Kära Mormiz,
vilken lång dag. Började med att jag var tvungen att packa det som inte hamnade i någon väska vid nattens packning... Jag är verkligen sååå duktig på att släpa med mig saker jag inte behöver och jag är inte så duktig på att hålla ordning omkring mig, men det kommer kanske inte som någon nyhet för dig? =) Men när det gäller hundarna och hästarna så är det tipp topp! Konstigt...
Sedan hade vi avslutning i skolan, med fotografering (jag lyckades nästan undkomma) och utvärdering. Jag blev tyvärr så stressad hemåt p.g.a. flytt att jag inte hann vara med på lunchen, men L finns ju kvar några veckor till som tur var! J kommer jag ju också att träffa och bästa grabbarna är ju kvar i Sthlm. De får jag alltså träffa på måndag igen och den andra J får jag väl åka ned och träffa. Tänk att jag hade så svårt för henne första gången vi träffades! Hon är ju så mysig och snäll! Vi gick samtidigt från festen igår och satt och pratade på hennes rum ganska länge.
Men hemåt bar det i alla fall och sedan var det i alla fall dags att åka iväg till skönhetssalongen! =) Vi började med ryggmassage i 30 minuter och sedan 1 timmes ansiktsbehandling, helt underbart! Fredrik hade varit där efter lunch på en halvtimmes massage, vi gillar Ida båda två! Jag vet att du tycker det är störtlöjligt med sådant, men du skulle bara veta hur skönt det är och vilka spänningar som släpper. Efter allt som hänt så är det snarare nödvändigt.
När jag kom ut så hade jag fått ett mess från Fredrik om att han fått nycklarna till vår nya lägenhet!!! Helt överlycklig åkte jag hem, vi hämtade ut nya soffan och åkte dit. Fredrik hade inte låtit så positiv, men jag tänkte att han överdrev. Det gjorde han inte... Soffan får inte plats i vardagsrummet och köket är pyttelitet! Hur kan en lägenhet som är 20 kvm större vara så mycket mindre?!? Det är hemskt! Jag trodde att allt skulle bli perfekt och så blir det bara skit! Orkar inte med fler bakslag! Vi var verkligen helt säkra på att vi inte kunde få tag på en sämre lägenhet än den vi har och därför tyckte jag att det räckte att Fredriks kusin tittade på den. Men det misstaget gör jag inte om! Nu måste vi direkt börja leta efter en ny lägenhet och göra det bästa av situationen. Pappa får ju ett eget rum i alla fall, så nu kanske han vill komma och hälsa på, han får t.o.m. en riktig säng och slipper soffan. Vi ska åka till IKEA imorgon och köpa en ny säng, en stooor! För sovrummet var stort i alla fall! =)
Sedan är det besiktning av den här lilla rätthålan imorgon, får se vad de säger... Helt och hållet deras eget fel, för de har inte åtgärdat något av de fel som Fredrik har mailat dem om.
Är orolig för Yoggi. Upptäckte en hård knöl i nacken på honom idag... Det skulle kunna vara efter rabiesvaccinationen förra fredagen, men det borde inte sitta kvar så länge... Ska ringa veterinärkliniken imorgon och med tanke på hur det gick förra året så har de säkert ställt till det igen... =( Min älskade lille Yoggi! Vet vad din lösning på alla djurproblem är, men det blir inget med det!
En bra sak med nya lägenheten är att det är stor frys, så jag kanske kan gå över till våtfoder, men om jag ska ha med dem i Sthlm så är det svårt med pappas frysfack! =)
Hoppas att jag hinner skriva mer imorgon, nu måste jag sova.
Du har det väl bra där du är? Lova mig det, att en av oss inte mår dåligt längre. Bara en vecka kvar till begravningen...
Jag saknar dig i varje andetag och älskar dig över allt annat!
torsdag 29 april 2010
onsdag 28 april 2010
Onsdagen Den 28:e April
Kära Mormiz,
idag var det slutövning på Arlanda och sista övningen överhuvudtaget! =) Det gick ganska mycket bättre än igår och nästan alla gjorde ett bra jobb... Min grupp jobbade dessutom och en gammal kändis var figurant, så det var kul på det viset med. Men nu är det slut efter 7 månader och det är snart dags att ge sig ut i verkligheten. Hoppas att det kommer att lösa sig med allt.
Om drygt en vecka är det dags för din begravning... Pappa och jag kommer att åka dit och jag hoppas att han får sitta bredvid mig så jag inte blir själv. Jag är lite ledsen på dig för att du inte låter oss få en grav att gå till, utan ville spridas i minneslunden. Samtidigt så förstår jag dig och du vet ju hur utspridda vi är. Men det är ditt val och jag respekterar det, dessutmo känns det verkligen som att jag har dig med mig överallt.
En klok och kär vän till mig sa för många år sedan att när hans morfar dog så blev det så mycket mer påtagligt att han fanns med honom. För om en fysisk person inte är nära en så vet man det, men en människa som inte finns kvar i fysisk form har man ju då med sig alltid...
Nu är det sista minuten att börja packa, så jag tar ett långt samtal imorgon när jag är hemma i Norrköping igen.
Älskar dig och saknar dig massor!
idag var det slutövning på Arlanda och sista övningen överhuvudtaget! =) Det gick ganska mycket bättre än igår och nästan alla gjorde ett bra jobb... Min grupp jobbade dessutom och en gammal kändis var figurant, så det var kul på det viset med. Men nu är det slut efter 7 månader och det är snart dags att ge sig ut i verkligheten. Hoppas att det kommer att lösa sig med allt.
Om drygt en vecka är det dags för din begravning... Pappa och jag kommer att åka dit och jag hoppas att han får sitta bredvid mig så jag inte blir själv. Jag är lite ledsen på dig för att du inte låter oss få en grav att gå till, utan ville spridas i minneslunden. Samtidigt så förstår jag dig och du vet ju hur utspridda vi är. Men det är ditt val och jag respekterar det, dessutmo känns det verkligen som att jag har dig med mig överallt.
En klok och kär vän till mig sa för många år sedan att när hans morfar dog så blev det så mycket mer påtagligt att han fanns med honom. För om en fysisk person inte är nära en så vet man det, men en människa som inte finns kvar i fysisk form har man ju då med sig alltid...
Nu är det sista minuten att börja packa, så jag tar ett långt samtal imorgon när jag är hemma i Norrköping igen.
Älskar dig och saknar dig massor!
tisdag 27 april 2010
Tisdagen Den 27:e April
Kära Mormiz,
idag har vi haft slutövning i Frihamnen. Det gick åt skogen fullständigt! Vi var alldeles för många och det blev jätterörigt, men vi blev godkända och det var ju huvudsaken...
Nu håller jag på och städar ur mit rum här på Campus, inget vemod... Kommer sakna L & J, men dem räknar jag med att träffa i alla fall.
Har också tittat på höstens planer och det blir tufft att få ihop allt! Hade tänkt spara så mycket semester som jag får till nästa år och Australienresan, men det ser svårt ut i dagsläget, med instruktörsutbildningen och en veckas semester i november, samt diverse tävlingar och utställningar med häst & hund. Suck... Det är ju helt mitt eget fel eftersom jag älskar att ha saker att göra hela tiden, problemet är att alla omkring mig inte tycker att det är en toppenidé... =(
Måste sova nu, stor övning på Arlanda imorgon...
Saknar & älskar dig!
idag har vi haft slutövning i Frihamnen. Det gick åt skogen fullständigt! Vi var alldeles för många och det blev jätterörigt, men vi blev godkända och det var ju huvudsaken...
Nu håller jag på och städar ur mit rum här på Campus, inget vemod... Kommer sakna L & J, men dem räknar jag med att träffa i alla fall.
Har också tittat på höstens planer och det blir tufft att få ihop allt! Hade tänkt spara så mycket semester som jag får till nästa år och Australienresan, men det ser svårt ut i dagsläget, med instruktörsutbildningen och en veckas semester i november, samt diverse tävlingar och utställningar med häst & hund. Suck... Det är ju helt mitt eget fel eftersom jag älskar att ha saker att göra hela tiden, problemet är att alla omkring mig inte tycker att det är en toppenidé... =(
Måste sova nu, stor övning på Arlanda imorgon...
Saknar & älskar dig!
måndag 26 april 2010
Måndagen Den 26:e April
Kära Mormiz,
jag klarade min sluttenta!!! Jag fick visserligen bara 63 av 75 och godkänt var 60, men som jag sagt tidigare så var godkänt mitt enda mål idag... Känns helt otroligt och så skönt! Sprang direkt ut och skulle ringa dig, men när jag tog upp telefonen så slog det mig igen, ingen kvar på det numret. En jättekonstig känsla.
På eftermiddagen hade jag min sista sejour med Kenneth på Avonova och jag är verkligen så glad att jag har fått den här möjligheten, han har hjälpt mig så grymt mycket! Vissa saker trodde jag aldrig att jag skulle få ordning på, men han har gett mig precis rätt verktyg. Synd att vi inte ska träffas mer, men jag får väl rapportera mina framsteg via mail i värsta fall.
Han hade i alla fall bokat en tid åt mig hos sin kollega inne i stan den 11:e maj, hoppas att det passar in i schemat...
Efter det åkte jag, J, L & J ner på stan och åt "firarmiddag" på Subway, mycket gott!!!
Jag är helt slut efter dagens anspänning, så jag hoppas att du förlåter mig ett kort samtal. Jag lovar att ta igen det imorgon.
Saknar din underbara röst och jag älskar dig över allt annat!
jag klarade min sluttenta!!! Jag fick visserligen bara 63 av 75 och godkänt var 60, men som jag sagt tidigare så var godkänt mitt enda mål idag... Känns helt otroligt och så skönt! Sprang direkt ut och skulle ringa dig, men när jag tog upp telefonen så slog det mig igen, ingen kvar på det numret. En jättekonstig känsla.
På eftermiddagen hade jag min sista sejour med Kenneth på Avonova och jag är verkligen så glad att jag har fått den här möjligheten, han har hjälpt mig så grymt mycket! Vissa saker trodde jag aldrig att jag skulle få ordning på, men han har gett mig precis rätt verktyg. Synd att vi inte ska träffas mer, men jag får väl rapportera mina framsteg via mail i värsta fall.
Han hade i alla fall bokat en tid åt mig hos sin kollega inne i stan den 11:e maj, hoppas att det passar in i schemat...
Efter det åkte jag, J, L & J ner på stan och åt "firarmiddag" på Subway, mycket gott!!!
Jag är helt slut efter dagens anspänning, så jag hoppas att du förlåter mig ett kort samtal. Jag lovar att ta igen det imorgon.
Saknar din underbara röst och jag älskar dig över allt annat!
söndag 25 april 2010
Söndagen Den 25:e April
Kära Mormiz,
har precis kommit fram till skolan, sista veckan nu... Det är 7 månader sedan vi kom hit och lärde känna varandra och även om jag kommer sakna mina klasskamrater så kommer jag inte att saknar skolan. Den är för långt hemifrån och med allt som hänt sedan jag började här, så finns inga glada minnen. Sedan blir det ju inte mycket lättare med jobbet heller, men det blir ett framtida problem... Det var jättejobbigt att åka ifrån Fredrik och hundarna idag, som det är varje söndag.
Jag har min sista tid hos terapeuten imorgon. Han har varit så himla bra, det är tråkigt att jag måste byta nu. Men jag kan ju inte sitta och åka upp hit för att prata en timme bara och dessutom är hans kollegor inne i stan säkert jättebra.
Vi pratar mycket om dig och du behöver inte oroa dig, jag har inte berättat om hembränningsmaskinen i gödselstacken eller om det lila håret eller den avklippta slipsen eller 3-hjulingen... Men han tycker ändå att jag berättar så målande att han känner er alla genom mina ord, han tycker det är som ett film-manus... Det kanske blir en film av det tillslut, vem vet?
Jag är så ledsen för att mamma inte hittar essän jag skrev om dig för något år sedan och skickade in till en tidning. Den var så fin och jag hade velat ha den uppläst på begravningen nästa fredag. Inte för att det verkar som vi fått en särskilt bra präst, men ändå... Jag ska försöka hitta den och publicera den här i alla fall, jag vet att du tyckte väldigt mycket om den och vi grät båda två när jag läste den för dig. Samma sak med brevet till morfar, det får nog också få en plats här.
Jag har ju alltid varit mycket för att skriva, precis som morfar. Men nu har jag kännt mig hämmad en längre tid från att påbörja något av mina projekt, men det här verkar hjälpa igång processen i alla fall.
4 dagar till här och jag är jätteförkyld! Så typiskt, vaknade i lördags med ont i halsen som är typ det värsta jag vet ever! Har missbrukat halstabletter och värktabletter hela helgen, men det verkar inte hjälpa helt... Vi har två stora slutövningar på tisdag och onsdag, jag måste klara dem. Sedan ska jag bara hem och flytta...
Vi packade lite idag, det var jobbigt och jag blev fort andfådd. Men det verkar som besiktningen blir innan vi flyttat och sedan får Fredriks kusin städa när vi kan flytta iväg kartonger och möbler. Vi har ju köpt nu soffa!!! Och en stoooor säng, så både vi och vovvarna får plats! Fredrik är helt emot att ha hundarna i sängen och jag antar att du håller med honom? Men jag vill att de ska vara där, saknar Timmy till och med! Fast han var så stor och puttade ut en på kanten hela nätterna! =D Åh, Timmy...
Jag ser så mycket av honom i Harry, fast en mycket mindre variant. Det är nog därför jag älskar honom så gränslöst och har svårt att vara arg på honom länge. Timmy gick det inte att vara arg på alls! Inte ens när han stal mat från bordet! =D
Nu ska jag krypa till kojs och läsa lite i min nya bok innan jag somnar...
Saknar dig hela tiden och vill att du ska veta att jag älskar dig!
har precis kommit fram till skolan, sista veckan nu... Det är 7 månader sedan vi kom hit och lärde känna varandra och även om jag kommer sakna mina klasskamrater så kommer jag inte att saknar skolan. Den är för långt hemifrån och med allt som hänt sedan jag började här, så finns inga glada minnen. Sedan blir det ju inte mycket lättare med jobbet heller, men det blir ett framtida problem... Det var jättejobbigt att åka ifrån Fredrik och hundarna idag, som det är varje söndag.
Jag har min sista tid hos terapeuten imorgon. Han har varit så himla bra, det är tråkigt att jag måste byta nu. Men jag kan ju inte sitta och åka upp hit för att prata en timme bara och dessutom är hans kollegor inne i stan säkert jättebra.
Vi pratar mycket om dig och du behöver inte oroa dig, jag har inte berättat om hembränningsmaskinen i gödselstacken eller om det lila håret eller den avklippta slipsen eller 3-hjulingen... Men han tycker ändå att jag berättar så målande att han känner er alla genom mina ord, han tycker det är som ett film-manus... Det kanske blir en film av det tillslut, vem vet?
Jag är så ledsen för att mamma inte hittar essän jag skrev om dig för något år sedan och skickade in till en tidning. Den var så fin och jag hade velat ha den uppläst på begravningen nästa fredag. Inte för att det verkar som vi fått en särskilt bra präst, men ändå... Jag ska försöka hitta den och publicera den här i alla fall, jag vet att du tyckte väldigt mycket om den och vi grät båda två när jag läste den för dig. Samma sak med brevet till morfar, det får nog också få en plats här.
Jag har ju alltid varit mycket för att skriva, precis som morfar. Men nu har jag kännt mig hämmad en längre tid från att påbörja något av mina projekt, men det här verkar hjälpa igång processen i alla fall.
4 dagar till här och jag är jätteförkyld! Så typiskt, vaknade i lördags med ont i halsen som är typ det värsta jag vet ever! Har missbrukat halstabletter och värktabletter hela helgen, men det verkar inte hjälpa helt... Vi har två stora slutövningar på tisdag och onsdag, jag måste klara dem. Sedan ska jag bara hem och flytta...
Vi packade lite idag, det var jobbigt och jag blev fort andfådd. Men det verkar som besiktningen blir innan vi flyttat och sedan får Fredriks kusin städa när vi kan flytta iväg kartonger och möbler. Vi har ju köpt nu soffa!!! Och en stoooor säng, så både vi och vovvarna får plats! Fredrik är helt emot att ha hundarna i sängen och jag antar att du håller med honom? Men jag vill att de ska vara där, saknar Timmy till och med! Fast han var så stor och puttade ut en på kanten hela nätterna! =D Åh, Timmy...
Jag ser så mycket av honom i Harry, fast en mycket mindre variant. Det är nog därför jag älskar honom så gränslöst och har svårt att vara arg på honom länge. Timmy gick det inte att vara arg på alls! Inte ens när han stal mat från bordet! =D
Nu ska jag krypa till kojs och läsa lite i min nya bok innan jag somnar...
Saknar dig hela tiden och vill att du ska veta att jag älskar dig!
Lördagen Den 24:e April
Kära Mormiz,
förlåt att jag inte skrev igår, var sååå trött!
Jag hade ju min sluttenta på skolan igår, med alla ämnen vi har haft sedan oktober... Men vi fick ha med oss allt material och all lagtext vi behövde, så man satt inte på pottan fast man kanske inte hade pluggat så mycket... För det har jag verkligen inte gjort! Alla mina klasskamrater har hållit igång nästan dygnet runt i 2 veckor, med några få undantag, och varit mer eller mindre sönderstressade. Men jag har inte haft kraft att ta tag i det eller hesta upp mig, det har känts sekundärt fast det varit den viktigaste skrivningen i mitt liv hittills. Men varje gång jag har satt mig för att titta igenom mina anteckningar eller något så har tankarna på dig kommit sköljande över mig och jag har varit tvungen att gå ut och gå eller umgås med någon. För den raka tanken att du inte finns hos mig längre är för svår att hantera just nu.
Men skrivningen kändes helt okej, vi får se på måndag hur långt det räckte. Godkänt får ses som en prestation med tanke på dagsformen... =D Det känns så jobbigt att alla är så säkra på att jag klarade det bara, kallar mig kursetta och saker... Det var jag, innan du lämnade mig.
Jag skulle vilja prata med dig om din sjukdom, jag fick aldrig en chans att bearbeta den innan du gick bort.
Mamma hade åkt in till stan på en arbetsintervju och du var kvar hemma hos dig. När hon kom ut från intervjun så ringde hon hem till dig för att meddela att hon skulle gå i lite affärer innan hon åkte hem, men du svarade inte. Men det var inget hon reagerade på eftersom du ofta sov på soffan och då inte hörde telefonen, eller så tänkte hon att du hade åkt in till affären. Så kom hon hem och gick in i hallen och ropade på dig, inget svar. Så kom hon in i köket och fann dig framstupa på golvet, nästan okontaktbar. Hon ringde 112 och begärde ambulans, dina ögon hade rullat bak och hon blev väldigt orolig över hur länge du hade legat där.
Mig var det ingen som ringde förrän på eftermiddagen, pappa ville inte störa i skolan... Så han ringde vid 16-tiden och vi hade precis gått ut från skolan och när han sa "stroke" så bara ramlade jag ihop på stengången vi gick på. M & S förstod att det var allvarligt och hjälpte mig hem till rummet. Innan jag hade fått prata med mamma så hann jag fundera en massa på vad stroke innebar, jag visste inte så mycket. Idag vet jag vilken grym och hänsynslös sjukdom det är och inget jag önskar min värsta fiende. Ena minuten var du här och allt var som vanligt, nästa var du här men ändå inte... Så omedelbart och oåterkalleligt.
Jag åt middag med M & S, men sedan fick jag panik och åkte ned till pappa, fast vi hade skola dagen efter. Men jag kunde inte vara kvar, jag ville vara nära. På fredagen åkte jag hem och bara gick med hundarna och försökte få ordning på tankarna. Du var på lasarettet och var väl stabil antar jag, jag minns att mamma ringde när vi var inne i affären. Hon frågade om jag ville prata med dig och efter mycket eftertanke så svarade jag ja. Du hördes knappt, så svag var du, men du var där och ganska klar i huvudet. Jag berättade hur mycket jag älskar dig och att jag skulle komma upp och prata med dig på söndagen.
Så jag och Fredrik åkte upp till sjukhuset på söndagen, många timmar i bilen, men det kändes självklart. Men det var så jobbigt att se dig ligga där, försvarslös och svag. Du som alltid varit symbolen för styrka och självständighet i mitt liv, som aldrig behövt be någon om hjälp i onödan. Så låg du där och fick hjälp av mamma med allt och du kraxade fram några svaga ord. Jag gick ut ur rummet när jag behövde gråta, för det skulle inte du behöva se. Det var jättejobbigt för Fredrik också, ni har ju kommit varandra ganska nära dessa 3 åren.
Sedan var vi tvugna att åka hem och jag åkte väl och hälsade på någon mer gång, men du blev sämre och sämre och svarade inte på behandlingen och terapin. Jag tror att du gav upp och det har jag svårt att förlåta dig för. Det var inte din tur att gå, men du ville inte kämpa längre och drog dig längre och längre in i dimman. Du vet ju att jag älskar "Sagan om Ringen", både böckerna och filmerna. I filmerna så finns det scener med Kung Théoden när han är under Gríma Wormtongue's förbannelse och har som en slöja över hela sin person och så kändes du under hela din sjukdomstid, förutom vissa bra dagar när du kom till liv. Mamma slet ont den tiden, hon var hos dig nästan varje dag och det är jag hennes evigt tacksam över.
Så kom julen och vi hade beställt så du skulle få komma hem till mamma några timmar mitt på dagen, det var ett helvete för pappa och de andra att få upp din rullstol med dig i uppför trappen... Men väl uppe så ville du bara därifrån, du var arg och lättretad och ganska stressad tror jag. Du hade ju legat på sjukhus och hem under 2 månaders tid och knappt sett världen utanför. Men det blev väldigt jobbigt, vi trodde ju att du skulle bli glad över att vara med oss... Vi hade fel och det slutade med att alla bara önskade att timmarna skulle gå så du fick åka hem till sjukhemmet igen.
Det enda jag tänkte var att bara det blir vår så kommer allt bli bra; med solen och blommorna så skulle du komma tillbaka till oss. Vi skulle vara ute med rullstolen hela dagarna och det som läkare och terapeuter inte kunde hitta åt dig skulle finna sin egen väg ut och vi skulle åter vara på rätt väg. Vi hann aldrig dit och det gör mig ont, jag önskar att du hade fått se en sista vår...
Jag minns sist jag såg dig, det var vid mammas födelsedag och vi hade köpt med oss allas favorittårta från Eskilstuna: Fransk Chokladtårta. Mamma blev jätteglad och vi tog med oss en bit till dig på söndagen. Det var en av dina bra dagar och det är jag också evigt tacksam över. Du pratade, frågade om skolan och skrattade. Tårtan mindes du och åt med god aptit, vi skojade om att mamma hade sökt jobb på Systembolaget. Det kändes så bra och för första gången så vågade jag tro på en framtid! Inte visste jag att det skulle bli sista gången jag någonsin såg dig...
Men när det började dra ihop sig till ett farväl, så valde jag att stanna hemma. Jag ville ha kvar den sista bilden av dig, skrattade och ätandes din favorittårta. Visst är det själviskt och jag har haft mycket dåligt samvete över det, men jag hoppas och tror att du inte klandrar mig. Mamma satt vid din sida in i det sista, jag hoppas att du kände den tryggheten när du släppte taget och gick till morfar. Jag hoppas att vårat band var starkare än fysisk närvaro och att du därmed alltid kommer att vara med mig.
Jag älskar dig och saknar dig i allt jag gör!!!
förlåt att jag inte skrev igår, var sååå trött!
Jag hade ju min sluttenta på skolan igår, med alla ämnen vi har haft sedan oktober... Men vi fick ha med oss allt material och all lagtext vi behövde, så man satt inte på pottan fast man kanske inte hade pluggat så mycket... För det har jag verkligen inte gjort! Alla mina klasskamrater har hållit igång nästan dygnet runt i 2 veckor, med några få undantag, och varit mer eller mindre sönderstressade. Men jag har inte haft kraft att ta tag i det eller hesta upp mig, det har känts sekundärt fast det varit den viktigaste skrivningen i mitt liv hittills. Men varje gång jag har satt mig för att titta igenom mina anteckningar eller något så har tankarna på dig kommit sköljande över mig och jag har varit tvungen att gå ut och gå eller umgås med någon. För den raka tanken att du inte finns hos mig längre är för svår att hantera just nu.
Men skrivningen kändes helt okej, vi får se på måndag hur långt det räckte. Godkänt får ses som en prestation med tanke på dagsformen... =D Det känns så jobbigt att alla är så säkra på att jag klarade det bara, kallar mig kursetta och saker... Det var jag, innan du lämnade mig.
Jag skulle vilja prata med dig om din sjukdom, jag fick aldrig en chans att bearbeta den innan du gick bort.
Mamma hade åkt in till stan på en arbetsintervju och du var kvar hemma hos dig. När hon kom ut från intervjun så ringde hon hem till dig för att meddela att hon skulle gå i lite affärer innan hon åkte hem, men du svarade inte. Men det var inget hon reagerade på eftersom du ofta sov på soffan och då inte hörde telefonen, eller så tänkte hon att du hade åkt in till affären. Så kom hon hem och gick in i hallen och ropade på dig, inget svar. Så kom hon in i köket och fann dig framstupa på golvet, nästan okontaktbar. Hon ringde 112 och begärde ambulans, dina ögon hade rullat bak och hon blev väldigt orolig över hur länge du hade legat där.
Mig var det ingen som ringde förrän på eftermiddagen, pappa ville inte störa i skolan... Så han ringde vid 16-tiden och vi hade precis gått ut från skolan och när han sa "stroke" så bara ramlade jag ihop på stengången vi gick på. M & S förstod att det var allvarligt och hjälpte mig hem till rummet. Innan jag hade fått prata med mamma så hann jag fundera en massa på vad stroke innebar, jag visste inte så mycket. Idag vet jag vilken grym och hänsynslös sjukdom det är och inget jag önskar min värsta fiende. Ena minuten var du här och allt var som vanligt, nästa var du här men ändå inte... Så omedelbart och oåterkalleligt.
Jag åt middag med M & S, men sedan fick jag panik och åkte ned till pappa, fast vi hade skola dagen efter. Men jag kunde inte vara kvar, jag ville vara nära. På fredagen åkte jag hem och bara gick med hundarna och försökte få ordning på tankarna. Du var på lasarettet och var väl stabil antar jag, jag minns att mamma ringde när vi var inne i affären. Hon frågade om jag ville prata med dig och efter mycket eftertanke så svarade jag ja. Du hördes knappt, så svag var du, men du var där och ganska klar i huvudet. Jag berättade hur mycket jag älskar dig och att jag skulle komma upp och prata med dig på söndagen.
Så jag och Fredrik åkte upp till sjukhuset på söndagen, många timmar i bilen, men det kändes självklart. Men det var så jobbigt att se dig ligga där, försvarslös och svag. Du som alltid varit symbolen för styrka och självständighet i mitt liv, som aldrig behövt be någon om hjälp i onödan. Så låg du där och fick hjälp av mamma med allt och du kraxade fram några svaga ord. Jag gick ut ur rummet när jag behövde gråta, för det skulle inte du behöva se. Det var jättejobbigt för Fredrik också, ni har ju kommit varandra ganska nära dessa 3 åren.
Sedan var vi tvugna att åka hem och jag åkte väl och hälsade på någon mer gång, men du blev sämre och sämre och svarade inte på behandlingen och terapin. Jag tror att du gav upp och det har jag svårt att förlåta dig för. Det var inte din tur att gå, men du ville inte kämpa längre och drog dig längre och längre in i dimman. Du vet ju att jag älskar "Sagan om Ringen", både böckerna och filmerna. I filmerna så finns det scener med Kung Théoden när han är under Gríma Wormtongue's förbannelse och har som en slöja över hela sin person och så kändes du under hela din sjukdomstid, förutom vissa bra dagar när du kom till liv. Mamma slet ont den tiden, hon var hos dig nästan varje dag och det är jag hennes evigt tacksam över.
Så kom julen och vi hade beställt så du skulle få komma hem till mamma några timmar mitt på dagen, det var ett helvete för pappa och de andra att få upp din rullstol med dig i uppför trappen... Men väl uppe så ville du bara därifrån, du var arg och lättretad och ganska stressad tror jag. Du hade ju legat på sjukhus och hem under 2 månaders tid och knappt sett världen utanför. Men det blev väldigt jobbigt, vi trodde ju att du skulle bli glad över att vara med oss... Vi hade fel och det slutade med att alla bara önskade att timmarna skulle gå så du fick åka hem till sjukhemmet igen.
Det enda jag tänkte var att bara det blir vår så kommer allt bli bra; med solen och blommorna så skulle du komma tillbaka till oss. Vi skulle vara ute med rullstolen hela dagarna och det som läkare och terapeuter inte kunde hitta åt dig skulle finna sin egen väg ut och vi skulle åter vara på rätt väg. Vi hann aldrig dit och det gör mig ont, jag önskar att du hade fått se en sista vår...
Jag minns sist jag såg dig, det var vid mammas födelsedag och vi hade köpt med oss allas favorittårta från Eskilstuna: Fransk Chokladtårta. Mamma blev jätteglad och vi tog med oss en bit till dig på söndagen. Det var en av dina bra dagar och det är jag också evigt tacksam över. Du pratade, frågade om skolan och skrattade. Tårtan mindes du och åt med god aptit, vi skojade om att mamma hade sökt jobb på Systembolaget. Det kändes så bra och för första gången så vågade jag tro på en framtid! Inte visste jag att det skulle bli sista gången jag någonsin såg dig...
Men när det började dra ihop sig till ett farväl, så valde jag att stanna hemma. Jag ville ha kvar den sista bilden av dig, skrattade och ätandes din favorittårta. Visst är det själviskt och jag har haft mycket dåligt samvete över det, men jag hoppas och tror att du inte klandrar mig. Mamma satt vid din sida in i det sista, jag hoppas att du kände den tryggheten när du släppte taget och gick till morfar. Jag hoppas att vårat band var starkare än fysisk närvaro och att du därmed alltid kommer att vara med mig.
Jag älskar dig och saknar dig i allt jag gör!!!
torsdag 22 april 2010
Torsdagen Den 22:a April
Kära Mormiz,
sitter och tittar på en helt sjuk slutspelsmatch i hockeyn! För 4:e matchen i rad så går det till förlängning, tyvärr kan jag inte säga att Djurgården sköter sig så bra... De fladdrade bort en 3-0 ledning och sedan tappade de ledningen snabbt igen! =(
Idag har jag tagit ett stort beslut här i livet, på sätt och vis p.g.a. dig. Jag har insett att vi inte vet hur framtiden kommer att se ut och om man verkligen vill ha något så gör man säkrast i att ta det här och nu.
Så när banken ringde idag så var det klart: i augusti påbörjar jag min utbildning till hundinstruktör!!! =D Jag kommer sedan att läsa vidare till hundkonsult/hundpsykolog! Så fantastiskt roligt!!! Men väldigt nervöst, jag vet ju att jag kan hästar, men hundar är jag ju fortfarande rookie på... Det löser sig säkert, tror du inte det?
Pratade med mamma idag, det var ett tag sedan... Det är svårt, det gör fruktansvärt ont. Men kan du inte bara komma tillbaka och så gör vi så allt blir som det var innan din stroke? Det var perfekt, varför ändra på det? Jag tycker inte om förändringar, if it ain't broken-don't fix it!
Imorgon är det sluttenta, hahaha... Men det löser sig. Usch, en jobbig dag på det stora hel, mycket berg-och-dalbana...
Älskar dig ovillkorligt och saknar dig så det bränner i hjärtat!
sitter och tittar på en helt sjuk slutspelsmatch i hockeyn! För 4:e matchen i rad så går det till förlängning, tyvärr kan jag inte säga att Djurgården sköter sig så bra... De fladdrade bort en 3-0 ledning och sedan tappade de ledningen snabbt igen! =(
Idag har jag tagit ett stort beslut här i livet, på sätt och vis p.g.a. dig. Jag har insett att vi inte vet hur framtiden kommer att se ut och om man verkligen vill ha något så gör man säkrast i att ta det här och nu.
Så när banken ringde idag så var det klart: i augusti påbörjar jag min utbildning till hundinstruktör!!! =D Jag kommer sedan att läsa vidare till hundkonsult/hundpsykolog! Så fantastiskt roligt!!! Men väldigt nervöst, jag vet ju att jag kan hästar, men hundar är jag ju fortfarande rookie på... Det löser sig säkert, tror du inte det?
Pratade med mamma idag, det var ett tag sedan... Det är svårt, det gör fruktansvärt ont. Men kan du inte bara komma tillbaka och så gör vi så allt blir som det var innan din stroke? Det var perfekt, varför ändra på det? Jag tycker inte om förändringar, if it ain't broken-don't fix it!
Imorgon är det sluttenta, hahaha... Men det löser sig. Usch, en jobbig dag på det stora hel, mycket berg-och-dalbana...
Älskar dig ovillkorligt och saknar dig så det bränner i hjärtat!
onsdag 21 april 2010
Onsdagen Den 21:a April
Kära Mormiz,
idag blir det ett kort samtal, för min dator är störd så jag skriver på min I-phone... Inget ont om den, men den är inte toppen att skriva långt på!
Idag har vi haft värdegrund och det var inte min grej!!! Shit vad tråkigt och flummigt! Och helt fel två dagar innan sluttenta... Vilken inte kommer gå så bra för mig. Jag kan verkligen inte fokusera, klarar inte ens av att sitta still, för då kommer alla tankar... Så blev det idag och jag valde därför att lämna skolan och åka ned till pappa. Får vi se om jag får något pluggat imorgon...
Vi kollade på hockeyn, helt sjukt spännande!!! 4:e matchen islutspelet och på bortaplan i Jönköping. Jag var på väg att ge upp när Wesslau puffade in pucken i vårt eget mål! Annars är han helt fantastisk!!! När det var 6 sekunder kvar på förlängningen så drog Kreuger in 3-2 till mitt älskade Djurgården och det står nu 2-2 i matcher!!! Så spännande! Vi spelar i Jönköping imorgon igen, hoppas att grabbarna hinner ladda om...
Nu ger jag mig för idag, har mycket mer att säga, men jag tar det imorgon...
Saknar dig fruktansvärt mycket och älskar dig över allt annat!
idag blir det ett kort samtal, för min dator är störd så jag skriver på min I-phone... Inget ont om den, men den är inte toppen att skriva långt på!
Idag har vi haft värdegrund och det var inte min grej!!! Shit vad tråkigt och flummigt! Och helt fel två dagar innan sluttenta... Vilken inte kommer gå så bra för mig. Jag kan verkligen inte fokusera, klarar inte ens av att sitta still, för då kommer alla tankar... Så blev det idag och jag valde därför att lämna skolan och åka ned till pappa. Får vi se om jag får något pluggat imorgon...
Vi kollade på hockeyn, helt sjukt spännande!!! 4:e matchen islutspelet och på bortaplan i Jönköping. Jag var på väg att ge upp när Wesslau puffade in pucken i vårt eget mål! Annars är han helt fantastisk!!! När det var 6 sekunder kvar på förlängningen så drog Kreuger in 3-2 till mitt älskade Djurgården och det står nu 2-2 i matcher!!! Så spännande! Vi spelar i Jönköping imorgon igen, hoppas att grabbarna hinner ladda om...
Nu ger jag mig för idag, har mycket mer att säga, men jag tar det imorgon...
Saknar dig fruktansvärt mycket och älskar dig över allt annat!
tisdag 20 april 2010
Tisdagen Den 20:e April
Kära Mormiz,
idag har vi varit på studiebesök på en anstalt... Det var verkligen något helt nytt för mig, en helt annan värld. Den värld ni uppfostrade mig i var så skyddad och korrekt, jag vet inte om det är just därför jag har sådan fascination för kriminalitet? För att alla människor i min närhet har alltid varit så långt därifrån man kan komma, jag vill så gärna förstå vad som driver människor till att begå brott och se var det går fel någonstans. För mig är det uppenbart att vissa saknar empati, vissa saknar korrekta värderingar och det finns säkert många skäl till att det blir som det blir, men jag vill, måste, tänker ta reda på VARFÖR. Jag har anmält mig till Kriminologi 1-30 poäng på Stockholms Universitet i höst, hoppas att jag kommer in men det är så hård konkurrens om de platserna. Alla vill bli nästa Leif GW Persson! =D Mmm, mycket spännande!!!
Men det var i alla fall nyttigt att vara på "deras" sida av stängslet för första och förhoppningsvis sista gången... Hehehe.
Sedan var det dax att ta tag i allt med sluttentan på fredag... Jag är nog den enda i klassen som inte sitter och pluggar som en idiot 24/7... Det lär väl visa sig på måndag om jag klarar det eller inte, just nu är jag inte ett dugg motiverad! Satte mig på rummet och skulle sortera alla åhörarkopior och anteckningar, då kom tankarna på dig... Ruggigt olägligt... Men helt utom min påverkan och jag antar att det är lite så sorg fungerar oxå, den är inte helt lätt att styra till när det passar sig att vara ledsen. Så jag ville ha lite vänner omkring mig och gick ned till de andra, fick en kram av J och sedan gick hon och jag ned till affären. Vi pratade massor om allt som hänt och så köpte vi Ben & Jerry's glass! =D Efter det satt jag med det bästa gänget ever och bara pratade i typ 2 timmar. Det är verkligen världens bästa klass!!!
Sedan upp på rummet och sortera igen, så imorgon kan jag börja plugga... Lagtext... Yey... Måste köpa en pärm till, så mycket papper är det! Vi får ju ha med allt på tentan och det är a lot!!! Men, men, jag ska göra mitt bästa så får vi se hur långt det räcker...
Jag skriver imorgon igen, får vi se om jag har åkt ned till pappa för att kolla på hockeyn... Du kan väl hålla på Djurgården nu när Färjestad inte är med i slutspelet i alla fall?... Nähä, inte det nej...
Jag älskar dig i alla fall och saknar dig ohyggligt mycket!
"Somewhere down the road, you're gonna find a place. It seems so far, but it never is. You won't need to stay, but you may loose your strength on the way. Sometimes you may feel you're the only one, 'cause all the things you thought were safe, now they're gone. But you won't be aloneI'll be here to carry you along. Watching you 'til all your work is done." -Phil Collins, "Father to Son" (...But Seriously, 1989)
idag har vi varit på studiebesök på en anstalt... Det var verkligen något helt nytt för mig, en helt annan värld. Den värld ni uppfostrade mig i var så skyddad och korrekt, jag vet inte om det är just därför jag har sådan fascination för kriminalitet? För att alla människor i min närhet har alltid varit så långt därifrån man kan komma, jag vill så gärna förstå vad som driver människor till att begå brott och se var det går fel någonstans. För mig är det uppenbart att vissa saknar empati, vissa saknar korrekta värderingar och det finns säkert många skäl till att det blir som det blir, men jag vill, måste, tänker ta reda på VARFÖR. Jag har anmält mig till Kriminologi 1-30 poäng på Stockholms Universitet i höst, hoppas att jag kommer in men det är så hård konkurrens om de platserna. Alla vill bli nästa Leif GW Persson! =D Mmm, mycket spännande!!!
Men det var i alla fall nyttigt att vara på "deras" sida av stängslet för första och förhoppningsvis sista gången... Hehehe.
Sedan var det dax att ta tag i allt med sluttentan på fredag... Jag är nog den enda i klassen som inte sitter och pluggar som en idiot 24/7... Det lär väl visa sig på måndag om jag klarar det eller inte, just nu är jag inte ett dugg motiverad! Satte mig på rummet och skulle sortera alla åhörarkopior och anteckningar, då kom tankarna på dig... Ruggigt olägligt... Men helt utom min påverkan och jag antar att det är lite så sorg fungerar oxå, den är inte helt lätt att styra till när det passar sig att vara ledsen. Så jag ville ha lite vänner omkring mig och gick ned till de andra, fick en kram av J och sedan gick hon och jag ned till affären. Vi pratade massor om allt som hänt och så köpte vi Ben & Jerry's glass! =D Efter det satt jag med det bästa gänget ever och bara pratade i typ 2 timmar. Det är verkligen världens bästa klass!!!
Sedan upp på rummet och sortera igen, så imorgon kan jag börja plugga... Lagtext... Yey... Måste köpa en pärm till, så mycket papper är det! Vi får ju ha med allt på tentan och det är a lot!!! Men, men, jag ska göra mitt bästa så får vi se hur långt det räcker...
Jag skriver imorgon igen, får vi se om jag har åkt ned till pappa för att kolla på hockeyn... Du kan väl hålla på Djurgården nu när Färjestad inte är med i slutspelet i alla fall?... Nähä, inte det nej...
Jag älskar dig i alla fall och saknar dig ohyggligt mycket!
"Somewhere down the road, you're gonna find a place. It seems so far, but it never is. You won't need to stay, but you may loose your strength on the way. Sometimes you may feel you're the only one, 'cause all the things you thought were safe, now they're gone. But you won't be aloneI'll be here to carry you along. Watching you 'til all your work is done." -Phil Collins, "Father to Son" (...But Seriously, 1989)
Måndagen Den 19:e April
Kära Mormiz,
idag var min sista dag hemma och då fuskade jag t.o.m.! Hade egentligen 1 timme på skolan, men hade ingen som helst lust att åka upp för det, så jag stannade hemma. Fixade med massa praktiska saker som låneansökan, deklaration, packning, disk och annat trist. Sedan släpade (yeah right) jag med mig mina älskade vovvar ut i solen! Vi drog ned till Himpa och eftersom de bevisligen är helt övertygade om att de är fågelhundar så badade de mer än nödvändigt... Speciellt Harry... Han har inte så bra hastighetskontroll i sin kropp, så den brukar stanna ganska långt senare än vad som behövs... =D Så gick vi genom Folkparken och satte oss och åt mjukglass på Wallman's.
Tillslut var det ändå dax att packa ihop och åka norröver, till pappa och Globen närmare bestämt-eftersom vi hade biljetter till den 3:e slutspelsmatchen i hockey: Djurgården-HV71. Det var en sjuuuukt spännande match som inte avgjordes förrän i 17:e minuten av förlängningen, tyvärr till HV's fördel... =( Hockey är MYCKET intressant har jag kunnat konstatera efter mina 2 besök... Hårda killar blir mjuka, mjuka killar blir stenhårda och ALLA blir experter på just hockey... Intressant! Att folk kan bli så sjukt uppstressade över ett spel att de vräker ur sig vad som helst och kastar saker hejvilt! Visserligen blev jag oxå lite upprörd av domarmissen som ledde till HV's ledningsmål, men inte kastade jag saker och kallade domaren det ena med det tredje... Pappa tog det hela med ro, han hade sitt roliga i entrén... De har ju publikvärdar och säkerhetsvakter som kollar av alla med metalldetektor vid insläpp och naturligtvis var det en stackars tjej som "fick" pappa...
-Ja, det är fan inte ofta man har fruntimmer så nära inpå nuförtiden, ropar han glatt och alla de manliga vakterna börjar asgarva... Jag ber om ursäkt och tar med honom in...
Fast jag ska inte säga så mycket... Innan vi skulle in till våra platser så skulle jag göra ett besök på damrummet... Kutar rakt in bland pissoarerna på herrarnas och krockar med en kille som ser MYCKET fundersam ut, varpå vi båda går ut och kollar på skylten ovanför dörren... Ovanligt... Det var inte, som du tror, med flit! =D
Imorgon ska vi på studiebesök på eftermiddagen, så jag har lite sovmorgon som tur var.
Önskar att du vore här, det är ju vår nu - den tid du tycker bäst om på året. Då du äntligen kan sitta i din trädgård och härja på mig när jag rensar grusgången och gräver rabatter och potatisland... Jag bara skojar, men du får gärna härja hur mycket som helst, bara du kommer tillbaka! Jag tror inte att jag klarar det här Mormiz... Så du får vara snäll och muta dig tillbaka hit, för jag behöver dig!!!
Saknar dig bortom all förklaring!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta!
"I never thought one day you'd be gone, away forever more. No one can say, no one could explain why you were taken. Oh, where are you now? Could I get there somehow?" -The Corrs, "Goodbye" (Borrowed Heaven, ?)
idag var min sista dag hemma och då fuskade jag t.o.m.! Hade egentligen 1 timme på skolan, men hade ingen som helst lust att åka upp för det, så jag stannade hemma. Fixade med massa praktiska saker som låneansökan, deklaration, packning, disk och annat trist. Sedan släpade (yeah right) jag med mig mina älskade vovvar ut i solen! Vi drog ned till Himpa och eftersom de bevisligen är helt övertygade om att de är fågelhundar så badade de mer än nödvändigt... Speciellt Harry... Han har inte så bra hastighetskontroll i sin kropp, så den brukar stanna ganska långt senare än vad som behövs... =D Så gick vi genom Folkparken och satte oss och åt mjukglass på Wallman's.
Tillslut var det ändå dax att packa ihop och åka norröver, till pappa och Globen närmare bestämt-eftersom vi hade biljetter till den 3:e slutspelsmatchen i hockey: Djurgården-HV71. Det var en sjuuuukt spännande match som inte avgjordes förrän i 17:e minuten av förlängningen, tyvärr till HV's fördel... =( Hockey är MYCKET intressant har jag kunnat konstatera efter mina 2 besök... Hårda killar blir mjuka, mjuka killar blir stenhårda och ALLA blir experter på just hockey... Intressant! Att folk kan bli så sjukt uppstressade över ett spel att de vräker ur sig vad som helst och kastar saker hejvilt! Visserligen blev jag oxå lite upprörd av domarmissen som ledde till HV's ledningsmål, men inte kastade jag saker och kallade domaren det ena med det tredje... Pappa tog det hela med ro, han hade sitt roliga i entrén... De har ju publikvärdar och säkerhetsvakter som kollar av alla med metalldetektor vid insläpp och naturligtvis var det en stackars tjej som "fick" pappa...
-Ja, det är fan inte ofta man har fruntimmer så nära inpå nuförtiden, ropar han glatt och alla de manliga vakterna börjar asgarva... Jag ber om ursäkt och tar med honom in...
Fast jag ska inte säga så mycket... Innan vi skulle in till våra platser så skulle jag göra ett besök på damrummet... Kutar rakt in bland pissoarerna på herrarnas och krockar med en kille som ser MYCKET fundersam ut, varpå vi båda går ut och kollar på skylten ovanför dörren... Ovanligt... Det var inte, som du tror, med flit! =D
Imorgon ska vi på studiebesök på eftermiddagen, så jag har lite sovmorgon som tur var.
Önskar att du vore här, det är ju vår nu - den tid du tycker bäst om på året. Då du äntligen kan sitta i din trädgård och härja på mig när jag rensar grusgången och gräver rabatter och potatisland... Jag bara skojar, men du får gärna härja hur mycket som helst, bara du kommer tillbaka! Jag tror inte att jag klarar det här Mormiz... Så du får vara snäll och muta dig tillbaka hit, för jag behöver dig!!!
Saknar dig bortom all förklaring!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta!
"I never thought one day you'd be gone, away forever more. No one can say, no one could explain why you were taken. Oh, where are you now? Could I get there somehow?" -The Corrs, "Goodbye" (Borrowed Heaven, ?)
söndag 18 april 2010
Söndagen Den 18:e April
Kära Mormiz,
förlåt att jag inte skrev igår... Det hände inte värst mycket. Jag tränade med Harry för Lotta och det gick bra, cyklade med honom och gick sedan med Yoggi runt Strömmen. När man går runt Strömmen så går man förbi 2 kyrkogårdar och då tänkte jag på dig. Jag är lite ledsen över att din sista önskan var att läggas i en minneslund... Jag förstår dig, men jag hade så väldigt gärna velat ha en grav att gå till, att visa för mina barn. Jag vet inte varför, jag vet ju inte ens vad jag tror händer med oss när vi lämnar detta liv. Du måste vara kvar någonstans, en sådan energi och en sådan fantastisk människa kan inte bara bli noll och intet från en dag till en annan! Med tanke på din humor så borde du vara ett spöke vid det här laget och skrämma folk till höger och vänster, det var ju ditt största nöje. Något vi alltid haft gemensamt... Hehehe. Men att du bara skulle upphöra att vara i någon form, i någon dimension av denna värld - det verkar bara inte troligt.
Jag var och tävlade med Harry idag, första för säsongen... Hrm... Han var väldigt... Harry, antar jag! =D Sirap i skallen och raketer under tassarna... Hihihhi, inte lätt att tävla lydnad med den kombinationen och så kom vi nästsist oxå... Men, världen går inte under för det. Jag som alltid har varit en urusel förlorare och haft en sjuklig vinnarskalle har nu börjat se det roliga i att tävla oavsett hur det går. Det är helt och hållet Harry's förtjänst! Han är så hejjig och glad jämt att man inte kan vara sur någon längre stund och hans "Brolin-skruvar" i inkallningen är ju helt underbara! Full fart och sedan en skruv runt (ibland via mitt smalben) och så sitter han jättefint vid min sida! Inte en enda tävlingsfunktionär som kunnat hålla sig för skratt hittills... Inte jag heller. Men i övrigt var han INTE rolig idag! Han har hetsat upp sig så i apporteringen innan och kastat sig över TL:n, så idag bestämde jag mig för att stå över det momentet och hoppades på lite mer sans till hoppet... Tjena! När vi skulle gå fram till hindret så bara flög han upp i knäet på sekreteraren och sedan rakt på domaren... Suck... Sedan bara stod han och spann loss på stället, runt, runt, runt! Oh, jag skrattar nu bara jag tänker på det, men just då var det mest jobbigt... Hahaha, det måste sett så kul ut! En bekant som var där sa att de som stått bredvid henne hade tyckt att han var jättesöt!... Må så vara, men jag skulle ju vilja satsa på lydnad på elitnivå, kanske fel ras då? =D Skulle kunna tänka mig: dalmatiner, grand danois, weimaraner, am. staff, dobermann (brun), bullterrier, korthårig collie, faraohund, rhodesian ridgeback eller saarloos wolfhound. Men så många hundar får jag nog inte ha för Fredrik tyvärr... =D Såvida jag inte får en valp efter Harry så blir det nog en ny ras nästa gång, eller om det blir en tjänstehund.
Efter tävlingen så åkte vi in till stan och åt på Subway, därefter till IKEA och tittade på vår nya säng! Åh, jag riktigt längtar efter den!!! Förhoppningsvis kan vi börja flytta till helgen. Vi har köpt en sjukt dyr & skön recleinersoffa, i svart skinn med gungfunktion på de 2 stolarna längst ut! Wow!!! Skulle kunna bo i den tror jag... Sedan kommer ju din fåtölj och flyttar in, förhoppningsvis kan jag ta med den i samband med begravningen, vill inte att den ska stå kvar i huset längre än nödvändigt.
Nu på kvällen har vi bara packat och helt oväntat så fick jag en pytteliten knuff i rätt riktning. Inte mycket, men något...
"Att vilja men inte känna, är nog så svårt. Att se men inte höra. Du vände dig bort. Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet. I mina ord finns ingen önskan, eller någon lust och längtan... Tro, jag vill känna tro. Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro. I en vintervärld, finns det någon tro. Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten, känna tro igen." -Marie Fredriksson, "Tro" (I En Tid Som Vår, 1996)
förlåt att jag inte skrev igår... Det hände inte värst mycket. Jag tränade med Harry för Lotta och det gick bra, cyklade med honom och gick sedan med Yoggi runt Strömmen. När man går runt Strömmen så går man förbi 2 kyrkogårdar och då tänkte jag på dig. Jag är lite ledsen över att din sista önskan var att läggas i en minneslund... Jag förstår dig, men jag hade så väldigt gärna velat ha en grav att gå till, att visa för mina barn. Jag vet inte varför, jag vet ju inte ens vad jag tror händer med oss när vi lämnar detta liv. Du måste vara kvar någonstans, en sådan energi och en sådan fantastisk människa kan inte bara bli noll och intet från en dag till en annan! Med tanke på din humor så borde du vara ett spöke vid det här laget och skrämma folk till höger och vänster, det var ju ditt största nöje. Något vi alltid haft gemensamt... Hehehe. Men att du bara skulle upphöra att vara i någon form, i någon dimension av denna värld - det verkar bara inte troligt.
Jag var och tävlade med Harry idag, första för säsongen... Hrm... Han var väldigt... Harry, antar jag! =D Sirap i skallen och raketer under tassarna... Hihihhi, inte lätt att tävla lydnad med den kombinationen och så kom vi nästsist oxå... Men, världen går inte under för det. Jag som alltid har varit en urusel förlorare och haft en sjuklig vinnarskalle har nu börjat se det roliga i att tävla oavsett hur det går. Det är helt och hållet Harry's förtjänst! Han är så hejjig och glad jämt att man inte kan vara sur någon längre stund och hans "Brolin-skruvar" i inkallningen är ju helt underbara! Full fart och sedan en skruv runt (ibland via mitt smalben) och så sitter han jättefint vid min sida! Inte en enda tävlingsfunktionär som kunnat hålla sig för skratt hittills... Inte jag heller. Men i övrigt var han INTE rolig idag! Han har hetsat upp sig så i apporteringen innan och kastat sig över TL:n, så idag bestämde jag mig för att stå över det momentet och hoppades på lite mer sans till hoppet... Tjena! När vi skulle gå fram till hindret så bara flög han upp i knäet på sekreteraren och sedan rakt på domaren... Suck... Sedan bara stod han och spann loss på stället, runt, runt, runt! Oh, jag skrattar nu bara jag tänker på det, men just då var det mest jobbigt... Hahaha, det måste sett så kul ut! En bekant som var där sa att de som stått bredvid henne hade tyckt att han var jättesöt!... Må så vara, men jag skulle ju vilja satsa på lydnad på elitnivå, kanske fel ras då? =D Skulle kunna tänka mig: dalmatiner, grand danois, weimaraner, am. staff, dobermann (brun), bullterrier, korthårig collie, faraohund, rhodesian ridgeback eller saarloos wolfhound. Men så många hundar får jag nog inte ha för Fredrik tyvärr... =D Såvida jag inte får en valp efter Harry så blir det nog en ny ras nästa gång, eller om det blir en tjänstehund.
Efter tävlingen så åkte vi in till stan och åt på Subway, därefter till IKEA och tittade på vår nya säng! Åh, jag riktigt längtar efter den!!! Förhoppningsvis kan vi börja flytta till helgen. Vi har köpt en sjukt dyr & skön recleinersoffa, i svart skinn med gungfunktion på de 2 stolarna längst ut! Wow!!! Skulle kunna bo i den tror jag... Sedan kommer ju din fåtölj och flyttar in, förhoppningsvis kan jag ta med den i samband med begravningen, vill inte att den ska stå kvar i huset längre än nödvändigt.
Nu på kvällen har vi bara packat och helt oväntat så fick jag en pytteliten knuff i rätt riktning. Inte mycket, men något...
"Att vilja men inte känna, är nog så svårt. Att se men inte höra. Du vände dig bort. Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet. I mina ord finns ingen önskan, eller någon lust och längtan... Tro, jag vill känna tro. Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro. I en vintervärld, finns det någon tro. Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten, känna tro igen." -Marie Fredriksson, "Tro" (I En Tid Som Vår, 1996)
lördag 17 april 2010
Fredagen Den 16:e April
Kära Mormiz,
idag har vi haft första hjälpen i några timmar, vet inte för vilken gång i ordningen... Det känns alltid lika konstigt, men jag förstår ju att det är viktigt. Vår instruktör hade gjort upplivningsförsök 2 gånger, men tyvärr överlevde ingen av dem. Vad hemskt det måste vara, men det hade ju varit ännu värre om man inte ens hade kunnat hjälpa till. Tydligen är det så många som 20 människor/dag som drabbas av hjärtstopp i Sverige, så risken att man hamnar i den situationen är ju ganska stor ändå.
Vi slutade vid 11.00, jätteskönt att få åka hem! Det har varit en psykiskt ansträngande vecka...
Väl hemma spenderade jag en massa tid med vovvarna, sedan åkte vi och handlade. När vi kom tillbaka kollade Fredrik sitt saldo på nätet och hittade 4 konstiga transaktioner samma dag. De var gjorda hos ett parkeringsbolag i Stockholm, samma dag som han var i Söderköping... Så han ringde banken och pratade med en på kundtjänst som gick in och kunde se att det bara var 20 sekunder mellan 2 dragningar och de spärrade hans kort. Han flyttade över sina pengar till mitt konto, men när jag loggade in så upptäckte jag att de hade gjort samma sak med mitt kort!!! Så vi fick skynda oss ned till stan och ta ut alla pengarna, för att sedan spärra mitt kort oxå... Jag tror att det är parkeringsmaskinen utanför pappa som är skimmad! Jag har aldrig lyckats betala med mitt kort där, för det står "Kort Oläsligt" varje gång och det kanske beror på att skimmingutrustningen stör maskinen... Så jävla typiskt!!! Hatar människor som stjäl från andra!
Vi hyrde i alla fall en film och köpte mjukglass i parken på vägen hem, som plåster på såren. Sedan var det middag med "How I Met Your Mother" och sedan filmen; "Trubbel I Paradiset". Det var en komedi med Vince Vaughn och Malin Åkerlund, inte speciellt bra...
Hoppas att du har det bra där du är. Jag älskar dig så mycket!!!
"Been a painful road to a door that's closed. Been a gamble that I knew I couldn't win. Been a lonley conversation to this photograf of you, in the mirror there's a sign I must give in. So I'm not holding back the tears anymore, tryin' escape the heartache, tryin' escape emotion. No I'm not holding back the tears anymnore, yesterday's my memory reminding me of all the time, I depended on you..." -Take That, "Holding Back The Tears" (Nobody Else, 1995)
idag har vi haft första hjälpen i några timmar, vet inte för vilken gång i ordningen... Det känns alltid lika konstigt, men jag förstår ju att det är viktigt. Vår instruktör hade gjort upplivningsförsök 2 gånger, men tyvärr överlevde ingen av dem. Vad hemskt det måste vara, men det hade ju varit ännu värre om man inte ens hade kunnat hjälpa till. Tydligen är det så många som 20 människor/dag som drabbas av hjärtstopp i Sverige, så risken att man hamnar i den situationen är ju ganska stor ändå.
Vi slutade vid 11.00, jätteskönt att få åka hem! Det har varit en psykiskt ansträngande vecka...
Väl hemma spenderade jag en massa tid med vovvarna, sedan åkte vi och handlade. När vi kom tillbaka kollade Fredrik sitt saldo på nätet och hittade 4 konstiga transaktioner samma dag. De var gjorda hos ett parkeringsbolag i Stockholm, samma dag som han var i Söderköping... Så han ringde banken och pratade med en på kundtjänst som gick in och kunde se att det bara var 20 sekunder mellan 2 dragningar och de spärrade hans kort. Han flyttade över sina pengar till mitt konto, men när jag loggade in så upptäckte jag att de hade gjort samma sak med mitt kort!!! Så vi fick skynda oss ned till stan och ta ut alla pengarna, för att sedan spärra mitt kort oxå... Jag tror att det är parkeringsmaskinen utanför pappa som är skimmad! Jag har aldrig lyckats betala med mitt kort där, för det står "Kort Oläsligt" varje gång och det kanske beror på att skimmingutrustningen stör maskinen... Så jävla typiskt!!! Hatar människor som stjäl från andra!
Vi hyrde i alla fall en film och köpte mjukglass i parken på vägen hem, som plåster på såren. Sedan var det middag med "How I Met Your Mother" och sedan filmen; "Trubbel I Paradiset". Det var en komedi med Vince Vaughn och Malin Åkerlund, inte speciellt bra...
Hoppas att du har det bra där du är. Jag älskar dig så mycket!!!
"Been a painful road to a door that's closed. Been a gamble that I knew I couldn't win. Been a lonley conversation to this photograf of you, in the mirror there's a sign I must give in. So I'm not holding back the tears anymore, tryin' escape the heartache, tryin' escape emotion. No I'm not holding back the tears anymnore, yesterday's my memory reminding me of all the time, I depended on you..." -Take That, "Holding Back The Tears" (Nobody Else, 1995)
torsdag 15 april 2010
Torsdagen Den 15:e April
Kära Mormiz,
hemma efter lång dag med slutövning i spaning. Det var jätteroligt!!! Jag & T var grymmaste paret idag, hon är så rolig och blir så arg på saker och ting. Jag trodde jag hade bränt mig när jag satt bakom en buske, halvvägs ned i ett dike och spanade på våra objekt, för helt plötsligt kom en gubbe och frågade vad jag gjorde där... Han var ju medveten om övningen, men skulle bara kolla våra reaktioner, inte "tjalla" för objekten. Och de hade inte sett mig en enda gång! Yey me! Mycket fotspaning idag och det var roligare än jag trodde, for upp i skogen på ett ställe bakom ett villaområde, känns lustigt. Man skulle behöva ha en hund med sig; man kan alltid komma undan om man har en hund att gå med...
Hela gruppen fick i alla fall beröm för dagens jobb-well done guys!
Nu har jag varit ute och gått i typ en timme och innan det körde jag Wii Fit i 35 minuter, första gången på länge. Det var kul! Pratade med pappa, han hade haft hembesök från sjukhuset, någon tant som skulle prata om fallolyckor i hemmet, att han inte fick klättra på stegar och att han skulle ha broddar på skorna... Fel gubbe att säga det till!!! =D Du kan ju tänka dig vad pappa sa till henne!!! =D Hahahha, han brukar ju inte vara så försiktig med orden...
Imorgon har vi första hjälpen på fm, sedan får jag åka hem till lunch!!! Wiiiie! Ska träna med Harry på lördag och sedan är det ju tävling på söndag, första för året. Det ska bli spännande... Hehe.
Vet du?! På måndag ska jag & pappa till Globen och se världens bästa Djurgården spela SM-final mot HV71!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Färjestad gick det inte så bra för Mormiz, synd va??? Hihihihi, det hade varit så kul att reta dig för det!
Saknar dig bortom all förklaring!
I love you!
"Another day has gone, I'm still all alone. How could this be, you're not here with me. You never said goodbye, someone tell me why, did you have to go, and leave my world so cold. Everyday I sit and ask myself, how did love slip away? Something whispers in my ear and says: That you are not alone, for I am here to stay. Though you're far away, I am here to stay." -Michael Jackson, "You Are Not Alone" (HIStory-Past, Present & Future, 1995)
hemma efter lång dag med slutövning i spaning. Det var jätteroligt!!! Jag & T var grymmaste paret idag, hon är så rolig och blir så arg på saker och ting. Jag trodde jag hade bränt mig när jag satt bakom en buske, halvvägs ned i ett dike och spanade på våra objekt, för helt plötsligt kom en gubbe och frågade vad jag gjorde där... Han var ju medveten om övningen, men skulle bara kolla våra reaktioner, inte "tjalla" för objekten. Och de hade inte sett mig en enda gång! Yey me! Mycket fotspaning idag och det var roligare än jag trodde, for upp i skogen på ett ställe bakom ett villaområde, känns lustigt. Man skulle behöva ha en hund med sig; man kan alltid komma undan om man har en hund att gå med...
Hela gruppen fick i alla fall beröm för dagens jobb-well done guys!
Nu har jag varit ute och gått i typ en timme och innan det körde jag Wii Fit i 35 minuter, första gången på länge. Det var kul! Pratade med pappa, han hade haft hembesök från sjukhuset, någon tant som skulle prata om fallolyckor i hemmet, att han inte fick klättra på stegar och att han skulle ha broddar på skorna... Fel gubbe att säga det till!!! =D Du kan ju tänka dig vad pappa sa till henne!!! =D Hahahha, han brukar ju inte vara så försiktig med orden...
Imorgon har vi första hjälpen på fm, sedan får jag åka hem till lunch!!! Wiiiie! Ska träna med Harry på lördag och sedan är det ju tävling på söndag, första för året. Det ska bli spännande... Hehe.
Vet du?! På måndag ska jag & pappa till Globen och se världens bästa Djurgården spela SM-final mot HV71!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Färjestad gick det inte så bra för Mormiz, synd va??? Hihihihi, det hade varit så kul att reta dig för det!
Saknar dig bortom all förklaring!
I love you!
"Another day has gone, I'm still all alone. How could this be, you're not here with me. You never said goodbye, someone tell me why, did you have to go, and leave my world so cold. Everyday I sit and ask myself, how did love slip away? Something whispers in my ear and says: That you are not alone, for I am here to stay. Though you're far away, I am here to stay." -Michael Jackson, "You Are Not Alone" (HIStory-Past, Present & Future, 1995)
onsdag 14 april 2010
Onsdagen Den 14:e April
Kära Mormiz,
jag har haft en rolig dag i skolan, idag var det husransakan som gällde och jag glimmade till lite på slutet av övningen! Jag var protokollerare och inte med inne i rummet, men när alla de andra hade letat klart så tyckte J att jag kunde ta en vända. Jag tyckte det kändes lite dumt när de andra redan hade sökt igenom allt, men så gick jag in i ett kastrullskåp och där i en kastrull gjorde jag två kanonbeslag!!! =D Lycka!
På eftermiddagen hade jag mitt 3:e möte med samtalsterapeuten, han är toppen! Han beklagade förlusten och tycker att jag har gett honom en väldigt klar bild av dig som person och han tycker att det jag berättar blir lika tydligt som ett filmmanus! =D Så vi pratade mycket om dig, om mamma och om pappa såklart och det hjälper verkligen. Han ger mig redskap att förstå och hantera allt som händer och har hänt på ett väldigt bra sätt, synd att jag inte sökt hjälp tidigare... Nu har jag bara ett möte kvar hos honom, sedan vill han att jag fortsätter hos en KBT-terapeut (kognitivt beteende) ett par gånger. Det låter bra.
Efter det så åt vi middag och lite senare tog jag & L två varv runt campus och pratade av oss, hon är guld värd! Senare på kvällen ringde högsta chefen som har jagat mig hela dagen. Hon är helt underbar! Vet inte hur många anställda vi är inom verket och hon lägger ned tid att ringa och fråga hur det är med mig!?! Känns väldigt bra att få sådan uppbackning och hon sa att det inte var några problem alls med fortsatt terapi på deras "bekostnad"... Vi pratade även en hel del om praktiken och det känns väldigt bra att de vill göra det lättare för mig, vilken suverän arbetsgivare jag har fått!!!
Har även funderat en hel del på min framtid inom verket idag och tittat på hundinstruktörsutbildning på Hundens Hus. Det ser bra ut och jag funderar på att kontakta banken för att se om jag kan få ett lån för den 1-åriga utbildningen. Den ligger på 2 långhelger i maj & juli, sedan är det mindre under höst och vinter, med examen i maj nästa år. Jag har ju tittat på den förut och nu ser den ut som en riktig kanonmerit med tanke på vart jag vill vidare! Mmm, det tål att tänkas på!!! Du som gillar hundar så mycket... ; D
Tittar på Efterlyst nu, det var en mamma som inte visste var hennes son hade tagit vägen med förut. Han har varit borta sedan november. Det måste vara det allra värsta-att inte veta vad som hänt! Jag vet ju i alla fall var du är och att du är trygg.
Jag älskar dig så mycket!!!
"You're here, there's nothing I fear. And I know that my heart will go on. We'll stay, forever this way. You are safe in my heart and my heart will go on and on." -Celiné Dion, "My Heart Will Go On" (Let's Talk About Love, 1997)
jag har haft en rolig dag i skolan, idag var det husransakan som gällde och jag glimmade till lite på slutet av övningen! Jag var protokollerare och inte med inne i rummet, men när alla de andra hade letat klart så tyckte J att jag kunde ta en vända. Jag tyckte det kändes lite dumt när de andra redan hade sökt igenom allt, men så gick jag in i ett kastrullskåp och där i en kastrull gjorde jag två kanonbeslag!!! =D Lycka!
På eftermiddagen hade jag mitt 3:e möte med samtalsterapeuten, han är toppen! Han beklagade förlusten och tycker att jag har gett honom en väldigt klar bild av dig som person och han tycker att det jag berättar blir lika tydligt som ett filmmanus! =D Så vi pratade mycket om dig, om mamma och om pappa såklart och det hjälper verkligen. Han ger mig redskap att förstå och hantera allt som händer och har hänt på ett väldigt bra sätt, synd att jag inte sökt hjälp tidigare... Nu har jag bara ett möte kvar hos honom, sedan vill han att jag fortsätter hos en KBT-terapeut (kognitivt beteende) ett par gånger. Det låter bra.
Efter det så åt vi middag och lite senare tog jag & L två varv runt campus och pratade av oss, hon är guld värd! Senare på kvällen ringde högsta chefen som har jagat mig hela dagen. Hon är helt underbar! Vet inte hur många anställda vi är inom verket och hon lägger ned tid att ringa och fråga hur det är med mig!?! Känns väldigt bra att få sådan uppbackning och hon sa att det inte var några problem alls med fortsatt terapi på deras "bekostnad"... Vi pratade även en hel del om praktiken och det känns väldigt bra att de vill göra det lättare för mig, vilken suverän arbetsgivare jag har fått!!!
Har även funderat en hel del på min framtid inom verket idag och tittat på hundinstruktörsutbildning på Hundens Hus. Det ser bra ut och jag funderar på att kontakta banken för att se om jag kan få ett lån för den 1-åriga utbildningen. Den ligger på 2 långhelger i maj & juli, sedan är det mindre under höst och vinter, med examen i maj nästa år. Jag har ju tittat på den förut och nu ser den ut som en riktig kanonmerit med tanke på vart jag vill vidare! Mmm, det tål att tänkas på!!! Du som gillar hundar så mycket... ; D
Tittar på Efterlyst nu, det var en mamma som inte visste var hennes son hade tagit vägen med förut. Han har varit borta sedan november. Det måste vara det allra värsta-att inte veta vad som hänt! Jag vet ju i alla fall var du är och att du är trygg.
Jag älskar dig så mycket!!!
"You're here, there's nothing I fear. And I know that my heart will go on. We'll stay, forever this way. You are safe in my heart and my heart will go on and on." -Celiné Dion, "My Heart Will Go On" (Let's Talk About Love, 1997)
tisdag 13 april 2010
Tisdagen Den 13:e April
Kära Mormiz,
vilken lång dag! Har precis sovit en timme på kvällen för jag hade så ont i huvudet och var så trött.
Imorse var jag ute och gick en timme vid 06.00, hem och duschade, skyndade mig och tyckte jag var duktig, klev på mot Markan och såg de andra... Crap! Jag hade uniformen på och vi skulle ju köra civilt idag... Så det var bara att vända hemåt igen och när jag väl kom ned till Markan så var frukosten slut! =D Så jag fick lite thé och 2 knäckebröd... Mmm, gott! Snacka om virrig!
Sedan var det dax för dagens lektion: bilspaning. Jätteroligt!!! Men grymt svårt trots att det säkert inte var någon hög svårighetsgrad... Vi fick börja med att bestämma våra olika positioner, vi fick X's utgångspunkt och när han skulle åka. Jag & T stod vid Statoil, hon körde och jag hade komradion. Min radiodisciplin är inte den bästa än, vill prata hela tiden och styra och ställa med de andra... Suck... Jag och T kom i alla fall först på X och det var ruggigt svårt att inte gå upp för nära bakom, men ruskigt roligt!!! Vi var ute och körde hela dagen, fick även sitta med i X bil för att få förståelse för hur nojjiga de kan vara och hur lätt man bränner en bil! Bara att stå med lysena på, körd direkt! Jätteintressant! Vi hade en bil i vår grupp som kom helt fel hela tiden, första gången tog det 1,5 timme innan de kom ikapp resten av oss... Men de två i den bilen har precis blivit tillsammans, så man kan ju fundera på vad de gjorde istället... Hehehe...
När vi kom tillbaka så drog jag & T ned på stan och åt på Subway, jättegott!
Jag hinner ju tänka så mycket på dagarna och inser flera gånger vilka fantastiska vänner jag har! Som J & K, två fantastiska kvinnor som jag träffar alldeles för sällan, men som vet allt som händer och alltid har tid att lyssna om jag ringer.
Jag tänker mycket på framtiden och jag sörjer verkligen att mina barn aldrig kommer att få träffa dig. Jag kommer att berätta allt om dig och vilken fantastisk människa du var, men det är ju inte samma sak... Du ska ju vara här och lära dem spela 7 Små Hus, lära dem ditt recept på smörgåstårta, titta på "Kaos På Kliniken" med dem och bara göra allt som du har gjort med mig. Det är inte rättvist någonstans att det blev såhär!!! Varför säger de att det finns en mening med allt som sker? Vad kan det finnas för mening med det här? Ingen! Jag har inte lärt mig någonting och jag kommer inte att gå starkare ur det här, det är bara skit med det! Jag vill inte gå vidare, jag vill gå tillbaka. Hur ska man tro på framtiden, när man vet att det bästa livet någonsin kommer att vara - redan har varit? När det aldrig mer kommer att bli ännu bättre, fast man säkert kommer att fortsätta sträva uppåt, för att inse att det sista trappsteget är borttaget och vägen upp slutar lite tidigare än förut... Det gör ont och samtidigt så är det den verklighet jag vill ha, för exakt så mycket betyder du för mig. Så mycket att jag inte vill ha mindre ont, vill inte gråta färre tårar - för det är ju ett mått på hur mycket jag älskar dig och jag vill aldrig att det bleknar ens lite...
Har precis fått svåra problem och mår rätt dåligt, du vet att jag hatar när människor blir arga på mig och tar väldigt illa vid mig. Men just nu har jag så fullt upp med mitt eget och orkar inte med mer drama för att folk verkligen läser det de vill läsa. Så tack för den! Det här är MIN sida för att jobba med MIN sorg, känns det bra att lägga ytterligare en process på det? Fy faan rent ut sagt!
Tur att jag har L som tar hand om mig och ger kloka råd och alltid erbjuder en axel att gråta mot, vet inte vad jag skulle göra utan henne!!!
Jag saknar dig så jävla mycket! Skriver imorgon och hoppas att jag mår bättre, inte troligt...
Älskar dig!
"You were my strength when I was weak. You were my voice when I couldn't speak. You were my eyes when I couldn't see, you saw the best there was in me. Lifted me up when I couldn't reach, you gave me faith 'coz you believed.I'm everything I am, because you loved me..." - Celiné Dion, "Because of You" (Falling Into You, 1996)
vilken lång dag! Har precis sovit en timme på kvällen för jag hade så ont i huvudet och var så trött.
Imorse var jag ute och gick en timme vid 06.00, hem och duschade, skyndade mig och tyckte jag var duktig, klev på mot Markan och såg de andra... Crap! Jag hade uniformen på och vi skulle ju köra civilt idag... Så det var bara att vända hemåt igen och när jag väl kom ned till Markan så var frukosten slut! =D Så jag fick lite thé och 2 knäckebröd... Mmm, gott! Snacka om virrig!
Sedan var det dax för dagens lektion: bilspaning. Jätteroligt!!! Men grymt svårt trots att det säkert inte var någon hög svårighetsgrad... Vi fick börja med att bestämma våra olika positioner, vi fick X's utgångspunkt och när han skulle åka. Jag & T stod vid Statoil, hon körde och jag hade komradion. Min radiodisciplin är inte den bästa än, vill prata hela tiden och styra och ställa med de andra... Suck... Jag och T kom i alla fall först på X och det var ruggigt svårt att inte gå upp för nära bakom, men ruskigt roligt!!! Vi var ute och körde hela dagen, fick även sitta med i X bil för att få förståelse för hur nojjiga de kan vara och hur lätt man bränner en bil! Bara att stå med lysena på, körd direkt! Jätteintressant! Vi hade en bil i vår grupp som kom helt fel hela tiden, första gången tog det 1,5 timme innan de kom ikapp resten av oss... Men de två i den bilen har precis blivit tillsammans, så man kan ju fundera på vad de gjorde istället... Hehehe...
När vi kom tillbaka så drog jag & T ned på stan och åt på Subway, jättegott!
Jag hinner ju tänka så mycket på dagarna och inser flera gånger vilka fantastiska vänner jag har! Som J & K, två fantastiska kvinnor som jag träffar alldeles för sällan, men som vet allt som händer och alltid har tid att lyssna om jag ringer.
Jag tänker mycket på framtiden och jag sörjer verkligen att mina barn aldrig kommer att få träffa dig. Jag kommer att berätta allt om dig och vilken fantastisk människa du var, men det är ju inte samma sak... Du ska ju vara här och lära dem spela 7 Små Hus, lära dem ditt recept på smörgåstårta, titta på "Kaos På Kliniken" med dem och bara göra allt som du har gjort med mig. Det är inte rättvist någonstans att det blev såhär!!! Varför säger de att det finns en mening med allt som sker? Vad kan det finnas för mening med det här? Ingen! Jag har inte lärt mig någonting och jag kommer inte att gå starkare ur det här, det är bara skit med det! Jag vill inte gå vidare, jag vill gå tillbaka. Hur ska man tro på framtiden, när man vet att det bästa livet någonsin kommer att vara - redan har varit? När det aldrig mer kommer att bli ännu bättre, fast man säkert kommer att fortsätta sträva uppåt, för att inse att det sista trappsteget är borttaget och vägen upp slutar lite tidigare än förut... Det gör ont och samtidigt så är det den verklighet jag vill ha, för exakt så mycket betyder du för mig. Så mycket att jag inte vill ha mindre ont, vill inte gråta färre tårar - för det är ju ett mått på hur mycket jag älskar dig och jag vill aldrig att det bleknar ens lite...
Har precis fått svåra problem och mår rätt dåligt, du vet att jag hatar när människor blir arga på mig och tar väldigt illa vid mig. Men just nu har jag så fullt upp med mitt eget och orkar inte med mer drama för att folk verkligen läser det de vill läsa. Så tack för den! Det här är MIN sida för att jobba med MIN sorg, känns det bra att lägga ytterligare en process på det? Fy faan rent ut sagt!
Tur att jag har L som tar hand om mig och ger kloka råd och alltid erbjuder en axel att gråta mot, vet inte vad jag skulle göra utan henne!!!
Jag saknar dig så jävla mycket! Skriver imorgon och hoppas att jag mår bättre, inte troligt...
Älskar dig!
"You were my strength when I was weak. You were my voice when I couldn't speak. You were my eyes when I couldn't see, you saw the best there was in me. Lifted me up when I couldn't reach, you gave me faith 'coz you believed.I'm everything I am, because you loved me..." - Celiné Dion, "Because of You" (Falling Into You, 1996)
måndag 12 april 2010
Måndagen Den 12:e April
Kära Mormiz,
idag var första dagen tillbaka i skolan efter att du gick bort... Av någon anledning så var jag jättenervös när jag skulle gå bort till skolan från internatet där vi bor, så jag ringde L och bad henne komma ut och möta mig så jag slapp gå in själv. Stackarn, hon satt och åt frukost och kom ut i bara t-shirten! Så gick vi ned till frukosten och direkt kom M och J fram och kramade mig och frågade hur det var, då kom tårarna... Så länge ingen frågar så går det bra, men måste jag svara på hur det är så tjocknar det i halsen och ögonen blir våta... Så det blev några sådana gånger under dagen. Jag har verkligen världens bästa klasskamrater!!! Även killarna är duktiga på att hantera jobbiga situationer och bryr sig om sina kollegor.
Dagen gick fort, intressant ämne, och sedan gick jag, L, H och andra J ned på stan och köpte glass. Det var kul att prata med dem, H kan man ha riktigt sköna diskussioner med, idag blev det om politik. Han är verkligen en kille med åsikter om det mesta, men idag var han riktigt vettig... =D
Nu på kvällen kom L upp och vi satt och pratade så länge att jag glömde bort att ringa Fredrik... Men han ringde ju själv sedan, så det gick bra.
Allt som allt, en mycket bra första dag. Skönt att vara tillbaka i klassen och skönt att ha lite att göra på dagarna. Du finns hos mig så himla påtagligt i allt jag gör och jag hoppas att det förblir så. Det känns inte alls jobbigt, bara bra. Men tatueringen vore bra att få som komplement... =D
Jag skriver imorgon kväll igen.
Jag älskar dig!
"Every step I take, every move I make, every single day, every time I pray-I'll be missing you. Thinking of the day, when you went away, what a life to take, what a bond to break-I'll be missing you..." - Puff Daddy & Faith Evans, "I'll Be Missing You" (Bad Boys 10:th Anniversary-The Hits, 2005)
idag var första dagen tillbaka i skolan efter att du gick bort... Av någon anledning så var jag jättenervös när jag skulle gå bort till skolan från internatet där vi bor, så jag ringde L och bad henne komma ut och möta mig så jag slapp gå in själv. Stackarn, hon satt och åt frukost och kom ut i bara t-shirten! Så gick vi ned till frukosten och direkt kom M och J fram och kramade mig och frågade hur det var, då kom tårarna... Så länge ingen frågar så går det bra, men måste jag svara på hur det är så tjocknar det i halsen och ögonen blir våta... Så det blev några sådana gånger under dagen. Jag har verkligen världens bästa klasskamrater!!! Även killarna är duktiga på att hantera jobbiga situationer och bryr sig om sina kollegor.
Dagen gick fort, intressant ämne, och sedan gick jag, L, H och andra J ned på stan och köpte glass. Det var kul att prata med dem, H kan man ha riktigt sköna diskussioner med, idag blev det om politik. Han är verkligen en kille med åsikter om det mesta, men idag var han riktigt vettig... =D
Nu på kvällen kom L upp och vi satt och pratade så länge att jag glömde bort att ringa Fredrik... Men han ringde ju själv sedan, så det gick bra.
Allt som allt, en mycket bra första dag. Skönt att vara tillbaka i klassen och skönt att ha lite att göra på dagarna. Du finns hos mig så himla påtagligt i allt jag gör och jag hoppas att det förblir så. Det känns inte alls jobbigt, bara bra. Men tatueringen vore bra att få som komplement... =D
Jag skriver imorgon kväll igen.
Jag älskar dig!
"Every step I take, every move I make, every single day, every time I pray-I'll be missing you. Thinking of the day, when you went away, what a life to take, what a bond to break-I'll be missing you..." - Puff Daddy & Faith Evans, "I'll Be Missing You" (Bad Boys 10:th Anniversary-The Hits, 2005)
söndag 11 april 2010
Söndagen Den 11:e April
Kära Mormiz,
sista dagen hemma innan jag måste åka upp till skolan och börja leva i verkligheten igen... Det är alldeles för tidigt, jag är inte redo att möta alla än, jag kommer ju att börja gråta så fort någon säger "hej"... Så inget smink imorgon alltså... Well, timing har ju aldrig varit din starka sida, så varför börja nu? Men med tanke på att jag har mitt livs viktigaste skrivning nästa fredag, så måste jag få skälla lite på dig. Jag kommer troligtvis inte att klara den, för jag får fortfarande inte ihop två vettiga meningar stundtals! Jag får hoppas att de har överseende och låter mig göra resten muntligt, första eleven ever som inte klarar examen på den skolan... Men vem orkar bry sig om lagar & paragrafer när jag ändå inte får ringa till dig och berätta att jag fick alla rätt på skrivningen och höra hur stolt du blir? Det har verkligen varit en enorm drivkraft för mitt studerande genom hela livet, att göra er alla stolta. Som ensambarn blir det nog lätt så... Erat godkännande har varit så viktigt för mig och är fortfarande. Jag är ändå tacksam att jag fick det här jobbet innan du blev sjuk, att du kunde känna ro i att det blev något bra av mig tillslut, även om det inte blev advokat eller läkare som både du och pappa ville... =D Men jag blir en myndighetsperson och jag tror verkligen att jag kommer att utvecklas till något bra, det finns så många vägar att gå inom myndigheten... För jag lär ju inte nöja mig länge med den tjänst jag får när jag är färdig med skolan, måste avancera, måste bli bättre och utvecklas ständigt.
Det finns ingen tillfredsställelse med att ringa och meddela att jag klarade ett prov-det måste vara alla rätt, MVG+ och 120%, annars kan det kvitta för mig. Men jag är glad att det har blivit så, tror att ambition är viktigt och något bra.
Jag söker extrajobb nu, Fredrik är rädd att det kommer att bli för mycket. Det har han helt säkert rätt i, men jag måste fylla tiden, kan inte sitta och tänka... Då kommer jag att tyna bort från det verkliga livet, för jag orkar inte inse att du inte finns hos mig längre.
Skolan... Det är några som vet allt som hänt; L & I kan vi benämna dem. Du hade verkligen gillat dem och de hade älskat dig-det gör alla! Jag vet att du har bannat mig för alla "rövarhistorier" jag har berättat om dig för alla mina vänner, men jag tror att du insåg värdet i att jag skröt om min mormor. Det var det ingen annan som gjorde, så jag tror att det värmde dig innerst inne-men det skulle du aldrig erkänna.
Vet du?! Jag funderar på att tatuera mig i ditt minne! =D Galet va? Jag som knappt klarade av att ta hål i öronen, hahaha. Men det känns helt rätt, det kommer i så fall att bli en orkidé, din älsklingsblomma, och "Mormiz 1927-2010" under, på vänster överarm tror jag. Först tittade jag på tatuerare här i Norrköping, men det blir hos Denny Helenius i Borås om det blir av... Han tatuerade Mattias och är väldigt duktig! Jag tror du hade gillat det, naturligtvis hade du inte sagt det rakt ut, men ändå...
Vi håller på och packar nu, ska ju flytta till en större lägenhet om 2 veckor. Jag fick Fredrik att smågråta när jag tvingade honom att kasta massa gamla dvd:er!!! Så söt! Jag tycker att jag har varit hemsk på att spara allt möjligt onödigt, men jag har mött min överman... Har insett att vissa saker är bara onödigt bagage och utan värde, då åker det i soporna. Man skaffar nya saker, men slänger sällan gamla. Nu känns saker så triviala så jag kan lätt slänga massa böcker och det hade varit otänkbart för ett år sedan! =D
Men vissa saker håller ett känslomässigt värde och jag har krävt två saker från ditt hus: din bruna skinnfåtölj som du alltid satt i och det svarta fårskinnet som låg framför öppna spisen. Jag förstår inte riktigt varför, men det känna väldigt viktigt för mig att ha dem hos mig, trots att mamma påpekade att de var väldigt slitna... Men de är väl en symbol för dig i någon mån... Jag längtar i alla fall tills jag får flytta in dem i vår nya, fina lägenhet! Då kan jag krypa upp i din fåtölj och läsa, fundera, gråta, minnas och sakna dig, lite närmare... Är det konstigt? Jag vet inte, men viktigt är det i alla fall.
Nej, nu måste jag packa, har 3 timmars bilresa till skolan framför mig... Hade först tänkt sova hos pappa i Sthlm i natt, men det blir bara jobbigt imorgon bitti och där kan jag inte bara bryta ihop om jag behöver... Längtar redan till fredag när jag får åka hem och vara ledsen igen... Och vara med mina nära och kära, inget planerat förutom lydnadstävling med Harry på söndag. Han är helt underbar och jätteduktig på att trösta mig och få mig på bättre humör när jag blir ledsen! Men lika galen nästa minut igen...
Jag skriver imorgon från skolan.
Je t'aime!
"You said when you died you'd walk with me everyday, and I'd start to cry and say please don't talk that way. With a blink of an eye and the Lord came and asked you to leave, you went to att better place, but they stole you away from me... And now you live in heaven, but I know they let you out, to take care of me. There's a strange kind of light in my bedroom tonight. Pray silence my fear, för she is near, bringing heaven down here..." - Robbie Williams, "Nan's Song" (Escapology, 2002)
sista dagen hemma innan jag måste åka upp till skolan och börja leva i verkligheten igen... Det är alldeles för tidigt, jag är inte redo att möta alla än, jag kommer ju att börja gråta så fort någon säger "hej"... Så inget smink imorgon alltså... Well, timing har ju aldrig varit din starka sida, så varför börja nu? Men med tanke på att jag har mitt livs viktigaste skrivning nästa fredag, så måste jag få skälla lite på dig. Jag kommer troligtvis inte att klara den, för jag får fortfarande inte ihop två vettiga meningar stundtals! Jag får hoppas att de har överseende och låter mig göra resten muntligt, första eleven ever som inte klarar examen på den skolan... Men vem orkar bry sig om lagar & paragrafer när jag ändå inte får ringa till dig och berätta att jag fick alla rätt på skrivningen och höra hur stolt du blir? Det har verkligen varit en enorm drivkraft för mitt studerande genom hela livet, att göra er alla stolta. Som ensambarn blir det nog lätt så... Erat godkännande har varit så viktigt för mig och är fortfarande. Jag är ändå tacksam att jag fick det här jobbet innan du blev sjuk, att du kunde känna ro i att det blev något bra av mig tillslut, även om det inte blev advokat eller läkare som både du och pappa ville... =D Men jag blir en myndighetsperson och jag tror verkligen att jag kommer att utvecklas till något bra, det finns så många vägar att gå inom myndigheten... För jag lär ju inte nöja mig länge med den tjänst jag får när jag är färdig med skolan, måste avancera, måste bli bättre och utvecklas ständigt.
Det finns ingen tillfredsställelse med att ringa och meddela att jag klarade ett prov-det måste vara alla rätt, MVG+ och 120%, annars kan det kvitta för mig. Men jag är glad att det har blivit så, tror att ambition är viktigt och något bra.
Jag söker extrajobb nu, Fredrik är rädd att det kommer att bli för mycket. Det har han helt säkert rätt i, men jag måste fylla tiden, kan inte sitta och tänka... Då kommer jag att tyna bort från det verkliga livet, för jag orkar inte inse att du inte finns hos mig längre.
Skolan... Det är några som vet allt som hänt; L & I kan vi benämna dem. Du hade verkligen gillat dem och de hade älskat dig-det gör alla! Jag vet att du har bannat mig för alla "rövarhistorier" jag har berättat om dig för alla mina vänner, men jag tror att du insåg värdet i att jag skröt om min mormor. Det var det ingen annan som gjorde, så jag tror att det värmde dig innerst inne-men det skulle du aldrig erkänna.
Vet du?! Jag funderar på att tatuera mig i ditt minne! =D Galet va? Jag som knappt klarade av att ta hål i öronen, hahaha. Men det känns helt rätt, det kommer i så fall att bli en orkidé, din älsklingsblomma, och "Mormiz 1927-2010" under, på vänster överarm tror jag. Först tittade jag på tatuerare här i Norrköping, men det blir hos Denny Helenius i Borås om det blir av... Han tatuerade Mattias och är väldigt duktig! Jag tror du hade gillat det, naturligtvis hade du inte sagt det rakt ut, men ändå...
Vi håller på och packar nu, ska ju flytta till en större lägenhet om 2 veckor. Jag fick Fredrik att smågråta när jag tvingade honom att kasta massa gamla dvd:er!!! Så söt! Jag tycker att jag har varit hemsk på att spara allt möjligt onödigt, men jag har mött min överman... Har insett att vissa saker är bara onödigt bagage och utan värde, då åker det i soporna. Man skaffar nya saker, men slänger sällan gamla. Nu känns saker så triviala så jag kan lätt slänga massa böcker och det hade varit otänkbart för ett år sedan! =D
Men vissa saker håller ett känslomässigt värde och jag har krävt två saker från ditt hus: din bruna skinnfåtölj som du alltid satt i och det svarta fårskinnet som låg framför öppna spisen. Jag förstår inte riktigt varför, men det känna väldigt viktigt för mig att ha dem hos mig, trots att mamma påpekade att de var väldigt slitna... Men de är väl en symbol för dig i någon mån... Jag längtar i alla fall tills jag får flytta in dem i vår nya, fina lägenhet! Då kan jag krypa upp i din fåtölj och läsa, fundera, gråta, minnas och sakna dig, lite närmare... Är det konstigt? Jag vet inte, men viktigt är det i alla fall.
Nej, nu måste jag packa, har 3 timmars bilresa till skolan framför mig... Hade först tänkt sova hos pappa i Sthlm i natt, men det blir bara jobbigt imorgon bitti och där kan jag inte bara bryta ihop om jag behöver... Längtar redan till fredag när jag får åka hem och vara ledsen igen... Och vara med mina nära och kära, inget planerat förutom lydnadstävling med Harry på söndag. Han är helt underbar och jätteduktig på att trösta mig och få mig på bättre humör när jag blir ledsen! Men lika galen nästa minut igen...
Jag skriver imorgon från skolan.
Je t'aime!
"You said when you died you'd walk with me everyday, and I'd start to cry and say please don't talk that way. With a blink of an eye and the Lord came and asked you to leave, you went to att better place, but they stole you away from me... And now you live in heaven, but I know they let you out, to take care of me. There's a strange kind of light in my bedroom tonight. Pray silence my fear, för she is near, bringing heaven down here..." - Robbie Williams, "Nan's Song" (Escapology, 2002)
lördag 10 april 2010
Lördagen Den 10:e April
Kära Mormiz,
det är nu en vecka sedan du lämnade oss och jag kommer inte ihåg mycket av den veckan. Jag har gått som i ett vakum, i en total dimma och bara bitvis tagit in vad som har hänt. Jag antar att det är människokroppens automatiska försvar, att bara hantera information i den mängd man klarar av att leva med. För hur kan man leva vidare när den man älskar mest i hela världen inte längre finns kvar på samma villkor?
Vissa dagar går bättre än andra, ibland känns det hopplöst att ens gå upp ur sängen och jag börjar gråta för minsta lilla sak.
Som dödsannonsen... Jag ville verkligen ha en egen från mig, pappa och Fredrik med tanke på att jag & mamma inte har kontakt längre. Eller det har vi ju, men bara det som är nödvändigt gällande dig. Precis som det var förut så håller du oss samman, även om det är en skör tråd mellan oss. Det hon gjorde var oförlåtligt och jag är lättad att du slapp vara med om allt som hänt, jag hade aldrig kunnat stå på mig om det hade påverkat dig på något sätt... Du är mitt allt, min bästa vän, min mentor och min förebild, min älskade Mormiz...
Men annonsen som jag ville ha, med en egen text som jag skrivit till dig, skulle kosta oss över 2000:- och det är hemskt att säga det, men det är pengar jag inte har just nu... Förlåter du mig? Det är verkligen viktigt för mig, men jag kan bara inte...
Så kom jag på den här bloggen istället, den kommer att bli min hyllning till dig och ett sätt för mig att kanske bearbeta allt som händer.
Det har verkligen gått utför sedan oktober! Först din stroke som jag inte hann bearbeta innan du lämnade oss. Sedan beskedet om att pappa har cancer, lämpligt levererat på nyårsafton... Operationen och alla komplikationer som uppstod, jag var helt förstörd. Men jag tuffade på i skolan och klarade mig hyfsat, tills mamma...
En fredag ringer hon bara till pappa och säger att hon inte vill träffa honom mer, efter 30 år... Hon hade visst träffat någon ny... Mig ville hon inte prata med, utan överlät det till stackars pappa! När jag ringde upp henne så ville hon inte svara på mina frågor och tillsist lämnade hon över luren till HONOM!!! Kan du förstå hur det kändes??? Det var verkligen hemskt! Han har ingen rätt att lägga sig i det här eller prata med mig alls.
Veckan efter bröt jag ihop i skolan, mitt under en lektion... Det var ganska pinsamt, men helt oundvikligt. Som tur var så har jag underbara klasskamrater och det var helt rätt lärare vi hade den veckan, så han bokade in mig hos en psykolog på företagshälsan. Så sedan dess går jag på regelbundna möten och de har verkligen hjälpt mig att svara på en del frågor som jag behöver svar på. Nu kommer jag att fortsätta gå i samtalsterapi även efter skolan slutar i april.
Jag kom precis ut från ett sådant möte när mamma ringde och berättade om dina epelepsianfall på onsdagen... Hon förklarade att de skulle titta på några röntgenplåtar, men att det troligtvis var så att din stund var kommen... Jag vet att du har velat lämna oss sedan stroken i oktober, att du ville gå till morfar och lugnet, att du inte ville kämpa längre.
Jag förstår dig Mormiz och du får inte tro att jag ville att du skulle plågas längre, men jag vet bara inte hur jag ska fortsätta leva? Jag vet inte ens vem jag är i världen utan dig.
Ända sedan oktober har jag försökt lära mig att jag inte kan ringa dig längre, men det är fortfarande det första nummer jag tar upp när det händer något, bra eller dåligt. Jag kan inte förmå mig att ta bort ditt nummer, fast de kommer att sälja huset och någon ny kommer att få ditt nummer... Men jag tar aldrig bort det, det går inte.
Visst är det konstigt med tårar? Jag trodde att de borde ta slut någon gång, jag har ju gråtit mer eller mindre konstant sedan oktober... Men det finns alltid mer och nu börjar det bli svårt för folk omkring mig att hantera det. Så jag försöker gå undan, står extra länge i duschen, hittar på ursäkter för att inte vara med när klasskompisarna hittar på något och sådant. JAg vill dessutom inte höra deras patetiska: "Det kommer bli bra igen...", "Hon hade inte velat att du skulle må såhär dåligt" och andra värdelösa meningar som folk som inte förstår säger. För den som förstår och själv har gått igenom en så svår förlust skulle aldrig komma på tanken att säga något så dumt! Visst, det kommer säkert att bli bättre, men det blir ju aldrig bra igen! Du kommer ju inte tillbaka ned och firar jul, födelsedagar och påsk, jag kommer ju inte jobba mer i din trädgård eller byta däck på din bil. Dumma, triviala saker som kan slå andan ur mig fullständigt när jag inser att det inte kommer igen.
Igår såg jag kort på dig för första gången sedan du blev sjuk och det var så jobbigt. Inte samma Mormiz som suttit i en rullstol på ett hem i 6 månader, utan den fullkomligt underbara, levnadsglada kvinna du var innan din hemska stroke. Min älskade Mormiz...
Jag har aldrig firat någon högtid utan dig, jo en jul på 27 år... Det är otänkbart för mig, så det är tur att det är långt kvar dit. Problemet blir ju ännu större eftersom jag har "förlorat" mamma också, på samma gång. Stackars pappa vet knappt vad han ska säga och egentligen har han ju fullt upp med sin egen sjukdom och nu cellgifterna. Du skulle se honom; han har fått raka av sig allt hår för det blev så dåligt av alla medeciner och det är första gången han sett sjuk ut och det var jobbigt. Men han skojar bort det som vanligt.
Fredrik har varit en klippa, det har inte varit lätt för honom. Stackaren har lovat att följa med på begravningen, så jag har hans och pappas stöd den dagen.
Nu får det vara nog för idag, det tar på krafterna att skriva och tänka såhär och med tårarna droppande på tangentbordet... Vi hörs imorgon igen! Jag älskar dig!
"Who can say för certain, maybe you're still here. I feel you all around me, your memory's so clear. Deep in the stillness I can hear you speak, you're still an inspiration, can it be... that you are my forever love and you are watching over me from up above? Fly me up to where you are, beyond the distant star. I wish upon tonight to see you smile. If only for a while to know you're there. A breath aways not far to where you are..." Josh Groban, "To Where You Are" (Josh Groban, 2001)
det är nu en vecka sedan du lämnade oss och jag kommer inte ihåg mycket av den veckan. Jag har gått som i ett vakum, i en total dimma och bara bitvis tagit in vad som har hänt. Jag antar att det är människokroppens automatiska försvar, att bara hantera information i den mängd man klarar av att leva med. För hur kan man leva vidare när den man älskar mest i hela världen inte längre finns kvar på samma villkor?
Vissa dagar går bättre än andra, ibland känns det hopplöst att ens gå upp ur sängen och jag börjar gråta för minsta lilla sak.
Som dödsannonsen... Jag ville verkligen ha en egen från mig, pappa och Fredrik med tanke på att jag & mamma inte har kontakt längre. Eller det har vi ju, men bara det som är nödvändigt gällande dig. Precis som det var förut så håller du oss samman, även om det är en skör tråd mellan oss. Det hon gjorde var oförlåtligt och jag är lättad att du slapp vara med om allt som hänt, jag hade aldrig kunnat stå på mig om det hade påverkat dig på något sätt... Du är mitt allt, min bästa vän, min mentor och min förebild, min älskade Mormiz...
Men annonsen som jag ville ha, med en egen text som jag skrivit till dig, skulle kosta oss över 2000:- och det är hemskt att säga det, men det är pengar jag inte har just nu... Förlåter du mig? Det är verkligen viktigt för mig, men jag kan bara inte...
Så kom jag på den här bloggen istället, den kommer att bli min hyllning till dig och ett sätt för mig att kanske bearbeta allt som händer.
Det har verkligen gått utför sedan oktober! Först din stroke som jag inte hann bearbeta innan du lämnade oss. Sedan beskedet om att pappa har cancer, lämpligt levererat på nyårsafton... Operationen och alla komplikationer som uppstod, jag var helt förstörd. Men jag tuffade på i skolan och klarade mig hyfsat, tills mamma...
En fredag ringer hon bara till pappa och säger att hon inte vill träffa honom mer, efter 30 år... Hon hade visst träffat någon ny... Mig ville hon inte prata med, utan överlät det till stackars pappa! När jag ringde upp henne så ville hon inte svara på mina frågor och tillsist lämnade hon över luren till HONOM!!! Kan du förstå hur det kändes??? Det var verkligen hemskt! Han har ingen rätt att lägga sig i det här eller prata med mig alls.
Veckan efter bröt jag ihop i skolan, mitt under en lektion... Det var ganska pinsamt, men helt oundvikligt. Som tur var så har jag underbara klasskamrater och det var helt rätt lärare vi hade den veckan, så han bokade in mig hos en psykolog på företagshälsan. Så sedan dess går jag på regelbundna möten och de har verkligen hjälpt mig att svara på en del frågor som jag behöver svar på. Nu kommer jag att fortsätta gå i samtalsterapi även efter skolan slutar i april.
Jag kom precis ut från ett sådant möte när mamma ringde och berättade om dina epelepsianfall på onsdagen... Hon förklarade att de skulle titta på några röntgenplåtar, men att det troligtvis var så att din stund var kommen... Jag vet att du har velat lämna oss sedan stroken i oktober, att du ville gå till morfar och lugnet, att du inte ville kämpa längre.
Jag förstår dig Mormiz och du får inte tro att jag ville att du skulle plågas längre, men jag vet bara inte hur jag ska fortsätta leva? Jag vet inte ens vem jag är i världen utan dig.
Ända sedan oktober har jag försökt lära mig att jag inte kan ringa dig längre, men det är fortfarande det första nummer jag tar upp när det händer något, bra eller dåligt. Jag kan inte förmå mig att ta bort ditt nummer, fast de kommer att sälja huset och någon ny kommer att få ditt nummer... Men jag tar aldrig bort det, det går inte.
Visst är det konstigt med tårar? Jag trodde att de borde ta slut någon gång, jag har ju gråtit mer eller mindre konstant sedan oktober... Men det finns alltid mer och nu börjar det bli svårt för folk omkring mig att hantera det. Så jag försöker gå undan, står extra länge i duschen, hittar på ursäkter för att inte vara med när klasskompisarna hittar på något och sådant. JAg vill dessutom inte höra deras patetiska: "Det kommer bli bra igen...", "Hon hade inte velat att du skulle må såhär dåligt" och andra värdelösa meningar som folk som inte förstår säger. För den som förstår och själv har gått igenom en så svår förlust skulle aldrig komma på tanken att säga något så dumt! Visst, det kommer säkert att bli bättre, men det blir ju aldrig bra igen! Du kommer ju inte tillbaka ned och firar jul, födelsedagar och påsk, jag kommer ju inte jobba mer i din trädgård eller byta däck på din bil. Dumma, triviala saker som kan slå andan ur mig fullständigt när jag inser att det inte kommer igen.
Igår såg jag kort på dig för första gången sedan du blev sjuk och det var så jobbigt. Inte samma Mormiz som suttit i en rullstol på ett hem i 6 månader, utan den fullkomligt underbara, levnadsglada kvinna du var innan din hemska stroke. Min älskade Mormiz...
Jag har aldrig firat någon högtid utan dig, jo en jul på 27 år... Det är otänkbart för mig, så det är tur att det är långt kvar dit. Problemet blir ju ännu större eftersom jag har "förlorat" mamma också, på samma gång. Stackars pappa vet knappt vad han ska säga och egentligen har han ju fullt upp med sin egen sjukdom och nu cellgifterna. Du skulle se honom; han har fått raka av sig allt hår för det blev så dåligt av alla medeciner och det är första gången han sett sjuk ut och det var jobbigt. Men han skojar bort det som vanligt.
Fredrik har varit en klippa, det har inte varit lätt för honom. Stackaren har lovat att följa med på begravningen, så jag har hans och pappas stöd den dagen.
Nu får det vara nog för idag, det tar på krafterna att skriva och tänka såhär och med tårarna droppande på tangentbordet... Vi hörs imorgon igen! Jag älskar dig!
"Who can say för certain, maybe you're still here. I feel you all around me, your memory's so clear. Deep in the stillness I can hear you speak, you're still an inspiration, can it be... that you are my forever love and you are watching over me from up above? Fly me up to where you are, beyond the distant star. I wish upon tonight to see you smile. If only for a while to know you're there. A breath aways not far to where you are..." Josh Groban, "To Where You Are" (Josh Groban, 2001)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)