Kära Mormiz,
man tycker ju att olyckan kanske kan ta slut för vår del någon gång, men så verkar inte vara fallet...
Idag på eftermiddagen skulle jag & Anders gå bort till affären för att köpa lite grejer till kvällens middag, vår ytterdörr är lite knasig - så Anders fick ta i lite andra gången och så är den ibland. När vi kom ut ur porten så hörde vi någon skrika från balkongen ovanför oss och vände oss mot oljudet. Då stod mannen som bor i lägenheten (antagligen...) och skrek att vi skulle göra något åt "vår jävla dörrjävel". Både jag & Anders försökte bara få honom att lugna ned sig och jag fräste åt honom att lägga av efter att Anders sagt att vi skulle ordna den. Mannen blev då mycket hotfull och skrek ännu mer. Jag skulle "passa mig jävligt noga för jag visste inte vem jag hade att göra med och var det några mer problem med dörren så skulle han komma och spränga skiten". Efter det blev jag både rädd och orolig, han verkade påverkad av något och mycket oberäknelig, så vi gick bara. När vi kom runt hörnet så började det gå upp för mig vad som just hade hänt och jag tog med skakande händer upp mobilen och slog 114 14. efter ca 5-6 minuter kom jag fram till en operatör som frågade vad ärendet gällde och eftersom jag ändå har läst en del juridik så sa jag som det var: jag ville anmäla ett olaga hot. Sedan berättade jag lite kort vad som hänt och vad mannen hade sagt, varpå hennes första fråga var:
-Ja, men hur stängde ni dörren då?
Ehhh - hur relevant är det??? När någon blivit hotad till livet på det viset så kanske det inte spelar så stor roll vad som hände med dörren... Dessutom ska han knappast uttala sig, han har haft fest och dunkat i golvet fler gånger än jag kan minnas och jag blev dessutom varnad för honom av tjejen som bodde här innan...
Jag sa precis som det var att jag inte visste om jag skulle våga gå tillbaka och att jag inte överhuvudtaget vågade lämna hundarna ensamma i lägenheten något mer - vem vet vad en sådan sinnesförvirrad, arg människa tar sig till?... Jag tänker då inte ta reda på det... Då frågade hon om någon kunde bo hos mig och jag sa att jag hade sambo och då undrade hon om Anders också skulle stå med på anmälan och ja, det gick såklart bra. Då fick hon prata med honom istället och när de lade på långt senare så sa A att hon rubricerat det som "ofredande"... Mycket märkligt och inte alls som det skulle vara, men jag var alldeles för skärrad för att fundera mer på det. Jag ville inte gå hem igen, så vi handlade och sedan diskuterade vi en lång stund på hur vi skulle göra med pappa. Det känns inte som att han ska behöva ta det här med just nu, men samtidigt så vore det jobbigt OM något hände och han inte hade en aning. Så vi gick upp till honom och berättade vad som hade hänt och det syntes på hela honom att det var en grej för mycket just nu, precis som jag känner. Vi har så fullt upp med skit i vårat liv just nu, det här behövde vi INTE. Jag vet att man inte ska önska olycka på andra, men det borde väl finnas någon måtta på hur mycket en och samma familj ska behöva gå igenom?...
Sedan åkte vi i alla fall iväg och åt middag, pappa ville inte följa med och jag ville inte åka hem. Men det var vi ju tvungna att göra så småningom och jag kan bara säga att jag är glad att vi köpt fårskinn till hundarnas burar, för de kommer inte vara ensamma i lägenheten en enda sekund tills det här är utrett.
När vi kom hem var det lugnt, nyss hade han brottningsmatch så det bågnade i taket här... Mycket otäck människa, känns inte alls bra.
Vi ringde polisen igen när vi kom hem, för vi skulle komplettera med namnuppgifter på grannen och den tjejen jag fick prata med då informerade om att den tidigare operatören inte alls skrivit med vad mannen hade sagt och mycket riktigt stämplat det som "ofredande". Men den här tjejen tog det på mer allvar och skrev ned ordagrant hotet och ändrade rubriceringen till "olaga hot", så det kändes som en liten, liten upprättelse i alla fall. Det kommer inte bli något av det, det vet jag med, men man måste gör det man kan från sin sida i alla fall. Hur lite jag än tyvärr tror på svensk polis och ordningsmakt idag. Sedan ska jag ringa vår hyresvärd direkt de öppnar på måndag morgon, passa på att fråga om något nytt, vi letar ju ändå efter en 2:a.
Stackars pappa är orolig, han ringde förut och frågade om vi var okej. Det skär i hjärtat att han ska behöva hantera mer skit mitt i allt annat, han behöver fokusera på att bli bra.
Kan du komma tillbaka och återställa kaoset i det här som kallas mitt liv? Jag vet inte hur mycket mer jag orkar...
Jag älskar dig, saknar dig och behöver dig här hos mig!
söndag 23 september 2012
fredag 21 september 2012
Fredagen Den 21:a September
Kära Mormiz,
idag fick pappa äntligen komma hem, efter mycket stress och stök... Det började redan när jag skulle gå och lägga mig igår kväll - kunde inte hitta telefonen! Och jag sover ju med den i ena handen typ, ifall något skulle hända och de skulle ringa från sjukhuset eller whatever, så det blev lite panik... Men den fans bara inte, så det var bara att lägga sig, som tur var så har jag ju gett dem Anders nummer också, så vi var inte helt frånkopplade!
Nu på morgonen gick jag ned och kollade i bilen, ingen telefon där heller. Så Anders fick ringa och be pappa ringa honom när det var dags för utskrivning och så skulle Anders kontakta mig på FB - tack och lov för Facebook säger jag bara!
När Anders sedan kontaktade mig så visade det sig att min telefon låg kvar hos pappa på sjukhuset, mycket märkligt...
Sedan var jag lite sen och stressad och när jag skulle betala parkeringen så visade det sig att jag kört ifrån plånboken... Så jag skyndade mig upp och hoppades att pappa var klar - och det hade han minsann varit länge! Sur och grinig (ingen tanke på att JAG väntade i 3 timmar på honom sist...) och inte alls sugen på att vara kvar en sekund längre... Så hem med honom och tillbaka till garaget och joy! Det var någon inne i garaget så jag kunde köra direkt in och sedan hann jag ut innan personen ifråga hunnit ut ur garaget, så jag behövde inte låsa heller! Mycket bra! Tills jag stod utanför lägenheten och insåg att jag inte hade några nycklar - de var inlåsta i bilen som var inlåst i garaget... =( Snacka om stressad... Så det blev att promenera upp till pappa (vilket jag knappt klarar med min taskiga hälsa) och hämta hans reservnyckel... Tur att han var hemma igen!!! =S
Sedan kollapsade jag på soffan en sväng - då ringer pappa och frågar vad jag har gjort med TV:n... Suck! Jag stängde av elen när jag var där och det klarar han inte av! Jag fattar inte hur han har överlevt så länge, så oteknisk som han är! Men efter en stund ringde han tillbaka: "Jo, jag fick igång den, tryckte på ON-knappen..." Bra där pappa, really...
Sedan har vi varit uppe och sagt hej till honom en gång till, men han får vila från middag idag så hoppas jag att han orkar med det imorgon. Jag lovade honom ju pannbiff och äpple i ugn... =D
Nu är jag helt slut, så det får räcka för idag.
Älskar dig och saknar dig vansinnigt!!!
idag fick pappa äntligen komma hem, efter mycket stress och stök... Det började redan när jag skulle gå och lägga mig igår kväll - kunde inte hitta telefonen! Och jag sover ju med den i ena handen typ, ifall något skulle hända och de skulle ringa från sjukhuset eller whatever, så det blev lite panik... Men den fans bara inte, så det var bara att lägga sig, som tur var så har jag ju gett dem Anders nummer också, så vi var inte helt frånkopplade!
Nu på morgonen gick jag ned och kollade i bilen, ingen telefon där heller. Så Anders fick ringa och be pappa ringa honom när det var dags för utskrivning och så skulle Anders kontakta mig på FB - tack och lov för Facebook säger jag bara!
När Anders sedan kontaktade mig så visade det sig att min telefon låg kvar hos pappa på sjukhuset, mycket märkligt...
Sedan var jag lite sen och stressad och när jag skulle betala parkeringen så visade det sig att jag kört ifrån plånboken... Så jag skyndade mig upp och hoppades att pappa var klar - och det hade han minsann varit länge! Sur och grinig (ingen tanke på att JAG väntade i 3 timmar på honom sist...) och inte alls sugen på att vara kvar en sekund längre... Så hem med honom och tillbaka till garaget och joy! Det var någon inne i garaget så jag kunde köra direkt in och sedan hann jag ut innan personen ifråga hunnit ut ur garaget, så jag behövde inte låsa heller! Mycket bra! Tills jag stod utanför lägenheten och insåg att jag inte hade några nycklar - de var inlåsta i bilen som var inlåst i garaget... =( Snacka om stressad... Så det blev att promenera upp till pappa (vilket jag knappt klarar med min taskiga hälsa) och hämta hans reservnyckel... Tur att han var hemma igen!!! =S
Sedan kollapsade jag på soffan en sväng - då ringer pappa och frågar vad jag har gjort med TV:n... Suck! Jag stängde av elen när jag var där och det klarar han inte av! Jag fattar inte hur han har överlevt så länge, så oteknisk som han är! Men efter en stund ringde han tillbaka: "Jo, jag fick igång den, tryckte på ON-knappen..." Bra där pappa, really...
Sedan har vi varit uppe och sagt hej till honom en gång till, men han får vila från middag idag så hoppas jag att han orkar med det imorgon. Jag lovade honom ju pannbiff och äpple i ugn... =D
Nu är jag helt slut, så det får räcka för idag.
Älskar dig och saknar dig vansinnigt!!!
onsdag 19 september 2012
Onsdagen den 19:e September Kväll
Kära Mormiz,
åkte upp till sjukhuset lagom till 14:30, lyckades dock missa honom på väg till röntgen, så jag fick sätta mig och vänta en stund. Hade stannat hemma hos honom och tagit med lite saker jag tänkte att han behövde, samt stannade på Akademibokhandeln och köpte en ny bok åt honom.
Innan han kom tillbaka så kom sköterskan in, men hon hade ingen ny information att komma med. Sedan kom de tillbaka med pappa och det var en jobbig syn... Han är så tanig och alldeles orkeslös och nu har han inte ens sin humor att lyfta stämningen med. Han känns inte alls som min fina, starka pappa. Det känns som att han har gett upp lite - och det gör mig väldigt rädd. För du gav upp, och då finns det inget som någon medicin eller läkare i hela världen kan göra för att rädda en. Viljan och kämparglöden måste man ta med sig själv.
Jag hoppas att det bara är en generell trötthet under just lunginflammationen, annars har vi problem.
Vid 16:30 kom de in med middagen och han hade inte sagt något särskilt, annat än att han ville ha lingondricka till maten. Men när sköterskan hade ställt ned tallriken och lämnat rummet, så låg han fortfarande kvar med ryggen mot maten och visade inga tecken på att röra på sig... Jag frågade försiktigt om han inte skulle äta sin mat och han svarade att han inte hade någon aptit och att det var alldeles för jobbigt att äta, att det fastnade i halsen och att han kände sig illamående. Jag frågade om han kunde tänka sig lite soppa och det trodde han skulle gå bra, men det fanns ju ingen kommenterade han. Jag gick resolut ut till sköterskorna och frågade om jag kunde gå och köpa soppa och de värmde åt honom, men de blev alldeles till sig av oro för min fina pappa och fixade fram en fisksoppa, en flytande chokladpudding och lite kall jordgubbssoppa som de dukade i ordning åt mig på en bricka. De är verklingen fantastiska på Hematologen!!! Underbara sköterskor och läkare som verkligen gör sitt yttersta.
Det fick han i alla fall i sig det mesta av, men ingen glädje. Han ville bara ligga ned och läsa lite, inte prata, inte skoja, ingenting...
Jag och hundarna gick och mötte Anders vid Skanstull och det skulle jag inte ha gjort. Min egen hälsa är ju knappast på topp och efter att inte ha rört på mig överhuvudtaget på ca 2 veckor så var orken som bortblåst...
Vi satt en stund med honom, men sedan ville pappa att vi skulle åka och lämna in hans travkupong, så vi sa hejdå och lämnade honom. Det skär i hjärtat varje gång och det blir inte bättre av att jag förstod det på sköterskan som att han inte kommer hem förrän efter helgen... Det hade jag inte hjärta att säga till honom idag... =(
Älskar dig och saknar dig!!!
åkte upp till sjukhuset lagom till 14:30, lyckades dock missa honom på väg till röntgen, så jag fick sätta mig och vänta en stund. Hade stannat hemma hos honom och tagit med lite saker jag tänkte att han behövde, samt stannade på Akademibokhandeln och köpte en ny bok åt honom.
Innan han kom tillbaka så kom sköterskan in, men hon hade ingen ny information att komma med. Sedan kom de tillbaka med pappa och det var en jobbig syn... Han är så tanig och alldeles orkeslös och nu har han inte ens sin humor att lyfta stämningen med. Han känns inte alls som min fina, starka pappa. Det känns som att han har gett upp lite - och det gör mig väldigt rädd. För du gav upp, och då finns det inget som någon medicin eller läkare i hela världen kan göra för att rädda en. Viljan och kämparglöden måste man ta med sig själv.
Jag hoppas att det bara är en generell trötthet under just lunginflammationen, annars har vi problem.
Vid 16:30 kom de in med middagen och han hade inte sagt något särskilt, annat än att han ville ha lingondricka till maten. Men när sköterskan hade ställt ned tallriken och lämnat rummet, så låg han fortfarande kvar med ryggen mot maten och visade inga tecken på att röra på sig... Jag frågade försiktigt om han inte skulle äta sin mat och han svarade att han inte hade någon aptit och att det var alldeles för jobbigt att äta, att det fastnade i halsen och att han kände sig illamående. Jag frågade om han kunde tänka sig lite soppa och det trodde han skulle gå bra, men det fanns ju ingen kommenterade han. Jag gick resolut ut till sköterskorna och frågade om jag kunde gå och köpa soppa och de värmde åt honom, men de blev alldeles till sig av oro för min fina pappa och fixade fram en fisksoppa, en flytande chokladpudding och lite kall jordgubbssoppa som de dukade i ordning åt mig på en bricka. De är verklingen fantastiska på Hematologen!!! Underbara sköterskor och läkare som verkligen gör sitt yttersta.
Det fick han i alla fall i sig det mesta av, men ingen glädje. Han ville bara ligga ned och läsa lite, inte prata, inte skoja, ingenting...
Jag och hundarna gick och mötte Anders vid Skanstull och det skulle jag inte ha gjort. Min egen hälsa är ju knappast på topp och efter att inte ha rört på mig överhuvudtaget på ca 2 veckor så var orken som bortblåst...
Vi satt en stund med honom, men sedan ville pappa att vi skulle åka och lämna in hans travkupong, så vi sa hejdå och lämnade honom. Det skär i hjärtat varje gång och det blir inte bättre av att jag förstod det på sköterskan som att han inte kommer hem förrän efter helgen... Det hade jag inte hjärta att säga till honom idag... =(
Älskar dig och saknar dig!!!
Onsdagen den 19:e September
Kära Mormiz,
efter att jag skrev sist så tänkte jag att jag skulle skriva snart igen, när allt lugnat ned sig. Nu har jag insett att det är ingen idé att vänta på den dagen längre, för vi har inte någon kontroll över vårt liv längre.
Det jag ville säga var att jag tror att det som fick mig att få ett av mina "anfall" var just insikten att vi förlorat kontrollen, att sjukdomen styr vårt liv och jag vet att många säkert säger att man inte får låta den göra det, men då har de inte levt sina liv sida vid sida med cancer. Sedna är det ju så att pappa tycker nog att jag är rätt jobbig som tjatar på honom, håller koll och frågar massa saker hela tiden. Men just då när jag ringde förra veckan och frågade om han hade tagit sin spruta och han svarade nej -- så insåg jag att hur jobbig han än tycker att jag är så kanske det är det som räddar livet på honom en vacker dag. För just nu är de där sprutorna livsviktiga för honom och om han missar en så kan det ge allvarliga konsekvenser... Men jag har ändå dåligt samvete för att jag jagar på honom och så många som har sagt åt mig att han är vuxen och faktiskt måste få ta ansvar för sig själv. Men han är allt jag har kvar, det är bara han och jag nu och jag kan inte bara låta honom dö för att folk tar sig friheten att tycka att jag inte borde lägga mig i hans liv. Vem säger en sådan sak till någon ens? Bevisligen någon som aldrig varit nära att förlora någon de älskar. Och det är väl också det som är så jobbigt--jag har inte direkt någon i min närhet som jag kan prata med som har gått igenom det här själv. Men som tur var så har jag underbara vänner som ställer upp, lyssnar och finns till och det är värt mycket. För att inte tala om Anders, utan honom hade jag inte överlevt det här.
Så, veckan som har gått har jag spenderat hemma, fortfarande influensa och väldigt, väldigt ont i halsen. Jag har pratat med pappa varje dag och om inte jag har ringt, så har han ringt på förmiddagen. Igår gjorde han inte det och frampå eftermiddagen blev jag lite orolig, så jag ringde honom. Frågade om vi kunde komma förbi en snabbis och det gick bra sa och var vi snälla och tog med oss tidningen... Jag sa att det gick bra och att vi skulle komma så fort Anders hade slutat jobba. Då frågade han varför Anders jobbade och när jag undrade hur han menade så visade det sig att han inte visste vilken dag det var... Jag höll mig lugn tills jag hade lagt på luren och lovat att vi skulle komma upp lite senare, sedan rasade jag ihop på golvet och bara skrek rakt ut. Ringde Anders helt hysterisk och försökte få fram vad som hänt och han ville att jag genast skulle ringa sjukhuset och så skulle han åka hem direkt. Jag ringde först vår kontaktsköterska - inget svar, dagvården - inget svar och tillsist avdelningen och där fick jag äntligen tag i en stackars undersköterska. Jag förklarade vem det gällde och att han behandlades för lugninflammation men inte blivit bättre på de 8 dagar som gått sedan han blev utskriven och när jag kom fram till att han inte vetat vilken dag det var så bröt jag ihop igen. Så stammade hon försiktigt att jag skulle få prata med en sjuksköterska och så fick jag gå igenom alltihop igen--ny tårar... Hon bad mig dock att genast hämta pappa och köra in honom till akuten, så skulle hon boka en plats på avdelningen och ringa och förvarna akuten för isolering och snabb hantering.
Jag tackade och försökte sedan "gråta klart" innan jag tog mod till mig och ringde pappa, säker på att han skulle ställa till med ett väldans liv. Det gjorde han inte, han lät bara ledsen och trött. Jag lovade att vi bara skulle åka in och ta prover, han skulle inte behöva stanna där över natten. Jag vet ju hur mycket han hatar att vara där, men jag är så rädd att vi ska missa något. Och när han dessutom inte visste vilken dag det var så var jag även orolig att han skulle missa någon av sina mediciner!
Så vi inväntade Anders och sedan åkte vi upp för att hämta pappa och så fort jag såg honom så insåg jag att vi gjort helt rätt -- han kunde knappt ta sig till bilen ordentligt och när han satte sig i bilen så var det uppenbart att lugninflammationen inte gett sig det minsta.
De var väldigt snabba på att släppa in oss på akuten och trots ett överfyllt väntrum, så kom vi in efter bara några minuter där två underbara sköterskor tog hand om honom och tog prover. Tyvärr så sa den manliga sköterskan ganska snart att det var inläggning som gällde, varpå pappa svarade:
-Lurad igen...
Och det skar så i hjärtat, men det var ju uppenbart helt rätt att köra in honom, men jag blir ändå så ledsen för hans skull.
Sedan blev vi placerade i ett isolerat akutrum och de tog hur mycket prover som helst på honom och läkaren meddelade att de satte in ett intravenöst antibiotikum som borde träffa rätt direkt och sedan fick vi vänta ganska länge på transport upp till avdelningen. Under tiden satt jag och Anders och pratade för att hålla pappa igång och då insåg jag att han inte varit uppe på 3 dagar och han kunde inte heller svara på när han ätit senast... Det var svårt att hålla tillbaka tårarna då...
Sedan kom chauffören som körde upp sängen till Hematologen, där pappa (tack och lov!) fick ett eget rum -- med TV!!! Det var väl det enda positiva med alltihop, samt den underbara personalen som jobbar på avdelning 23. Jag tjatade vidare om mat och han fick en tallrik yoghurt och lite lingondricka, helt skakig efter att inte ha ätit på några dagar. Så drog vi iväg för att köpa tidningen åt honom, stackars hundarna hade då legat i bilen i 4 timmar -- jag hade inte räknat med att det skulle ta så lång tid. Så vi kissade dem lite snabbt och var SÅ glad att vi var och köpte två varma, sköna fårskinnsfällar åt dem i veckan. Upp till pappa igen och lät honom läsa och komma till ro innan vi sa hejdå för kvällen och då var klockan efter 22:00... Pratade med personalen om mina misstankar om hans senaste dagar och bad dem hålla extra koll på honom åt mig. Jag antar att de tycker att jag är smått jobbig, men pappa är det viktigaste jag har så de får leva med det! Det tyckte nog sköterskorna på akuten med, det är jag som svarar på de flesta frågorna, har koll på exakt datum och medicinering och behandlingar, pappa tittar oftast bara på mig när någon frågar honom något nu för tiden...
Så nu väntar jag på att de ska bli klara med ronden så jag kan få veta det senaste, och det borde vara efter 11:00. Sedan är det besökstid 14:00-19:00 och jag tror tyvärr att han blir kvar lite längre den här gången, men man vet aldrig.
Saknar dig vansinnigt mycket och jag hoppas att du vet hur mycket jag älskar dig.
efter att jag skrev sist så tänkte jag att jag skulle skriva snart igen, när allt lugnat ned sig. Nu har jag insett att det är ingen idé att vänta på den dagen längre, för vi har inte någon kontroll över vårt liv längre.
Det jag ville säga var att jag tror att det som fick mig att få ett av mina "anfall" var just insikten att vi förlorat kontrollen, att sjukdomen styr vårt liv och jag vet att många säkert säger att man inte får låta den göra det, men då har de inte levt sina liv sida vid sida med cancer. Sedna är det ju så att pappa tycker nog att jag är rätt jobbig som tjatar på honom, håller koll och frågar massa saker hela tiden. Men just då när jag ringde förra veckan och frågade om han hade tagit sin spruta och han svarade nej -- så insåg jag att hur jobbig han än tycker att jag är så kanske det är det som räddar livet på honom en vacker dag. För just nu är de där sprutorna livsviktiga för honom och om han missar en så kan det ge allvarliga konsekvenser... Men jag har ändå dåligt samvete för att jag jagar på honom och så många som har sagt åt mig att han är vuxen och faktiskt måste få ta ansvar för sig själv. Men han är allt jag har kvar, det är bara han och jag nu och jag kan inte bara låta honom dö för att folk tar sig friheten att tycka att jag inte borde lägga mig i hans liv. Vem säger en sådan sak till någon ens? Bevisligen någon som aldrig varit nära att förlora någon de älskar. Och det är väl också det som är så jobbigt--jag har inte direkt någon i min närhet som jag kan prata med som har gått igenom det här själv. Men som tur var så har jag underbara vänner som ställer upp, lyssnar och finns till och det är värt mycket. För att inte tala om Anders, utan honom hade jag inte överlevt det här.
Så, veckan som har gått har jag spenderat hemma, fortfarande influensa och väldigt, väldigt ont i halsen. Jag har pratat med pappa varje dag och om inte jag har ringt, så har han ringt på förmiddagen. Igår gjorde han inte det och frampå eftermiddagen blev jag lite orolig, så jag ringde honom. Frågade om vi kunde komma förbi en snabbis och det gick bra sa och var vi snälla och tog med oss tidningen... Jag sa att det gick bra och att vi skulle komma så fort Anders hade slutat jobba. Då frågade han varför Anders jobbade och när jag undrade hur han menade så visade det sig att han inte visste vilken dag det var... Jag höll mig lugn tills jag hade lagt på luren och lovat att vi skulle komma upp lite senare, sedan rasade jag ihop på golvet och bara skrek rakt ut. Ringde Anders helt hysterisk och försökte få fram vad som hänt och han ville att jag genast skulle ringa sjukhuset och så skulle han åka hem direkt. Jag ringde först vår kontaktsköterska - inget svar, dagvården - inget svar och tillsist avdelningen och där fick jag äntligen tag i en stackars undersköterska. Jag förklarade vem det gällde och att han behandlades för lugninflammation men inte blivit bättre på de 8 dagar som gått sedan han blev utskriven och när jag kom fram till att han inte vetat vilken dag det var så bröt jag ihop igen. Så stammade hon försiktigt att jag skulle få prata med en sjuksköterska och så fick jag gå igenom alltihop igen--ny tårar... Hon bad mig dock att genast hämta pappa och köra in honom till akuten, så skulle hon boka en plats på avdelningen och ringa och förvarna akuten för isolering och snabb hantering.
Jag tackade och försökte sedan "gråta klart" innan jag tog mod till mig och ringde pappa, säker på att han skulle ställa till med ett väldans liv. Det gjorde han inte, han lät bara ledsen och trött. Jag lovade att vi bara skulle åka in och ta prover, han skulle inte behöva stanna där över natten. Jag vet ju hur mycket han hatar att vara där, men jag är så rädd att vi ska missa något. Och när han dessutom inte visste vilken dag det var så var jag även orolig att han skulle missa någon av sina mediciner!
Så vi inväntade Anders och sedan åkte vi upp för att hämta pappa och så fort jag såg honom så insåg jag att vi gjort helt rätt -- han kunde knappt ta sig till bilen ordentligt och när han satte sig i bilen så var det uppenbart att lugninflammationen inte gett sig det minsta.
De var väldigt snabba på att släppa in oss på akuten och trots ett överfyllt väntrum, så kom vi in efter bara några minuter där två underbara sköterskor tog hand om honom och tog prover. Tyvärr så sa den manliga sköterskan ganska snart att det var inläggning som gällde, varpå pappa svarade:
-Lurad igen...
Och det skar så i hjärtat, men det var ju uppenbart helt rätt att köra in honom, men jag blir ändå så ledsen för hans skull.
Sedan blev vi placerade i ett isolerat akutrum och de tog hur mycket prover som helst på honom och läkaren meddelade att de satte in ett intravenöst antibiotikum som borde träffa rätt direkt och sedan fick vi vänta ganska länge på transport upp till avdelningen. Under tiden satt jag och Anders och pratade för att hålla pappa igång och då insåg jag att han inte varit uppe på 3 dagar och han kunde inte heller svara på när han ätit senast... Det var svårt att hålla tillbaka tårarna då...
Sedan kom chauffören som körde upp sängen till Hematologen, där pappa (tack och lov!) fick ett eget rum -- med TV!!! Det var väl det enda positiva med alltihop, samt den underbara personalen som jobbar på avdelning 23. Jag tjatade vidare om mat och han fick en tallrik yoghurt och lite lingondricka, helt skakig efter att inte ha ätit på några dagar. Så drog vi iväg för att köpa tidningen åt honom, stackars hundarna hade då legat i bilen i 4 timmar -- jag hade inte räknat med att det skulle ta så lång tid. Så vi kissade dem lite snabbt och var SÅ glad att vi var och köpte två varma, sköna fårskinnsfällar åt dem i veckan. Upp till pappa igen och lät honom läsa och komma till ro innan vi sa hejdå för kvällen och då var klockan efter 22:00... Pratade med personalen om mina misstankar om hans senaste dagar och bad dem hålla extra koll på honom åt mig. Jag antar att de tycker att jag är smått jobbig, men pappa är det viktigaste jag har så de får leva med det! Det tyckte nog sköterskorna på akuten med, det är jag som svarar på de flesta frågorna, har koll på exakt datum och medicinering och behandlingar, pappa tittar oftast bara på mig när någon frågar honom något nu för tiden...
Så nu väntar jag på att de ska bli klara med ronden så jag kan få veta det senaste, och det borde vara efter 11:00. Sedan är det besökstid 14:00-19:00 och jag tror tyvärr att han blir kvar lite längre den här gången, men man vet aldrig.
Saknar dig vansinnigt mycket och jag hoppas att du vet hur mycket jag älskar dig.
torsdag 13 september 2012
Torsdagen den 13:e September
Kära Mormiz,
det har varit lite mycket på sistone, så jag ber om ursäkt att jag har varit borta ett tag.
Pappa är sämre. Det har varit problem med provsvaren inför nästan varje behandling så vi har varit tvungna att skjuta upp dem och ta extra sprutor för att få upp antalet vita blodkroppar.
Förra veckan var han förkyld och jag sa åt honom att ta det lugnt med jobbet och inte anstränga sig, men han lyssnar ju inte så bra... Så i söndags ringde han runt lunch och när jag frågade hur han mådde fick jag till svar:
-Nja, sådär. Jag har suttit på akuten sedan 08:00 i morse...
Men han hade inte velat störa... Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva påminna honom att vi inte har den lyxen längre, det är inte vi som bestämmer, det är sjukdomen som gör spelreglerna nu. Han ringde mest för att han var orolig över bilen som han inte hade betalat parkering för hela dagen... Bra där pappa, fokusera på det riktigt viktiga! Så det blev lite stress, men vi åkte upp direkt och under tiden hade han blivit inskriven på hematologen (den avdelning som vi tillhör) och jag fick prata med sköterskan som vi haft vid de två senaste behandlingarna. Han var inte direkt imponerad över att pappa tagit bilen och kört in själv, försökte förklara att det inte är så lätt att styra den där gubben!
Vi köpte med oss tidningar och gick upp och satt med honom i två timmar, en lugnröntgen visade på lugninflammation och det är inte direkt bra när man har cancer och genomgår cellgiftsbehandling. Bara tur i oturen att det var precis efter behandlingen, så immunsystemet inte gått ned helt än... Men han var tvungen att stanna över natten för observation, till hans stora irritation -- vilken han inte var sen att dela med sig av till all stackars personal! Dessa änglar som står ut med att jobba där!
Men han blev utskriven på måndagseftermiddagen och hemskickad med en veckas antibiotika och stänga order om lugn och ro.
När vi var på behandlingen förra veckan så träffade vi den ena av våra två överläkare för att gå igenom behandlingen och vi fick svar på röntgen från juli: alla lymfkörtlar har krympt och ser ut att svara bra på behandlingen. Sedan hade de planerat in sprutor under den period som hans värden är som sämst efter behandlingen -- vilket oftast är mellan dag 7 och dag 10 efter cellgifterna (13-17/9).
Den här veckan har även jag varit hemma, influensa igen, och har därför inte fått träffa honom. Men vi pratar i telefon varje dag och idag när vi pratade så hördes det att han var väldigt trött och inte mådde så speciellt bra, men han sa att trycket över lungorna börjat lätta. Sedna ringde jag honom nu på kvällen och då hade han redan gått och lagt sig, fast klockan bara var typ 22:00. Jag frågade om han hade tagit sin spruta idag, men det hade han ingen som helst koll på att han skulle göra. Så jag sa åt honom att gå upp igen och göra det, önskade god natt och la på.
Sedan fick jag en av mina värre panikångest-attacker. Den rädslan som jag lever med dygnet runt är svår att förklara och svår att hantera. Det kan gå dagar utan några anfall, men så händer något, kan vara obetydligt litet, och allt bara rasar. I kväll hade jag turen att Anders var här hemma och kunde ta hand om mig, annars vet jag inte hur det hade slutat. Men anfallet höll nog i sig i goda 20 minuter och efteråt är jag alldeles genomsvettig och rädd. Det går inte att förklara för någon som inte lever under samma förutsättningar.
Både du & mamma sa alltid att man inte skulle hata: men jag hatar verkligen cancer. Inget gott har kommit av det, det bara förstör. Jag sover inte bra, det har jag inte gjort sedan du blev sjuk för 2 år sedan, alltid med en hand nära mobilen och alltid redo att ge mig iväg. Mardrömmarna är frekventa besökare som skapar ännu mer oro, det finns nätter när jag inte vågar försöka somna för jag vet vad som väntar i mörkret. Att på detta försöka leva ett normalt liv med ett arbete som kräver min fulla uppmärksamhet och noggrannhet 12 timmar/arbetsdag och därmed kräver en del sömn -- det verkar ohållbart i längden.
Min älskade, starka, modiga, fina pappa... Jag kan inte förlora honom.
Jag älskar dig & saknar dig och behöver dig här hos oss.
det har varit lite mycket på sistone, så jag ber om ursäkt att jag har varit borta ett tag.
Pappa är sämre. Det har varit problem med provsvaren inför nästan varje behandling så vi har varit tvungna att skjuta upp dem och ta extra sprutor för att få upp antalet vita blodkroppar.
Förra veckan var han förkyld och jag sa åt honom att ta det lugnt med jobbet och inte anstränga sig, men han lyssnar ju inte så bra... Så i söndags ringde han runt lunch och när jag frågade hur han mådde fick jag till svar:
-Nja, sådär. Jag har suttit på akuten sedan 08:00 i morse...
Men han hade inte velat störa... Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva påminna honom att vi inte har den lyxen längre, det är inte vi som bestämmer, det är sjukdomen som gör spelreglerna nu. Han ringde mest för att han var orolig över bilen som han inte hade betalat parkering för hela dagen... Bra där pappa, fokusera på det riktigt viktiga! Så det blev lite stress, men vi åkte upp direkt och under tiden hade han blivit inskriven på hematologen (den avdelning som vi tillhör) och jag fick prata med sköterskan som vi haft vid de två senaste behandlingarna. Han var inte direkt imponerad över att pappa tagit bilen och kört in själv, försökte förklara att det inte är så lätt att styra den där gubben!
Vi köpte med oss tidningar och gick upp och satt med honom i två timmar, en lugnröntgen visade på lugninflammation och det är inte direkt bra när man har cancer och genomgår cellgiftsbehandling. Bara tur i oturen att det var precis efter behandlingen, så immunsystemet inte gått ned helt än... Men han var tvungen att stanna över natten för observation, till hans stora irritation -- vilken han inte var sen att dela med sig av till all stackars personal! Dessa änglar som står ut med att jobba där!
Men han blev utskriven på måndagseftermiddagen och hemskickad med en veckas antibiotika och stänga order om lugn och ro.
När vi var på behandlingen förra veckan så träffade vi den ena av våra två överläkare för att gå igenom behandlingen och vi fick svar på röntgen från juli: alla lymfkörtlar har krympt och ser ut att svara bra på behandlingen. Sedan hade de planerat in sprutor under den period som hans värden är som sämst efter behandlingen -- vilket oftast är mellan dag 7 och dag 10 efter cellgifterna (13-17/9).
Den här veckan har även jag varit hemma, influensa igen, och har därför inte fått träffa honom. Men vi pratar i telefon varje dag och idag när vi pratade så hördes det att han var väldigt trött och inte mådde så speciellt bra, men han sa att trycket över lungorna börjat lätta. Sedna ringde jag honom nu på kvällen och då hade han redan gått och lagt sig, fast klockan bara var typ 22:00. Jag frågade om han hade tagit sin spruta idag, men det hade han ingen som helst koll på att han skulle göra. Så jag sa åt honom att gå upp igen och göra det, önskade god natt och la på.
Sedan fick jag en av mina värre panikångest-attacker. Den rädslan som jag lever med dygnet runt är svår att förklara och svår att hantera. Det kan gå dagar utan några anfall, men så händer något, kan vara obetydligt litet, och allt bara rasar. I kväll hade jag turen att Anders var här hemma och kunde ta hand om mig, annars vet jag inte hur det hade slutat. Men anfallet höll nog i sig i goda 20 minuter och efteråt är jag alldeles genomsvettig och rädd. Det går inte att förklara för någon som inte lever under samma förutsättningar.
Både du & mamma sa alltid att man inte skulle hata: men jag hatar verkligen cancer. Inget gott har kommit av det, det bara förstör. Jag sover inte bra, det har jag inte gjort sedan du blev sjuk för 2 år sedan, alltid med en hand nära mobilen och alltid redo att ge mig iväg. Mardrömmarna är frekventa besökare som skapar ännu mer oro, det finns nätter när jag inte vågar försöka somna för jag vet vad som väntar i mörkret. Att på detta försöka leva ett normalt liv med ett arbete som kräver min fulla uppmärksamhet och noggrannhet 12 timmar/arbetsdag och därmed kräver en del sömn -- det verkar ohållbart i längden.
Min älskade, starka, modiga, fina pappa... Jag kan inte förlora honom.
Jag älskar dig & saknar dig och behöver dig här hos oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)