hon var minst sagt skeptisk till både dem och oss igår, men efter en god natts sömn så verkar hon vara på banan igen. Hon sov i sängen och blev väldigt varm, så vid 03:30 gick jag upp och "vattnade" henne och ut för att pinka lite. Sedan sov hon snällt tills Anders skulle upp till jobbet. Det är än så länge rätt mysigt med valpliv! <3 p="p">
Vemdalen var FANTASTISKT!!! Jag vill åka tillbaka, bo, leva, vara där alltid! Luften är lite renare, vandringarna lite vackrare, livet lite lättare. Efter födelsedagsfirandet och utställandet blev det en vecka av fiske, fjällvandringar och... ridning!!! Vi åt gott, hade roligt, umgicks och sov gott om nätterna. Torsdagen var nog allas höjdpunkt, framförallt pappas! Han sken upp när vi kom in på gården och gick runt och klappade hästarna, själv kände jag direkt att hjärtat hoppade till och hamnade i rätt takt igen. Jag saknar hästarna något oerhört, det är verkligen inte någon hobby -- det är ett liv.
Pappa & Anders var först uppe på sina fina hästar och satt sedan som riktiga cowboys i 2 timmar, det var underbart! Jag fick en nätt nordis valack som hette Sioux och var 20 år, underbar häst!
Fjällvandringarna var OTROLIGA! Hundarna älskade verkligen att rusa fram över vidderna och Yoggi blev alldeles särskilt förtjust i de små "fjällsjöar" som fanns uppe på fjället, de kastade han sig i och jagade skräddare och ville inte alls gå vidare! =) Jag tycker att det var en läkande upplevelse och hoppas återkomma många gånger.
Vi lyckades även pricka in den enda dagen på året som de har trav på Björnvallen!!! Bygdetrav och stor fest i byn, alldeles underbart!








De bästa 9 dagarna i vårat liv så här långt kan jag nog säga och pappa slapp tänka på sjukhus, prover, behandlingar och cancer -- jag tror han behövde det. Jag vet att jag gjorde det.

Nu i helgen var vi först i Flen och tävlade lydnad på lördagen och sedan i Norrköping och ställde ut, jakten på championatet har börjat... Det var synd att vi började så tidigt på lördagen att vi inte hann stanna i Malmköping och lämna blommor till morfar, men jag hoppas att vi ska kunna ta en helg där omkring under hösten, hälsa på i Mählby, gå på Sörmlandsleden och ha det mysigt!

Nu är det tillbaka till verkligheten, jag jobbar, Anders jobbar och pappa jobbar. Jag var och lämnade mina sista prover idag och ska på återbesök nästa vecka och förhoppningsvis få en klar diagnos och kunna påbörja medicinering...

Jag älskar dig och saknar dig i varje andetag jag tar!

lördag 4 augusti 2012

Lördagen Den 4:e Augusti

Kära Mormiz,

då har jag fyllt 30 år -- helt galet! Att det skulle ta mig så här lång tid att hitta hem igen, hitta trygghet och lugn efter att vi lämnade Mählby 1999.
Men idag har varit en fantastisk dag på alla sätt! Vi kom ju till Vemdalen igår kväll efter en lång och ganska jobbig körning, men då var Johan & Ester redan på plats och vi kunde laga middag ganska omgående. Sedan i säng för vila innan en tidig morgon idag.
Frukost och iväg med 3 hundar och alla packning (tur att vi har tältet!!!) och sedan "slå läger" på Lugnviks Brukshundklubb, hälsa på alla och göra sig redo för tävling.
För att göra en lång historia kort så gick det tyvärr inte så bra för Anders & Yoggi, de fick VG och gick inte vidare, men Harry slog på stort och gav mig den bästa 30-års present jag kunde önskat mig: ett 2:a cert!!! Heeeelt galet, jag är så stolt och lycklig över denna lilla hund! Så många fina lyckönskningar och grattis som haglat över oss idag, jag är lyckligt lottad. Vi ställde även upp i Uppfödargruppen med Bombax-hundarna och gick vidare till final där vi kom 3:a. Fin dag resultatmässigt!

Handlade mat och den obligatoriska princesstårtan (kan inte föreställa mig en födelsedag utan den!!!) och åkte sedan hem för en underbar eftermiddag och kväll med Anders, pappa, Johan & hundarna. Det är livskvalitet! Fick fina presenter: Haglöfskängor för vandring av pappa, presentkort på bio av Johan, ljus, en bok och en värsting fotoskrivare av Anders -- underbart.

Önskar att du hade varit här med oss -- älskar dig och saknar dig varje dag.

onsdag 1 augusti 2012

Tisdagen Den 31:a Juli

Kära Mormiz,

sitter framför TV:n och har precis sett Sara Algotsson-Ostholt ta OS-silver med sin fina Wega och vår första medalj i detta OS! Fantastiskt!

Vi har haft en underbar helg! I fredags var vi ute och åt och gick på bio, vi såg Abraham Lincoln-The Vampire Hunter--väldigt intressant tolkning på en av USA's presidenter... Det hade nog inte varit något för dig! =)
På lördagen passade jag på att åka och jobba några timmar medan Anders & hundarna tog sovmorgon, för att sedan mötas upp i stan och äta lunch och strosa. Åkte även och provade vandringskängor som jag önskar mig i födelsedagspresent, känner att det kommer behövas eftersom vi planerar att gå 1 mil varje dag och även senare under hösten på alla våra långa hundpromenader.
På kvällen drog vi ut och gick våra 13 km vid Hellasgården och det uppskattade våra hundar väldigt mycket! Höll på att bli hjort-jakt med, men vi hann stoppa dem i tid och fick istället 2 tvåbenta terriers... =)
I söndags åkte vi ned till Norrpan på förmiddagen och gick på älskade Fabians dop i vackra Kolmårds-kyrkan och sedan dopfika i Kvarsebo. Jag är så glad för älskade Malin's skull och jag är så evinnerligt glad att jag har "hittat" henne och får ha dem alla i mitt liv. Önskar bara vi bodde lite närmre så vi kunde träffas lite oftare... Efter det åkte vi till Skelna och gick med hundarna i skogen några timmar innan vi for till stan igen.

Nu har det hunnit bli onsdag medan jag skriver och denna vecka är det verkligen fullt upp inför semestern! Jag jobbar ju på halvfart nu kan man säga, 06:30-12:30, och det är ungefär vad jag klarar av just nu. Jag är helt slut när jag kommer hem på dagarna, skönt att mötas av två glada hundar varje dag!
I måndags kväll städade vi bilen och planerade packningen, åt med pappa på Herrgår'n och hann även med lite bröllopsplanering... "Bara" 9 månader kvar nu! =)
Igår åkte vi iväg och tränade lydnad för Emelie, första passet för Anders & Harry som ekipage och jag kan inte påstå att Harry ansträngde sig nämnvärt för sin stackars husse... Yoggi var sprallig och glad som vanligt nu för tiden! Vi ska till Flen och tävla om 3 veckor, dubbeltävling! Så jag tänkte att vi skulle åka över till Malmköping på fredagen och sova där, för att sedan dra till Flen och sen är det utställning i Norrpan på söndagen. Det gäller att hänga i, säsongen är kort men intensiv!
Ikväll är det tvätt som gäller och Anders & pappa har varit på presentjakt, nu är de på väg hem med sushi. Tänk, jag trodde aldrig att jag skulle gilla det, men något snille kom på idén att ha avokado på den och då kan jag minsann tänka mig att äta en hel del! =)
Imorgon skulle pappa ha fått behandling, men de ringde idag och sa att värdena var för dåliga för det, så 3:e behandlingen får vänta till efter semestern. På kvällen ska jag till Cindy och få hundarna vackra inför utställningen på lördag. Undrar hur många som spenderar sin 30-års dag på en hundutställning? Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt!
Och på fredag morgon ska pappa bara lämna sina prover, sedan far vi norröver mot Vemdalen och vår underbara semester!

Det tråkiga mitt i alla det här är att jag nu också är sjuk... Jag har lämnat prover två gånger och testat positivt för sköldkörteln, så jag ska till läkaren i morgon eftermiddag och få diagnos samt få veta hur vi ska gå vidare med behandling och medicinering. Det är säkert inget jätteallvarligt, men jag känner bara att jag inte riktigt orkar med det ovanpå allt med pappa... Det är konstigt att vår familj måste drabbas av precis allt! Ge det till Breivik istället, han kan gott ha't!

Älskar dig och saknar dig så ofantligt mycket, behöver dig här hos mig!

onsdag 25 juli 2012

Onsdagen Den 25:e Juli

Kära Mormiz,

i natt var en av de värsta nätterna på väldigt, väldigt länge. Jag drabbades av en vidrig panikångest när jag skulle försöka somna och det tog nog två timmar innan jag somnade helt utmattad och skulle upp 3 timmar senare. Så fort jag slöt ögonen så såg jag bara hemska bilder och var tvungen att öppna ögonen igen.
Åkte ändå till jobbet, för de har ställt upp så sjukt mycket för mig sedan pappa blev sjuk och det är ont om personal just nu, dessutom var det bara 6 timmar. Tur att jag har underbara kollegor som får upp humöret under dagen.
Snart ska jag till läkaren för att få ny medicin, jag fick en ångestdämpande i juni som jag inte vågar använda och nu börjar det bli ohållbart med att inte kunna sova. Det fungerar ju nu när jag bara jobbar 6-timmars dagar och kan sova när jag kommer hem, men om 3 veckor är det 12-timmars pass igen och då går det inte lika bra...
I helgen ska Anders åka på släktträff i Skåne och jag måste sova ensam för första gången sedan han flyttade hit i januari, jag är väldigt orolig över det. Men jag har ju hundarna och förhoppningsvis en bra medicin om det skulle bli kris.

Igår cyklade jag min värstingtur igen, 3 mil, och simmade en kilometer. Det är sjukt jobbigt men även skönt att ta ut sig fullständigt! Sista uppförsbacken hemåt är INTE rolig!

Desto roligare är det att vår semestervecka närmar sig med stormsteg! Vi åker till Vemdalen nästa fredag och firar min 30-års dag på hundutställning i Svenstavik, Harry's 5 års dag och min & Anders 10-månaders dag under en och samma vecka!
Dessutom har jag bokat in oss (även pappa!!!) på en fjällritt med nordsvenskar!!! Tänk dig pappa på en nordis i westernsadel och med cowboyhatt! Så söt!!! Jag trodde aldrig att han skulle gå med på det, men han verkar tycka att det ska bli kul. Så nu håller vi tummarna för att han mår tillräckligt bra, vi ska på den 3:e cellgiftsbehandlingen nästa torsdag... Imorgon ska vi träffa överläkaren och höra vad den senaste röntgen visade--så håll tummarna ordentligt imorgon och tänk på oss.

Vi hade en riktig hundhelg i helgen: utställning i Köping på lördagen och lydnadstävling i söndags. Det gick jättebra för Anders & Yoggi på utställningen och jag var så orolig att det inte skulle göra det! Men nu kommer han få gå på alla våra utställningar under hösten så vi får en bättre bild av vad de tycker om honom. Snygg som bara den är han!
Harry-Ferrari kom sist i lydnaden, men jag är jättenöjd, han gjorde verkligen sitt bästa med sin jobbiga nos som störde honom... =)

Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt!

måndag 9 juli 2012

Måndagen Den 9:e Juli

Kära Mormiz,

hemma efter ännu en helg i Stavsjö/Norrköping, underbart skönt har det varit! Först var jag på kurs med  hundarna i Hallstahammar torsdag och fredag, sedan var det kalas hos Karin på fredag kväll. Vi packade in pappa i bilen och hade en underbart trevlig kväll med Karin, Nic och hela familjen, skönt för pappa med lite omväxling tror jag.
I fredags ringde de dock från hematologen och proverna han lämnade på torsdagen var inte bra... Så han får ingen ny behandling förrän det har blivit bättre, ha hämtade ut sprutor som han ska ta själv och sedan lämna nya prover på onsdag. Stackars lilla pappa! <3
Så i lördags fm drog vi ned till Stavsjö, där vi först fick mat direkt när vi kom (lyxigt!!!) och sedan åkte vi på en orkidée-spaning i Björkvik. Harry rymde efter ca 5 minuter och var borta 10 minuter, sedan kom han sättandes -- genom en hage full med kor! De satte efter honom i full galopp, så hans bakben fick springa på som bara den! Kan han gott ha den lille rymmaren!
På kvällen åkte vi upp till Malin & Nicklas i Simonstorp och jag myste mest med lille Fabian, han är 5 månader nu! De har en jättemysig gård med massa djur, enda trista är att järnvägen ligger precis bredvid. Så underbart att träffa dem och verkligen ha tid att sitta och prata som vi alltid gjorde när vi bodde i Norrpan. Längtar hem!
På söndagen trotsade vi vädrets makter och badade i ösregn och åska, det var jättemysigt! Hundarna inte lika nöjda med sina flytvästar som jag var... =) Nästa helg hoppas jag på att de ska få åka båt!

Idag har jag återigen cyklat in till badhuset (ca 1,5 mil), simmat 1 kilometer och sedan cyklat hem igen! Ganska bra ändå får jag säga... =) Bara få till löpningen med, så kan jag köra en mini-tritahlon sedan!

I augusti ska vi åka på en liten semester upp till Vemdalen och sedan ned genom Dalarna och Värmland på hemvägen, vill att Anders ska få se var pappa växte upp och dina domäner. Se om jag hittar minneslunden den här gången... =)

Jag älskar dig och saknar dig så vansinnigt mycket!

fredag 22 juni 2012

Fredagen Den 22:a Juni

Kära Mormiz,

nu är det typ Midsommarafton, fast man borde sova några timmar innan dess. Själv sitter jag på balkongen i mörkret efter en jobbig kväll. Känslorna hinner i kapp lite pö om pö och just ikväll kom en hel flod väldigt olämpligt. Jag vet inte om det är för att jag har så mycket inom mig som jag skulle behöva bearbeta, om det är det som gör att jag inte längre kan kontrollera dessa svackor så bra...

Det har varit en tuff vecka, pappa har fått sin första omgång cellgifter och igår låg han inne på operation för att sätta in en port som de ska ge honom medicinerna igenom i fortsättningen. Det är så mycket ovisshet och rädsla just nu, framförallt rädsla. Jag är ju sjukskriven och den här veckan har det inte direkt varit tal om att sitta ned, ta det lugnt och börja sortera tankarna. Pappa är frustrerad, rädd och stressad och ringer hela tiden långt innan vi bestämt att vi ska åka och vill komma iväg. Det är bara att försöka bita ihop och vara stark, för det är ju faktiskt honom allt det här drabbar, egentligen, inte mig.

Men precis som förra gången så har jag fått mig en tankeställare på vilka som är mina riktiga vänner, vilka jag kan lita på står kvar även fast det är jobbigt. Det är tufft att inse att några av dem man trodde mest på faktiskt inte har tid eller ork att bry sig. Men så vill jag bara ha vänner som står pall, som jag skulle göra för dem, resten kan vara någon slags Facebook-vänkrets som gillar min status och som jag inte behöver lägga mer energi på. För dem jag älskar och väljer att ha som mina vänner är dem jag skulle göra allt för, för dem står min dörr alltid öppen och jag kommer att ha tid för dem oavsett. Just nu är jag extra tacksam över Karin & Nic, över att hon lyssnar utan att döma, att hon tar sig tid att förstå och aldrig kommer med idiotiska kommentarer liknande: "Det går över ska du se..."
Folk säger de mest konstiga saker när man mår dåligt och ibland är det svårt att låta bli att undra hur fan de tänker. Som att säga: "Men bli nu inte sjukskriven, det ser så illa ut för framtida arbetsgivare!"... Okej, för det är ju mitt största fokus just nu... Det kanske inte ser bra ut och jag kanske kommer att vara tvungen att förklara det i framtiden, men just nu är framtiden helt ointressant. Det enda som räknas är idag, att jag har pappa här och att jag gör allt jag kan för att ta oss igenom det här helvetet.
Jag önskar att jag kunde tro på Gud. Det verkar vara så skönt att lita på att allt som händer har en mening och att något större än jag själv styr över det som händer mig och mina älskade. Men det är också de här gångerna som jag inser att det är omöjligt för min del.

Det sägs att blixten aldrig slår ned på samma ställe två gånger... Ändå lever jag mitt liv här, där blixten slår ned.

Jag älskar dig och saknar dig så oerhört och det gör så ont att du inte är här.

måndag 18 juni 2012

Måndagen Den 18:e Juni

Kära Mormiz,

Nu är vi på Södersjukhuset och jag skriver från ett behandlingsrum med 4 sängar. 3 är tomma, men i den 4:e ligger min älskade pappa. Han sover nu, sköterskan sa att han skulle bli trött av medicinerna. Jag har gjort leverpastej-smörgåsar med smörgåsgurka om han skulle bli hungrig, men han har inte velat äta trots att han alltid äter lunch den här tiden... Han vill bara sova. Nej, lite päronsaft har jag lyckats truga i honom, men det tog han nog mest för att vara snäll mot mig... Sköterskan tar blodtryck och tempen varje kvart, annars är allt tyst och stilla.
Det är väldigt jobbigt att se min stora, starka pappa i en sjukhussäng, med nålar i armarna och tung andning. Han har blivit så smal, musklerna försvinner mer och mer ju längre tid han inte får jobba.
Hundarna ligger i bilen i garaget, bakluckan öppen och burarna tryggt låsta, bästa köpet någonsin. Måste gå ut med dem snart, men jag är så rädd att något ska hända medan jag är borta.
Pappa tycker nog jag är ganska pinsam som jag håller på och frågar om allt, ber dem ta bort gaveln på sängen så han kan ligga bättre, frågar om när läkaren kommer, ber dem hjälpa honom med benet som plågar honom så. För precis som dig så är han inte direkt bra på att be om hjälp när det är jobbigt...

Jag drömde om dig i natt och även om jag är tacksam för de gånger jag åter får se ditt vackra ansikte, så hade jag gärna stått över den här gången. För det var från sjukhuset, som den där gången jag och Fredrik åkte upp till din födelsedag och du var så rädd, så rädd. I drömmen kunde jag inget göra annat än att hålla om dig och lova att ta med dig hem. Det var fruktansvärt och jag vaknade alldeles kall inombords. Minnet av ditt sorgsna leende och de där frågande ögonen som hade sådan tillit till att jag skulle ordna allt. Jag skulle göra vadsomhelst för dig, precis vad som helst! Jag skulle ha tagit dig ifrån det där hemmet, där du bara genomled en existens, inte dagar i ett liv... Kunde jag ha gjort mer? Om jag hade flyttat upp som vi pratade om, hade du kunnat få spendera din sista tid hemma då? Det lär jag aldrig få veta, eller hur?

Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt!

söndag 10 juni 2012

Söndagen Den 10:e Juni

Kära Mormiz,

var är du när man behöver dig?

Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Pappa är arg. Arg på sin sjukdom, arg på att han inte får jobba och arg på hur orättvist livet är. Mest av allt är han arg på mig. Han tycker att det är jag som har bestämt att han inte får jobba och det spelar ingen roll att det faktiskt var överläkaren som sa att det skulle innebära LIVSFARA för honom att gå till jobbet...
Hans kommentarer svider och gör ont, jag har ingenting att skydda mig mot dem med. Alla mina försvar är nere just nu och just nu känns det som att han glider längre och längre ifrån mig och det är mer än jag klarar av...
Jag är så fruktansvärd rädd för att förlora honom, att den här sjukdomen ska ta honom ifrån mig på ett sätt eller annat.

Idag har vi dock distraherat oss med hundutställning ( i och för sig tog vi med oss Grumpy...) och det var Anders debut, med Yoggi. På något märkligt vis klådde de mig & Harry och kom 4:a av 8:a hanar med HP!!! =) Superfin kritik och Anders tyckte att det var roligt och Yoggi var så fin -- så nu är vårat team komplett och vi kommer att ställa båda hundarna i fortsättningen. Roligt!
Sedan körde vi hem Grumpy och åkte hem till älskade Karin & Niclas, välbehövigt!!! Att få prata med Karin om alla känslor, all rädsla och ilska som jag försöker hantera varje dag, det är som att släppa lite på trycket i alla fall. Jag har verkligen haft tur som fått en så fantastisk vän.
Efter det åkte vi och åt på Heron City, för att fira att vi varit tillsammans 8 månader. Just nu känns varje liten bit av glädje värd att verkligen hålla fast vid och uppleva, för att bara för en kort stund slippa smärtan och ilskan och ångesten. För att få andas lugnt, bara en liten stund.
Jag förstår inte hur jag skulle klara det här utan Anders, jag älskar honom över allt annat.

Jag älskar dig och saknar dig!

tisdag 5 juni 2012

Tisdagen Den 5:e Juni Del II

Kära Mormiz,

sitter ensam i köket och tårarna bränner i ögonen. Pappas chef ringde nyss och jag inser att han inte alls tänker lyssna på läkarens föreskrifter och vara sjukskriven under cellgiftsbehandlingen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag blir helt förtvivlad och känner mig så maktlös. Jag kan ju inte gärna låsa in honom, men det är det jag helst skulle vilja göra. Vad ska jag göra? Hans immunförsvar kommer att vara jättelågt och överläkaren sa idag att det är farligt för honom att fortsätta jobba-ändå lyssnar han inte!
Jag orkar inte mer, jag är rädd dygnet runt och har svårt att sova, ont i magen och gråter för allt. Jag önskar att han kunde tänka på någon annan än sig själv just nu, hur dumt det än låter, att han kunde tänka på hur det han gör påverkar mig. På att jag inte kan andas när jag tänker på att han tänker fortsätta jobba heltid, oavsett vad någon annan tycker, som att jag inte betyder någonting för honom.

Det kanske jag inte gör heller? Vad har jag gjort mina föräldrar för att ha dem båda vara helt oberörda av hur jag drabbas av deras val? Hur kan man skaffa barn när de betyder så fruktansvärt lite för en?

Jag älskar dig och saknar dig.

Tisdagen Den 5:e Juni

Kära Mormiz,

livet går sannerligen upp och ned och den här helgen och veckan är ett bevis om något.

Vi åkte ned till Norrköping i fredags och mös med bästa familjen, drack te och spelade Alfapet--underbart!
På lördagen var det tidig uppstigning och stackars Ulla fick en mindre bekväm start på sin semester, det skulle vara fullt stöd på plats tydligen! =) Sedan åkte vi iväg till Himmelstalund och Terrierklubbens utställning--där Harry först vann öppen klass med CK och sedan kom 2:a i Bästa Hane med CERTIFIKAT!!! Vårt första och en efterlängtad blågul rosett som jag inte kan sluta titta på, löjligt stolt! Nu är det "bara" två kvar och sedan är han i så fall Svensk Utställningschampion!!!
Vi träffade Thomas, Birgitta & Kela för lunch på PAUS och sedan följde Yoggan med Thomas & Birgitta hem för en övernattning och pyjamasparty! Riktig lyx för en liten vovve som saknar sin farmor och farfar så mycket. Smarry hade det inte ett dugg sämre, egen tid med alla oss andra i paradiset Skelna skall inte förringas! Pappa skulle ha kommit ned, men hans ben ville inte samarbeta.
Det är alltid lika jobbigt att åka därifrån på söndagskvällen, jag drar ut på packningen till sista sekund. Jag älskar verkligen att vara där...

Sedan har det bara varit en jobbig väntan på dagens sjukhusbesök. Vi var inbokade hos hematologen 09:00 och fick träffa en jättetrevlig kvinna som var överläkare på hematologen och hon berättade att det var lymfcancer. Det blev inte lika hysteriskt som sist, för jag har ju haft gott om tid att tänka på det och det är liksom lika jävligt varje dag. För det är så sjukt orättvist! Pappa har redan gått igenom det här en gång, varför ska han behöva göra det igen? Jag orkar inte ens gå igenom alltihop igen, har pratat om det hela dagen känns det som.
Vi ska på första cellgiftsbehandlingen nästa fredag och sedan är det vår verklighet och det enda viktiga i 5 månader framöver. Det kommer bli ett helvete. Det är det enda jag kan säga just nu.

Jag älskar dig och saknar dig så mycket!!!

onsdag 23 maj 2012

Onsdagen Den 23:e Maj Del II

Kära Mormiz,

nu börjar ilskan komma, det går i sådan obarmhärtiga vågor, alla känslor. Men idag på förmiddagen var det helt klart ilska och hjälplöshet som härskade över mig och jag tänkte gå av mig alltihop på en 12 km vända med hundarna, men den hittade jag inte utan fick nöja mig med 4 km. Tur det, för det var alldeles för varmt för hundarna att gå längre än så.
Den enda stimma av ljus under förmiddagen var stöd från ett mycket oväntat håll, pappa blev dock inte lika förvånad. Ibland känner jag mig så genomensam i allt det här, mest för att jag är ensam med mina känslor och tankar och de håller mig hårt i sitt grepp. Allt hjälper inte att prata om heller och ibland finns det helt enkelt inga ord. Fick ett av de oönskade ångestanfallen på väg till hundpromenaden, i bilen, på tvåfilig motorled--inte bra. Jag måste fundera ordentligt på om jag verkligen ska köra bil när jag mår såhär... Men jag mår ju hyfsat mesta tiden och jag har ingen chans att förutse när anfallen kommer och det går på två sekunder. Det börjar med att halsen känns ihoppressad, sedan kommer trycket över bröstet, jag klöser för att få luft, håller undan tröjor och jackor från halsen och sedan börjar jag hyperventilera och gråta. Inte någon bra grej när man kör bil...
Åkte upp till pappa på sjukhuset efter att ha ringt och kollat så att de var klara med dagens tester och det var de. De hade gjort biopsin och tagit prover från lymfkörtlarna. I morgon ska de ta benmärgsprov och det tyder väl på att de inte helt kan utesluta leukemi.
Pappa håller modet uppe och skojar och fräser precis som vanligt, mest över att halva dagens Expressen handlade om det fåniga prinsess-dopet! Jag ser också till att lämna in hans travkuponger varje dag, även fast jag vet att det inte är samma sak när han inte kan titta på det på TV. Och så missar han Elitloppet på Solvalla i helgen... Men han medgav själv att han nog inte skulle orka med det som första "utflykt" efter sjukhusvistelsen. För de hade tydligen nämnt att han kanske skulle få åka hem i morgon. Vilket nog är tur, för till middag idag fick de vegetarisk pyttipanna och jag kan inte låta bli att visa den här underbara bilden som säger ALLT om vad pappa gillade det:

Pappa


Det är ju skönt för honom, sjukhus är verkligen ingen avslappnande plats att vara på. Men samtidigt så har jag koll på honom där, han kan inte dra iväg och jobba som jag vet att han kommer göra första bästa tillfälle han får när han kommer hem. Hans chef ringde mig idag av misstag, men det var bra, för jag var dessutom jättearg redan och talade om precis hur det var ställt med pappa och att han nog inte kommer till jobbet i morgon i alla fall! Sedan skulle jag behöva säga samma sak till den andra tjatiga idioten som han jobbar åt! Folk är sådana själviska gamar! VIDRIGT är ordet.
Anders kom upp efter jobbet och vi satt och pratade till det var dags att åka och lämna in travet.

I morgon återstår att se vad de säger. Leukemi... Lymfoma... Olika namn, men samma smärta. Samma oro. Samma rädsla.

Jag älskar dig och saknar dig så fruktansvärt just nu, behöver dig här!!!

Onsdagen Den 23:e Maj Del I

Kära Mormiz,

klarade inte av att försöka sova efter att Anders åkt till jobbet, jag vet vad som väntar när jag sluter ögonen, i tystnaden och ensamheten. Och mardrömmarna är på något sätt värre än tankarna när jag är vaken, jag har ingen kontroll alls över dem. Allt jag kan tänka på är pappa, ensam på sjukhuset, hans enda sällskap alla tankar och rädslan som måste äta honom inifrån. För det är ju honom det är synd om, inte mig. Jag önskar att han ville prata med mig, släppa in mig, låta mig hjälpa. Men han ser ju hur ont det gör i mig redan som det är och vill inte lasta mig mer, precis som förra gången.

Jag förstår inte vad det är jag straffas för, men betingningen är solklar: är jag lycklig över något så får jag böta för något annat. Så fruktansvärt stolt och glad som jag var när jag kom in på Tullen, den bästa platsen i världen i mina ögon. Sedan rasade allt: din stroke, pappas cancer, mamma som lämnade oss, du gick bort. Jag kan inte fatta att allt det hände på 7 månader och att jag överlevde.
Nu har jag hittat Anders och mannen i mitt liv, min bästa vän, min bättre hälft, den jag vill dela mitt liv med, vi planerar för bröllop och ett liv tillsammans. Då kommer domen: pappa får cancer igen.
Det är som att jag inte kan vinna, någon kraft ser till att jag slås till backen så fort jag vågar slappna av och tro på en framtid.
Jag vet att människor dör, det är så det fungerar och vi får för kort tid med dem vi älskar. Men det känns så orättvist fördelat! Kan inte Breivik få pappas cancer istället? Eller någon pedofil eller våldtäktsman? Varför min pappa? Varför du? Ni som är de mest genomsnälla människor man kan hitta, som alltid velat göra rätt och hjälpa andra, var finns logiken i det?!?

Det är sådana här gånger som jag önskar att jag kunde tro. Men det är också de här dagarna som jag inser att det är omöjligt. För hur skulle jag kunna med all ondska jag har sett under min korta tid på jorden? Om jag ska tro på något, så är det på rättvisa,  på att gott föder gott, på att man får det man förtjänar och på att bra saker händer bra människor. Men jag har inga bevis för att det är så. Därför låter jag bli att tro.
Jag tror på människor, på att vi tillsammans är så starka att vi tar oss igenom det här, även om vi faller under tiden.
Jag har precis läst 3:e delen i The Hunger Games, en triologi om ett post-apokalyptiskt Amerika där en elit härskar över de andra med våld och blod. Bland det sista jag läste var: "Löftet om att livet kan gå vidare, hur mycket vi än förlorar." Lite väl träffande just nu.

Igår var första gången som jag hade tankar på att bedöva smärtan på något vis, på att fly för att jag känner hur hjärtat skenar och börjar brista i kanterna och att sprickorna kommer sprida sig ju längre in i det här jag hamnar. Men vem ska då sitta vid pappas sida igenom allt det här? Jag har hört ifrån två av mina bröder, de andra verkar inte bry sig nämnvärt. Men så har de aldrig stått så nära pappa som jag gör.
Jag undrar om jag vågar söka hjälp den här gången? Eller om jag blir av med jobbet som jag gjorde sist? Att man tycker att alkoholism är en sjukdom som gör att man får bete sig hur som helst på jobbet, men att sörja sina nära och kära renderar i en uppsägning?...

Jag älskar dig vansinnigt och saknar dig, men jag är väldigt arg på dig för att du lämnade mig kvar här.

tisdag 22 maj 2012

Den 22:a Maj Del II

Kära Mormiz,

just hemkommen från sjukhuset där jag har varit med pappa hela dagen. Det känns så hemskt att lämna honom!
Han är på samma avdelning som han var för två år sedan och jag tror att det gör det extra jobbigt för honom. Det de kan säga är att det mest troliga i nuläget är ett lymfoma, en slags blodcancer och att det kommer veta mer morgon när de har gjort en biopsi. Just att det verkar vara relaterat till lymfkörtlarna gör mig hysterisk--jag minns när de öppnade Reino för att de trodde att han var frisk och det enda de kunde göra vara att sy igen och ge honom smärtstillande tills han gick bort. Det sprids ju så fort om det sitter i lymfkörtlarna...
Sedan har jag suttit hos honom, läst och vi har löst korsord mittemot varandra, tittat upp i samförstånd och gett något slags tyst löfte om att vi ska klara det här, tillsammans. Jag var tvungen att gå ut en stund, tvungen att få gråta ur mig det allra värsta och prata med Anders. Det gör så ont att sitta där själv, att försöka hålla pappa vid gott humör och hålla hans tankar på annat än den genomträngande sterila doften av sjukhus och närstående död som genomsyrar avdelningar som hanterar de som råkat ut för en av de värsta sjukdomar jag vet.
Cancer. Bara ordet skriker död i mina öron. Tänk att sex stycken bokstäver kan frammana sådana enorma känslor: skräck, rädsla, raseri, förtvivlan, hjälplöshet... Där lever jag nu, i kaoset som den sjukdomsbilden gett mig, den plats som kommer att vara mitt hem den närmsta framtiden. Ångestattackerna kommer mer frekvent nu, sedan mardrömmarna och tillslut sömnlösheten för att man inte klarar av att sova för att slippa marorna.
Det är bara två år sedan. De sa att han var frisk. De hade fel. Det kom tillbaka, kanske ännu starkare. Kanske kommer jag inte sova lugnt igen alls. Jag kommer ihåg när du blev sjuk och sedan pappa--jag låg på spänn hela nätterna med telefonen bredvid mig, lyckades jag somna så vakade jag hysterisk och kollade telefonen, rädd att jag missat något viktigt samtal. Tillbaks till ruta ett. Fast det känns ännu värre den här gången, jag var helt säker på att Döden och jag hade en dela, men den verkar vara bruten. Det verkar som att pappa inte var säker trots allt...

Orkar inte mer just nu, får se om jag återkommer alls i kväll, annars i morgon.

Jag älskar dig och saknar dig.


Tisdagen Den 22:a Maj

Kära Mormiz,

hade planerat en lugn och skön dag idag, skulle åka och fiska med pappa och kväll skulle vi gå på speedway.
Men han ringde mig på förmiddagen och sa att de hade ringt från sjukhuset och att han ska läggas in nu 13:30... Jag ringde och flyttade på hundarnas vaccinationstid och sedan bröt jag ihop en liten stund på soffan. Jobbigt att gå igenom det här när Anders är på jobbet och han svarade dessutom inte i telefonen... Men jag måste bryta ihop lite när jag är hemma, för sedan måste jag vara lugn när jag sitter med pappa på sjukhuset och igår var det inte lätt, jag kände hur tårarna brände i ögonen och halsen snörde ihop sig... Det värsta är ju att jag inte vet, inte förstår vad det handlar om, önskar så innerligt att jag kände någon som jobbar som läkare eller i alla fall pluggar till det, någon som jag har förtroende för. För SÖS är stort och mest som en fabrik, där ingen har tid, ork eller lust att svara på en upprörd anhörigs frågor, vilket jag tycker är hemskt. För den anhöriga ska sedan kunna bearbeta och leva med lite halvdan information och försöka vara ett stöd för den som är sjuk, samtidigt som man själv har en massa känslor kring det hela att hantera...

Så nu börjar det igen... Svårt att inte dra paralleller med 2010... Svårt att bli av med det kalla, våta i magen...

Jag älskar dig och saknar dig mitt i det liv som blev mitt.

måndag 21 maj 2012

Måndagen Den 21:a Maj

Kära Mormiz,

idag har jag suttit med pappa på sjukhuset hela dagen, för utom en sväng när jag åkte hem och gick ut med hundarna mitt på dagen.
Vi började med att ta ultraljud, som visade på vätskeansamling utanpå muskeln i benet, varpå de uteslöt blodpropp. Tillbaka ned till AT-läkaren (som idag var en jättetrevlig och sympatisk människa!) och nya undersökningar, sedan vidare till skiktröntgen... Vi fick en bestämd tid 14:30 och det var ju skönt, slippa all oviss väntan. Så vi åt lunch ihop på sjukhuset, satt och läste lite ihop, jag åkte hem till hundarna och sedan gick vi ned till röntgen. Det var samma ställe som pappa gjorde sin lungröntgen på för två år sedan och jag tror han tycker det är lite jobbigt. Hela stället har ju liksom ganska jobbiga minnen med sig för oss båda...
Efter röntgen var det bara att traska tillbaka hela vägen till väntrummet hos AT-läkaren och vänta ytterligare en timme eller så innan det var våran tur.
Tyvärr så visade röntgen på lymfkörtlar som låg och tryckte i nedre delen av buken och man misstänkte nu någon form av blodsjukdom, vad jag kan läsa mig till antingen leukemi eller lymfödem... Det är alldeles för stort och svårt att ta in och när läkaren där och då säger: Har ni några frågor? vill man svara att man har miljoner, men kan hon svara på dem?... Högst osannolikt...
Vi fick i alla fall veta att nästa steg var en utredning hos hematologen, vilket vi skulle bli kallade till i slutet på den här veckan eller början på nästa. Så, mer väntan. Och det är väl egentligen den som tär mest. Att inte veta, att läsa och läsa och föreställa sig alla möjliga och hart när omöjliga scenarion. Men så fungerar jag och det spelar ingen roll att min ena bror tycker jag ska ta det lugnt och invänta provsvaren--lätt för honom att säga som kanske pratar med pappa en gång i halvåret! Men för mig som träffar honom varje dag, som älskar honom bortom rim och reson och som behöver honom i mitt liv... Det är inte samma sak. Jag tänker göra allt för pappa den här gången, följa med honom på alla undersökningar, sitta hos honom före och efter eventuella operationer och inte någonsin vika från hans sida som jag gjorde förra gången. Jag har fortfarande inte förlåtit mig själv för det.

Jag har alltid upplevt det som att jag har pappa på lånad tid, det kanske de flesta barn med gamla föräldrar tycker. Pappa var 49 år när jag föddes och jag är stark motståndare till att skaffa barn så sent, men så vet jag hur dåligt jag själv har mått utav det. Jag minns när jag var 13 år och på språkresa i Brighton, England. Varje morgon när jag satt på toaletten "räknade" jag hur många dagar pappa kunde ha kvar att leva och hade ångest över att jag inte var där och spenderade dem med honom... Så känner jag fortfarande. Han har alltid varit min stora idol och jag har följt honom som en liten hundvalp genom livet, alltid sett mellan fingrarna med hans tillkortakommanden, för de har aldrig varit med mening. Att han var borta och jobbade långa dagar när jag var liten, var för att jag och mamma skulle kunna ha våra hästar och bo på vår fina gård. Att han blev utan betalning för otaliga svartjobb han gjorde berodde enkom på hans vilja att tro gott om alla och alltid försöka hjälpa till. Att han lovade mig allt jag pekade på och sedan kanske inte kunde ge mig, berodde på att han så gärna ville och att han hatade att se mig ledsen. Jag önskar att jag hade haft större förståelse för vilka uppoffringar han gjorde då. Nu är det lite väl sent, men jag försöker gottgöra honom så gott jag kan.
Jag älskar honom och bara tanken på ett liv utan honom får mig att gråta, all kraft går ur mig. Och ändå måste jag. Jag måste måla upp det absolut värsta scenariot jag kan föreställa mig och sedan kanske ha turen att få jobba "bakåt" ifrån den bilden, kanske landa i något uthärdligt?

Älskade pappa med sin älskade Yoggi

Jag älskar och saknar dig oerhört, men nu börjar krafterna tryta för dagen...


lördag 19 maj 2012

Lördagen Den 19:e Maj

Kära Mormiz,

det är verkligen din årstid ute nu: allting blommar och det är fortfarande nytt och krispigt och inte bara grönt överallt.

Pappa är sjuk igen... I torsdags ringde jag honom på dagen för att fråga om ett kylskåp som han kanske kunde se till att vi fick köpa, men han svarade att han var hemma från jobbet för att han hade så himla ont i ena benet och det var alldeles svullet. Eftersom jag blir hypernervös så fort han inte är kärnfrisk och på jobbet, så ringde jag sjukvårdsupplysningen, men kunde inte svara på alla deras frågor så jag fick gå upp till honom och tvingade honom att prata med dem. Han insisterade på att gå till vårdcentralen dagen efter, men damen i andra änden av luren gav sig inte så lätt. Hon ställde fler frågor och sa sedan att hon ville att vi skulle åka till SÖS, därför att hon inte kunde utesluta en blodpropp. Så jag tvingade med mig honom dit  upp och in på själva akutavdelningen gick det ganska snabbt, de tittade på det och skickade oss sedan vidare. Vänstra låret var typ dubbelt så tjockt som det andra och det gjorde tydligen ont när han tryckte på det och det var alldeles stenhårt.
Men på nästa ställe fick vi vänta i två timmar och då tröttnade pappa -- det var ju hockey hemma på TV:n, Sverige-Tjeckien... Och jag hade iofs lovat honom att vi skulle åka hem tills dess om vi inte fått träffa läkare än...
Så igår morse fick han börja om igen och åka till vårdcentralen, vilka skickade honom på remiss vidare upp till SÖS. Där konstaterade de blodpropp i vänster ben och han fick blodförtunnande. Han fick även med sig sprutor hem att ta över helgen och sedan ska vi tillbaka till en specialist på måndag.

Det är så hemskt! När jag ringde och pratade med honom när de sagt vad det var så bara bröt jag ihop mitt på jobbet. Tårarna formligen sprutade och jag kunde knappt stå, mina underbara chefer och kollegor sa åt mig att åka hem och även Anders lämnade jobbet. Jag ringde pappa, helt hysterisk, och fick äntligen ur mig det jag har behövt säga till honom så länge, men inte kunnat. Hur mycket han betyder, att han är allt jag har kvar och att jag älskar honom. Tror att det kom lite som en chock (utbrottet, förhoppningsvis inte att jag älskar honom), men kanske var det också nödvändigt. Jag tror att efter att du gick bort, så tillskrev han nog dig all min sorg. Men det var inte sant, för lika mycket sörjde jag cancern och den friska, starka pappa jag aldrig skulle få igen. Den pappa jag inte har en aning om hur man lever utan, som jag följt varje dag i mitt liv, som jag räknar som min bästa vän och halva den jag är. Men jag ska inte gå däråt nu, jag måste fortfarande vara stark för pappas skull på måndag och jag har en arbetsdag kvar. När det är avklarat tror jag tårarna kommer att vara svårstoppade. För jag älskar honom så oerhört och vi har så lite tid. Vi har alltid för lite tid.

Nu börjar det svida i ögonen, så jag ber att få tacka för idag och återkomma en annan dag...

Jag älskar dig så vansinnigt mycket och saknar dig i varje andetag jag tar.

torsdag 26 april 2012

Torsdagen Den 26:e April

Kära Mormiz,

här sitter jag och borde egentligen sätta fart med deklarationen, men det finns så mycket som intresserar mera...

I morgon åker vi ned till Norrköping för en helg med familjs och vänner, vi ska ut och fira vår förlovning med Anders familj på lördag. Tänkte tvinga ned pappa med, men han verkar inte må helt bra så jag vet inte om jag törs. Det ska bli skönt att komma ut på landet igen, ut i skogen och låta hundarna släppa loss ordentligt. Harry lyckades med konststycket att få tag i en halv grillad kyckling igår! Jag ringde hysterisk till Nacka Djurklinik och de tyckte det var lugnt, bara jag fick i dem sparris. Hur kul tror du att det var att försöka få i Harry sparris??? Han äter ju knappt vanlig mat!!! Hopplöst. Det tog ett bra tag kan jag säga och han var inte särskilt nöjd med mig efteråt... Det verkar vara lugnt i alla fall och nu har jag bokat tid för Yoggi på måndag för att göra en återkontroll på prostatan, har det inte blivit bättre så får vi nog ta och kastrera honom helt. Inget i världen är värt att riskera hans liv för.

Förhoppningsvis kommer vi också komma iväg och titta på vår kyrka... Vår kyrka... Det känns helt galet! Om lite mer än ett år ska vi gifta oss och jag kan knappt vänta!!! Jag är helt övertygad om att du kommer vara närvarande och ställa till det på alla möjliga sätt! Reta inte upp prästen eller mina kära svärföräldrar bara är du gullig...

Så mycket tankar om allt det där, återkommer när deklarationen är klar... =)

Jag älskar dig och saknar dig varje dag!

tisdag 17 april 2012

Tisdagen Den 17:e April

Kära Mormiz,

vi kom hem från London i natt och jag måste berätta en sak: vi är förlovade!!!

I söndags kväll promenerade vi igenom Kensington Gardens på väg till middagen och Anders tog med mig in på en liten sidoväg. Där gick han ned på ett knä och visade mig en underbar ring och gav mig en fråga som det bara fanns ett svar på: JA JA JA!!! Jag grät och skakade som en tok, så vi var tvungna att stå kvar där ett tag, rätta till sminket och sluta skaka så inte folk trodde att jag var hög eller något... Åh, Mormiz, det var så underbart!!! Han är så underbar!!! Han gör allt rätt, jag börjar bli lite orolig för när det ska ta slut, för ingen människa kan vara så perfekt.
Så nästa år ska lilla jag gifta mig... Jag ska planera ett bröllop... Hur ska det gå till??? Tur att jag har underbara vänner! Men jag känner ingen som har gift sig... Fast med Anders vid min sida så spelar resten inte så stor roll, allt kommer att vara perfekt ändå. Önskar att du kunde vara där, visst kommer du väl vara där?...
När jag ringde pappa och berättade i söndags kväll så tyckte jag nästan att det lät som att han blev lite tårögd och han fick inte fram något på en stund heller... Älskade pappa!

Annars är jag sjuk, igen. Typ 4:e gången på 3 månader, vet inte vad det är för fel... Och jag ska jobba långhelg: torsdag-söndag....

Brukar ju inte lägga upp bilder, men jag ville visa dig våra ringar:


Jag älskar dig och saknar dig massor!

fredag 30 mars 2012

Fredagen Den 30:e Mars

Kära Mormiz,

god morgon! Här sitter jag med te och borde egentligen njuta av en välbehövlig sovmorgon, men jag har väl aldrig kunnat sova? Jag tror det sitter i blodet, efter så många år som hästmänniska så är det som något som tar emot med att ligga och sova bort hela dagarna. Jag saknar det mer och mer vet du, hästarna alltså. Jag saknar verkligen allt med dem, även fast det är ett jävla slit många gånger, det vet jag. Jag vet också hur mycket vi var tvungna att offra för att kunna ha hästar som vi hade, men jag tycker fortfarande att det är värt det. Gnäggningarna när man öppnar stalldörren på morgonen för att morgonfodra, det fantastiska ljudet av hästar som tuggar på sitt hö, lukten av blötlagd betor, att få gå i lugn och ro och sopa stallgången medan de äter, lukten av sadeltvål och nyputsat läder, glada hästar som far iväg genom hagen i full fart, snälla hästar som kommer när man ropar in dem på kvällen (inte alltid...), lyckan av att få rida. Det enda stället i världen där jag känner mig helt tillfreds-på hästryggen. Jag längtar tillbaka... Jag hade världens bästa barndom och trots att jag vet att jag förstod att uppskatta det jag hade redan då, så svider det att det aldrig kommer tillbaka. Jag kan bara hoppas att jag har möjligheten att göra om det och skapa en lika underbar barndom åt mina barn. Det kan inte finnas något bättre för barn än att få växa upp på landet i den friska luften, med djur och natur som bästa kompisar utanför dörren. Jag tänkte på det häromdagen när jag var ute och gick i Nyckelviken, ett naturreservat borta i Nacka, och såg en ekorre och två rödryggade hackspettar, att det är livet. Det är där jag hör hemma, i naturen. Jag har länge varit rädd att jag blivit för urbaniserad, men jag tror inte det. Det kanske dröjer ett tag innan man vant sig, men nog kommer det alltid tillbaka. Jag kommer göra allt för att det ska bli verklighet, hoppas kunna hinna ta med mig pappa också, jag tror han behöver det lika mycket som jag. En liten gård där han kan puffa runt som han vill och pyssla lite, det vore nog min största dröm.

Nu är vi lediga i 3 dagar tillsammans--välbehövligt!!! Igår kväll åkte vi direkt från jobbet och gick på bio, galet stressigt projekt, men det blev bra! Vi behöver den här helgen, det har varit hårt ett tag. Idag ska bilskrället besiktigas för första gången, borde ju gå bra... Kommer du ihåg den första bilen jag hade, HUH? Den som jag var tvungen att besiktiga typ 5 gånger första året innan den gick igenom? Hahaha, den kostade mer att besiktiga än att köpa... =) Med den här borde det inte vara några problem.

Om 2 veckor åker vi till LONDON!!!! Helt gaaaalet vad jag längtar! Vår första resa tillsammans, allt är bokat och betalt. Vi flyger med SAS från Arlanda (skönt att slippa RyanAir!) och bor på ett jättefint (ser det ut som på bilderna...) hotell precis vid Hyde Park. Vi har köpt biljetter till Mama Mia på West-End (oh my God!!!), vi ska gå på museer och bara må bra, jag längtar verkligen! Sedan börjar det bli dags att planera vintersemestern... Ska ju försöka få med pappa igen, så det kan bli spännande...

Nähä, fixa lite scens och väcka Anders? Det kanske du kan göra förresten, du har ju hållit dig lugn ett tag nu... =)

Jag älskar dig och saknar dig i varje andetag jag tar.

tisdag 13 mars 2012

Tisdagen Den 13:e Mars

Kära Mormiz,

hoppas allt är bra, att du också känner vårsolen åter ge energi och hör fåglarna sjunga igen. Du är våren personifierad för mig och har alltid varit.

Igår påbörjade en 4 veckor lång utmaning, som alltså pågår lagom till vi åker till London och den går ut på maximal (i förhållande till kapacitet) träning och minimalt med kolhydrater... Dag 2 snart till ända och vi ska laga ett recept som heter: kryddig kyckling med jordnötssmör & kokosmjölk. Låter jättegott, men jag är skeptisk till jordnötssmöret, har aldrig smakat det... Folk har det tydligen på mackor--varför någon skulle välja det framför Robertson's Silver Shred citrus-marmelad kan jag för mitt liv inte förstå, men men...

London ska bli så nice!!! Det blir vår första resa tillsammans och jag ville verkligen att det skulle vara till just London, eftersom det är en stad som vi båda älskar och har varit i en del. Så nu börjar vi närma oss finplanering och slutbokning och inser att någon gång måste vi åka dit en längre period! Man åker ju nästan alltid bara lång weekends och det är ju så mycket man vill se att det alltid känns som att man offrar något! Nu har jag ju inte varit där sedan jag & Fredrik åkte med Kela & Bob och det är 4 år sedan... Åhh, jag längtar verkligen dit!
Vår grovplanering för fredag-måndag ser ut som följer:
*British Museum of Natural History
*Madame Tussaude's
*London Dungeon
*London Museum
*London Zoo
Det känns som lite mycket, så vi får jobba på det... En hop-on hop-off buss blir det också, jag minns att det var ett väldigt bra och roligt sätt att ta sig runt--även om jag snillade bort min biljett vid första stoppet förra gången... Men jag röker ju inte längre, så risken har minimerats! =)
Det svåra är nog att hitta ett bra men inte för dyrt hotell... Det vi bodde på -08 var speciellt... Men det funkade utmärkt, vi var ju nästan aldrig där mer än när vi sov så...
Vår första resa tillsammans... Det känns enormt stort!

Idag har jag simmat 1 kilometer!!! Hur bra är inte jag liksom??? Jag hade glömt badkläderna igår när vi kom till simhallen, så det var bara att åka hem igen... Så det tog jag igen idag och på vägen hem kände jag mig väldigt pigg och kaxig--slocknade i en timme när jag kom hem och nu känns träningen i hela kroppen... Ikväll ska jag & Anders prova på Paolo's hemmaträning för första gången, det kan bli spännande!

Pappa är sjuk och jag är så orolig för honom! Igår ringde han och sa att jag inte fick komma och hälsa på för att han var så dålig och idag ringde han och bad mig komma med mat och grejer till honom. Sagt och gjort, köpte det han bett om och gick dit, då var han ju MYCKET sämre än han påstått och jag var tvungen att springa tillbaka till Apoteket för att köpa saker för att hjälpa honom. Där sa de också att om han inte var bättre  i morgon så var det doktorn som gällde--ja, det lär ju bli lätt... =/ Usch, blir så orolig för att det ska vara något jobbigt igen, min fina, älskade pappa. Skönt dock att vi bor så nära varandra och att jag knappt jobbar den här veckan! Vi måste lösa hundarna på något sätt så inte pappa behöver ta det...

Jag älskar dig och saknar dig så!!!

fredag 2 mars 2012

Fredagen Den 2:a Mars

Kära Mormiz,

jag ber tusen gånger om ursäkt att jag inte skrivit på så länge!!! Februari har bara försvunnit och jag vet inte var...

Anders har bott här i en månad nu och det fungerar hur bra som helst, jag var lite orolig att det skulle bli lite intensivt på så liten yta, men han är alldeles underbar så det är inga problem! Han verkar trivas på sitt jobb med, så det är ju också positivt.
Vi ha börjat simma ihop med en av mina underbara kollegor, 2 gånger i veckan, men ska nog öka till 3 ggr. Det är så skönt, även fast den psykologiska biten är jobbig som du vet.

Jag gick fortbildning förra veckan och jag hade ju jobbat upp en ordentlig nervositet över självskyddet och planerade att hoppa över den med någon stukning eller så. Men redan på uppropet sa de att det var obligatorisk närvaro på alla delar... Vilken tur! Så himla roligt! Jag körde ihop med en kollega från Västerås och jag älskar ju den här typen av träning!!! Snacka om att man hade träningsvärk några dagar efteråt, 3 timmars intensivt självskydd liksom!
Hade ett fel på skrivningen, gissa om det stör mig? Det är ju sådan jag är, inte glad över antalet rätt, utan irriterad över ett fel... =)

Haft lite kontakt med mamma, men det är svårt. Mardrömmarna och sömnlösheten kommer som ett brev på posten och insidan blir kaos på en gång, inte någons fel, bara så det är. De bor ju på Gotland nu, inte visste jag att hon ville dit, men så var det mycket jag inte visste... Svårt att inte vara bitter ibland.

Saknar dig så vansinnigt, det är så påträngande tydligt nu när våren kommer och solen försiktigt börjar värma hustak och snön har lämnat marken bar. Hur du skulle älska att komma ut i din trädgård igen, den som inte är mer.
Men du finns i allt, i varje andetag, varje hjärtslag, jag släpper dig aldrig. Jag hoppas att du vet det, men jag önskar att du var här så jag fick berätta det för dig.

Det har varit lite mycket på sistone och i morse när jag var uppe och gjorde i ordning frukost till oss så kände jag hur jag var spänd i hela kroppen, hela ansiktet värkte av anspänning. Så kom jag på att jag ska till Udden i kväll och träffa de två finaste barnen i hela världen och bara tanken gjorde att all spänning släppte.
Ja har ju aldrig varit barnkär, men de här två är inga vanliga barn heller. Jag har varit med från början och sett dem från nyfödda till dagens fantastiska små människor och det har varit en omvälvande resa. Det är säkert inte helt normalt att gå upp så fullt i någon annans barn, men jag har ju aldrig funderat på att skaffa några egna och då kanske det blir mer uppenbart? Det är dem jag har inramade foton på och det är dem jag köper presenter åt så fort jag ska dit. Jag saknar dem fruktansvärt, det är inte så ofta jag träffar dem nu sedan jag flyttade.
Världens finaste ungar, med världens bästa föräldrar. All kärlek och respekt till dem. Lugnet, tryggheten och en slags självklarhet sitter i väggarna och jag vet att alla bekymmer komma tyna bort bara jag parkerar på gårdsplanen, ser ett litet ansikte i fönstret och sedan springer hon och öppnar dörren för att hälsa mig välkommen. Redan i stegen fram till farstutrappan vet jag att livet genast kommer kännas bra oavsett vad jag lämnar bakom mig. Så tack älskade vänner för att ni finns i mitt liv, även om det kanske inte är helt logiskt efter allt.

Jag saknar dig och älskar dig så grymt mycket!

onsdag 25 januari 2012

Onsdagen Den 25:e Januari

Kära Mormiz,

förlåt att jag varit frånvarande...

Börjar med den goda nyheten att Djurgården spöade ditt älskade Färjestad igår med 2-1!!! Hurra, hurra, hurra!!! Ordningen är härmed återställd... =) Nästa torsdag ska vi på hockey alla tre, DIF möter HV71 på Hovet, det blir nog en bra match. Synd att vi ligger så långt ned i tabellen bara...
Och handbollen går inte mycket bättre den... Blir inte ens semi för oss och det är skandal! Vi såg matchen mot Polen i lördags och de spelade 11 mål upp till halvlek, sedan slutade det 29-29!!! De bara stannade... Helt sjukt att se! Det var så himla tydligt, även för mig som inte kan ett dugg om uppställningar och speltaktik, de bara fastnade som i ett vacuum. Jättetråkigt. Jag tycker Ola & Staffan är underbara, men de måste göra något drastiskt till OS-kvalet längre fram i vår.
Den enda som det går underbart bra för nu, det är Roffe! Och det är jävlar i mig på tiden!!! Han är ju en så fantastisk ryttare och förra veckan tog han hem Jerring-priset med störst seger-marginal någonsin, imponerande! Alla sportjournalister såg sig genast tvungna att förminska hans prestationer SAMT ridsporten som helhet, så himla lågt!!! Vi ryttare har väl aldrig gnällt när det år efter år inte gått till vår sport, varför kan vi inte få samma "storhet" tillbaka?... Helt vansinnigt dåligt av dem.
Men Roffe tuffar på, och jag är så glad att han äntligen får den respekt han alltid har förtjänat, för bättre ryttare finns inte i mina ögon.

Jobbet går bra, det är långa dagar, men det vägs upp av alldeles fantastiska kollegor! Både de jag har bredvid mig och många ute på fältet. Får se hur det går nu när Anders flyttar upp, det känns hårt att jobba varannan helg, när det är de enda dagar som han är ledig.

På tal om det: på fredag kommer han!!! För alltid. Helt galet! Det känns som vi varit tillsammans och hållit på med detta pendlande i en evighet, men det är ju bara sedan oktober, inte ens 4 månader... Han kommer upp sent på fredag kväll, sedan jobbar jag på lördag och har bytt bort söndagen. Så vi åker nedåt på söndag och packar ihop det lilla han har och träffar underbara Erik för en sista middag på Thai Silk på kvällen och lämnar Kalmar på måndag fm. Det känns stort! Det är aldrig någon som har flyttat till mig förut, jag har ju flyttat till dem. Så förra veckan fick jag lite "kalla fötter" eller vad man ska kalla det, fick för mig att jag inte klarar av att dela lägenheten med någon... Sprang runt och var helt hysterisk över att jag inte kommer kunna göra som jag vill och var helt yr. Haha, det kommer ju gå hur bra som helst, men jag trivs ju ganska bra med att bestämma mycket själv och det blir ju inte riktigt samma sak med Anders här. Han kanske också vill bestämma något?... Hemska tanke! =O

Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt mycket!