måndag 27 september 2010

Söndagen Den 26:e September

Kära Mormiz,

sitter återigen i min soffa hemma i Norrpan och har haft en lååång dag. Vi var ett gäng som var ute och åt på Thai Silk igår och det var sjukt trevligt! Nivån var toklåg, men det var mest för att vi var trötta efter 11 timmars tävling... =) Sedan sov jag dåligt för madrassen i sovalkoven är stenhård och det var iskallt i natt... Tur att man har två hundar som kan värma en!

Det var mycket färre starter idag, trist... Men efter första klassen, eller andra, så stod jag och pratade med överdomaren och så var det en man som helt klart ville tala med någon av oss, för han stod och väntade väldigt tydligt... Så när vi hade pratat färdigt så presenterade han sig, frågad eom det var jag som var speaker och tackade för att jag hade gjort reklam för ett event som han tydligen var ansvarig för... Och så säger han:
-Skulle du vara intresserad av att spela in radioreklam åt mig?

JIPPIE!!! Det har ju alltid varit min dröm!!! Helt sjukt! Jag kan inte fatta att det kanske äntligen händer! Önskar så att du var här för att dela min glädje, du vet att du hade varit den första jag ringde, som alltid. Det är så tomt utan dig! Saknaden har inte blivit ett dugg mindre, trots att det nu gått 5 månader sedan du lämande mig... Sorgen är fortfarande ett blödande sår som ibland tar luften ur mig fullkomligt, det mest värdefulla i mitt liv finns inte längre... Hur ska jag kunna acceptera det? Vad finns det för anledning till att gå vidare? Varför lämnade du mig?

Jag älskar dig och saknar dig så mycket!

söndag 26 september 2010

Lördagen Den 25:e September

Kära Mormiz,

vilken lång dag! Det är verkligen så kul att vara tillbaka i Borås och döma, men idag hade vi typ 250 starter och det var lite för mycket! Rörig organisation och jag var usel speaker och domare idag! Gjorde många missar och en som jag inte redde ut utan ÖD's hjälp... Har funderat mycket på varför jag är så rädd för att göra fel eller misslyckas och jag tror att det beror mycket på min barndom och hur jag hade det i skolan. Som barn var jag ju ganska utsatt och illa behandlad av mina jämnåriga, men jag var alltid bäst i klassen på det mesta och då tyckte i alla fall lärarna om mig och det gjorde saken lite lättare. Så jag tror att jag länge har känt att jag inte har "råd" att misslyckas, för att göra saker bra är det enda jag har haft och har. Jag är inte vacker, smal och populär, men jag vet att jag är intelligent och duktig på språk till exempel och det är också extremt viktigt för mig att vara duktig. Jag skulle gärna våga släppa taget och våga misslyckas, eller inte medvetet misslyckas, men våga pröva något där jag riskerar att mislyckas. För då har jag i alla fall prövat någonting nytt. Som att verkligen fundera på vad jag vill göra i resten av mitt liv, det kanske är flera saker, och sedan våga hänge mig till det, följa mitt hjärta...

Så vad är det jag brinner för? Jag älskar att läsa, att skriva, att fotografera, att sjunga, jag känner mig hel när jag sitter på hästryggen och jag trivs med att röra på mig... Så, har jag fallenhet för någon av dessa saker? Att välja något som jag kanske har en gnutta talang för skulle kanske få mig att våga hoppa och riskera att misslyckas...
Jag tror att jag någonstans har en estetisk ådra som kräver min uppmärksamhet, jag måste bara ta mig tid och våga lyssna på den. Men jag saknar dig och dina råd, känner mig vilsen och som att jag går vid sidan av mitt eget livs väg. Följer i skuggan för att se vad som händer, om jag kan anpassa mig till den mall som jag borde passa in i. För att det vore så mycket enklare, att inte riskera något utan att leva tryggt och vanligt. Ibland är det också en loclande tanke, men det finns dagar då jag får panik vid tanken på ett "vanligt" liv... Pretantiöst, jag vet.
En mycket vis man sa en gång:
"There is no passion to be found playing small - in settling for a life that is less than the one you are capable of living" - Nelson Mandela.
Han borde ju veta liksom... Men jag vet inte, törs man vara så stöddig? Hur mycket har jag att förlora på det och är det värt att förlora det för att se om jag kan uppfylla mig själv?...

Jag älskar dig och saknar dig som faaan!

fredag 24 september 2010

Fredagen Den 24:e September

Kära Mormiz,

här sitter jag i ett regnigt Borås, ovanligt? =)

Började dagen med att äta lunch med S & T på stan, mycket trevligt och jag fick ösa ur mig all ilska och frustration som ligger och pyr inom mig. Känns som om att ajg kommer att explodera en av dessa dagar...
Fick i alla fall den brillianta idéen att fråga S om Göteborg i januari och kom då även på att hon kan visa en av hundarna! Så det ser ut som att Yoggi gör come-back i utställningsringen i januari!!! =) Min älskling!!!

Sedan var det full rulle med att hitta papprena till husbilen för att kunna ställa på den och åka nedåt. Blev ganska mycket packning, något som blivit mitt signum... =) Man vet aldrig vad man kan komma att behöva! Skyller på att hundarna behövde ha med sig massa mat och leksaker... =)
Det tog rätt lång tid ned och jag var inbjuden på middag hos en av mina gamla elever, men det blev inget med det för det tog för lång tid... Men imorgon är vi ett stort gäng som ska ut och äta, ska bli jättekul! Hoppas bara att någon kör mig, för jag har ingen lust att brumma runt i det här monstret inne i stan.

Det är lustigt med Borås, jag var aldrig jätteförtjust i stan under de 7 år jag bodde här, men nu känns det som att komma hem... Så många människor som jag saknar och så många minnen som jag vill spela upp igen. Minnen har blivit ännu viktigare för mig sedan du lämnade mig, kanske för att de är allt jag har kvar, små pusselbitar av ett liv jag önskar jag hade kvar... Nu blir det aldrig mer som det ska och jag har fortfarande inte hittat ett sätt att hantera det, känner mig mer vilsen än någonsin. Det enda jag vill är att ha dig här igen, jag skulle offra vad som helst. Jag hoppas verkligen att du vet hur mycket jag älskar dig och alltid har gjort. Jag är som sagt glad att jag lärde mig att säga det till dig innan du försvann.

Jag älskar dig över allt annat och saknar dig så fruktansvärt mycket!

torsdag 23 september 2010

Torsdagen Den 23:e September

Kära Mormiz,

idag är jag lite trött... Jobbade 19-06 och hade ju sedan ridlektion 08:00-09:00 ute i Velamsund! Det belv Filippa idag igen, jag trivs verkligen med henne, tror dock inte att känslan är besvarad! =) Det kommer nog ta ett bra tag innan jag är tillbaka där jag en gång var och det är så grymt frustrerande!!! Jag blir så arg på mig själv, stackars Ida bara skrattar... Hon måste ju tro att jag bara hittat på att jag ridit MSV dressyr och hoppning... =) Men idag så pratade vi lite mer om allt möjligt och då frågade hon om jag inte kunde tänka mig att kanske börja jobba där!!! Helt sjukt!!! Jag sa att det vore en ära att få jobba hos dem ,för det verkar vara en så himla bra ridskola och ett toppengäng som är där. Deras filosofi är mycket bra och hästvänlig, vilket jag och Ida pratade om idag. Det är inte längre så vanligt när det gäller ridskolor, det är oftast pengarna som styr allt... Men hästarnas bästa måste alltid komma i första hand, det är min drivkraft i alla fall.

Efter ridningen åkte jag till pappa och sov några timmar, för att sedan packa bilen och hundarna och åka hem till Norrpan. På kvällen fick vi till en play-date med Greta!!! Harry blev jätteglad och jag tog även med Yoggi. Så de sprang och lekte på fotbollsplanen i mörkret, men plötsligt var det bara Harry som kom tillbaka till oss... Vi ropade efter Greta, men ingen Greta... =( Vi letade en bra stund, sedan gick jag hem med mina två och hämtade Fredrik istället. Malin bad mig hämta Niclas och när jag ringde på dörren så sa han att Greta var hos hans mamma... Då visar det sig att "farmor" precis har köpt en kanin som Greta gillar väldigt mycket! Så hon hade sprungit dit och tack gode gud klarat sig över vägen helskinnad!!! Så lättad!

Imorgon är det lunch med Sandra och Tuva som gäller, för att sedan sparka igång husbilen och styra ned mot Borås... Själv tyvärr, F ville inte följa med... =( Så jag tvingar med mig vovvarna, för jag har ingen lust att sova ensam därute på nätterna! Ska träffa mina gamla elever för middag både imorgon och på lördag, de har blivit så stora!!! Kommer ihåg när de hade gjort teckningar till mig i skolan och gav mig... Den tiden är förbi vill jag lova. Vilket måste betyda att jag har blivit jättegammal!!! =(

Jag har en del funderingar just nu och jag skulle behöva prata med dig om det, men vi får ta det någon annan gång.

Jag tror jag var nära dig i lördags morse på spinningen, det kändes som det var dig jag var på väg mot och på 97% av maxpuls så började jag gråta och allt sköljde över mig. Det går ganska bra att hålla fasad rätt länge, men ibland blir det överväldigande och då kan jag inte styra tankarna och tårarna i rätt riktning... =(

Det har i alla fall fungerat bra med nya jobbet, har jobbat 3 nätter den här veckan, gänget jag satt med i natt är helt underbara! Häst- och hundtjejer allihop utom en kille... =) Men nu är min lära över och jag satt vid ett eget bord i natt, kändes stort! =) Så får vi se när de behöver mig härnäst, har ju bara behovsanställning.

Älskar dig och saknar dig sååååååååå mycket!

måndag 20 september 2010

Söndagen den 19:e September

Kära Mormiz,

förlåt min bortavaro, men mitt liv är inte längre vad det varit. Jag har varit väldigt arg på dig, för herregud vad jag behöver dig just nu!!! Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att allt skulle gå så illa när jag för ett år ssedan tackade jag till mitt drömjobb. Det år som har passerat sedan dess har varit det absolut värsta året någonsin.
Den 18:e augusti skulle jag och min högsta chef träffas för utvecklingssamtal, hon hade en man med sig från personalavdelningen, men jag tänkte inte så mycket på det, för jag hade precis sökt en ny tjänst och tänkte att det var för den han kom. Vi satte oss ned och hon gick rakt på sak och berättade att jag inte skulle få ta examen med mina klasskamrater och att de inte tyckte att jag hade gjort ett bra jobb hittills... Hela min sköra värld rasade samman på en gång. Hur mycket måste en människa gå igenom på så kort tid? De har dessutom vetat om allting och tyckte ändå inte att jag var värd en chans... Så här i efterhand så kanske jag ska vara glad, för att jobba under personer med sådan total avsaknad av empati hade nog inte passat så bra... Jag förstår att man måste klara av sin uppgift på ett bra sätt, men jag hade precis börjat komma tillbaka till livet och risken för att jag skulle ha ett likadant år igen är ju ganska liten... Så jag fick "erbjudandet" att säga upp mig själv och det gjorde jag dagen efter. Så idag slutar jag officiellt och har haft lön en månad.
Vilken tur för mig att jag redan hade fixat ett extrajobb på larmcentralen! =D Jag har jobbat där i två veckor nu och det är väl kul, men det är ju inte vad jag hade planerat med mitt liv... Jag hade verkligen allt utstakat med jobb, familj och resten och så bara: poff! Borta... Jag har mått fruktansvärt dåligt och känner mig fortfarande vilsen. Jag har dagar när jag bara går omlring som i dvala och gråter för minsta lilla. Tror kanske jag fyllt min kvot av dåliga saker som man klarar av att hantera.
Allt det här har jag velat rådfråga dig om, men du svarar ju aldrig när jag ringer...

Det händer bra saker också: pappa har avslutat sin cellgiftsbehandling och är friskförklarad!!! Jag håller mitt hopp till att det inte kommer tillbaka och att jag får behålla min älskade pappa i många år till. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom! Han har varit fantastisk den här tiden och hjälpt till med allt jag bett om. Ibland glömmer han bort sig och börjar hacka på småsaker, men då spänner jag bara ögonen i honom och säger: "Pappa, det är inte läga just nu..." och så blir han snäll igen... =)

Jag har börjat rida igen!!! Eller, jag red i fredags första gången på 2,5 år!!! Helt sjukt roligt!!! Benen fungerar fortfarande inte som de ska... =D Jag fick ju privatlektioner på Nacka Ridhus av pappa i julklapp och började först nu. Köpte helt ny outfit på Hööks i tisdags: helskodda ridbyxor, svarta shortchaps och svarta jodphurs. Bara känslan av att ta på sig ett par helskodda ridbyxor var MAGISK!!! Det var som att komma hem! Fast jag har gått upp typ 20 kilo sedan jag senast satt upp. Jag jobbade till 23:00 i trsdags, men var ändå klarvaken 06:00 på fredagsmorgon! Precis som när jag var liten och väntade in julafton och visste att det låg paket och en tidning under den lilla granen i mitt rum!
Åkte ut till Velamsund och hälsade på Ida, min instruktör. Hon bestämde att jag skulle få ta hennes privata häst: Filippa. Jättemysig, trots att hon är ett sto. =D Det kändes att det var år sedan kan jag säga, tog lååång tid att hitta tillbaka. Men känslan var enorm!!!
Så jag bokade en ny tid på torsdag morgon, hoppas kunna genomföra trots att jag jobbar natt och slutar 06:00 på morgonen...

Förra helgen dömde jag DM i hoppning på Skogslotten, det var roligt! Fick också igång en diskussion med förbundet om att gå klart A-domarkursen som jag påbörjade förra våren. Hoppas på att bli auktoriserad inom ett år nu.
På söndagen fick jag ett samtal från en borderterrier-uppfödare som ville avla på Harry!!! Helt sjukt, jag blev så glad!!! Det har ju varit min dröm hela tiden och det vore så kul att få en valp efter honom eller Yoggi. Men efter noggrannt övervägande så tackade jag nej. Jag vill vänta tills han är meriterad, så jag vet att han är lämplig exteriört. Iofs så talar väl 7 raka CK sitt klara språk... Om 3 veckor åker han till Sthlm med Malin & Niklas & Greta, våra underbara grannar som vi träffade idag för playdate. Harry ÄLSKAR Greta!!! Fadt hon är bara 13 månader, så han får vänta med riktiga dater till lite senare. CG ska visa honom och vi hoppas på ett första cert. Synd at tinte få visa fram honom till det själv, men det verkar vara en omöjlighet... =(

Själv ska jag på 3:e instruktörshelgen och vi har valp-blocket så vi behöver inte ha med egen hund.

Det var valdag idag, mitt 3:e riksdagsval. Glädjen över Alliansens seger blev dock inte långvarig, då SD kom på vågmästarplats och deras politik är inte vad vi önskar i svensk riksdag.
Jag läser rapporter om att unga är dåliga på att rösta och ofta väljer att stanna hemma. Jag tycker det är fruktansvärt! Det är ingen rättighet att rösta, det är en skyldighet! Jag är glad och tacksam över att jag alltid tilläts vara med och pröva mina åsikter bland er vuxna när jag var yngre. Jag var alltid delaktig och lärde mig oerhört mycket!

Så, nu har jag väl fått med det mesta och lovar att skärpa mig.

Jag älskar dig och saknar dig ofantligt mycket!