Kära Mormiz,
var tog augusti vägen??? Helt galet, det känns som att vi nyss var i Ransäter och det är nu en månad sedan!!! Men jag har jobbat en hel del och haft massa hundutställningar och annat...
Nu jobbar jag i Linköping åt Fredrik, klipper gräs och annat spännande. Jag välte med klipparen förra veckan! Blev helhispig. Väldigt ovanligt...
Var ute och sprang idag igen, tränar ju inför PHS och jag kapade mitt personbästa med en minut idag igen!!!
Imorgon är det dags för mig att hålla hundkurs för första gången, sjuuuukt nervös!!! Minns inte att jag var så här nervös när jag skulle hålla min första ridlektion för typ 100 år sedan! Men å andra sidan så har jag andats, drömt och levt hästar sedan jag föddes, så det finns nog i mitt blod och mitt syre. Hoppas att jag kan ta med mig den känslan in på lydnadsplanen i morgon och att hundarna är snälla och inte sätter mig på pottkanten vid första tillfället...
Återkommer med rapport, nu film!
Älskar dig och saknar dig!!!
tisdag 30 augusti 2011
måndag 15 augusti 2011
Måndagen Den 15:e Augusti
Kära Mormiz,
förlåt min frånvaro! Förra veckan var helt galen... Först jobbade jag 50 timmar måndag-torsdag, sedan var det ju examenshelg på Hundens Hus, som vi började med en 2-timmars skrivning på fredagen! Jag var sjukt nervös eftersom det inte funnits så mycket plats att plugga på, men så fort jag fick provet så var det som om allting bara sjönk på plats! Jätteskönt, jag var liksom nöjd redan när jag gick därifrån.
På lördagen hade vi en mellandag och bara njöt av att vara med varandra en sista helg och gick igenom övningarna inför söndagens praktiska prov. Det är en underbar klass och jag kommer sakna varenda en av dem! Synd att vi är så himla utspridda, men iofs betyder det att man kanske får se lite mer av "hundSverige"... Det blir nog Gällivare till nästa sommar och Åland ska också hinnas med! =)
På söndagen var det upp till bevis och jag fick andra examinationstiden, 10:15, och hann jaga upp mig ordentligt när jag satt utanför och väntade... Vi skulle dra en lapp med två av de övningar som vi har lärt oss och så fort jag såg övningarna så lättade pressen, jag visste att jag kunde både förklara, visa och instruera dem. Så när jag var klar gick jag med lätta steg upp för trappen och ut till resten av gänget, som alla hade sitt kvar. Jag har alltid varit sådan: är något jobbigt så vill jag göra det fortast möjligt för att sedan vara av med det. Så kan man ha ångest eller njuta sedan och vara en god kamrat till sina nervösa vänner! =) Jag och pappa åkte sedan och handlade vår avslutningspresent till vår underbara lärare Martina, köpte olika frukter, choklad, kex och annat gott.
Efter lunch kom vi ned och då stod det på tavlan: Alla klarade det praktiska provet!!! <3 Fy faaaan vad skönt rent ut sagt!!! Så jag fick 182 poäng av 190 på tentan, 152 var godkänt och 180 medel... På praktiska provet sa hon att det inte fanns någonting att anmärka på! =D *stolt* Känns som att jag har hittat rätt!
Så nu har jag anmält mig till första delen i vad som ska bli en hundpsykologsutbildning och jag känner återigen drömmarna kalla på mig som de gjorde den dagen jag började tänka i dessa banor för över ett år sedan. Det var ju när jag stod ombord på Kustbevakningen båt och plöjde fram igenom Stockholms Skärgård med vinden piskandes, jag kommer ihåg den självklara känslan, lyckan som genast bosatte sig i hjärtat och svällde över alla bekymmer som jagat mig. Jag hoppas fortfarande på att kunna jobba med hästar igen en vacker dag, men hundarna ger mig så himla mycket. Jag känner mig hel med dem.
Det enda som saknas är du... Jag vet att du hade tyckt att det var fånigt att lägga pengar på att lära sig att träna hundar, men du hade likaväl blivit omåttligt stolt när jag ringde och berättade hur det har gått. Ingen sådan röst inom räckhåll, så jag försöker lyssna inåt, för du är ju fortfarande kvar där. Du kommer finnas där så länge jag lever och i min saknad driver du mig framåt, mot nya drömmar.
Jag älskar dig och saknar dig så det tar andan ur mig stundtals.
förlåt min frånvaro! Förra veckan var helt galen... Först jobbade jag 50 timmar måndag-torsdag, sedan var det ju examenshelg på Hundens Hus, som vi började med en 2-timmars skrivning på fredagen! Jag var sjukt nervös eftersom det inte funnits så mycket plats att plugga på, men så fort jag fick provet så var det som om allting bara sjönk på plats! Jätteskönt, jag var liksom nöjd redan när jag gick därifrån.
På lördagen hade vi en mellandag och bara njöt av att vara med varandra en sista helg och gick igenom övningarna inför söndagens praktiska prov. Det är en underbar klass och jag kommer sakna varenda en av dem! Synd att vi är så himla utspridda, men iofs betyder det att man kanske får se lite mer av "hundSverige"... Det blir nog Gällivare till nästa sommar och Åland ska också hinnas med! =)
På söndagen var det upp till bevis och jag fick andra examinationstiden, 10:15, och hann jaga upp mig ordentligt när jag satt utanför och väntade... Vi skulle dra en lapp med två av de övningar som vi har lärt oss och så fort jag såg övningarna så lättade pressen, jag visste att jag kunde både förklara, visa och instruera dem. Så när jag var klar gick jag med lätta steg upp för trappen och ut till resten av gänget, som alla hade sitt kvar. Jag har alltid varit sådan: är något jobbigt så vill jag göra det fortast möjligt för att sedan vara av med det. Så kan man ha ångest eller njuta sedan och vara en god kamrat till sina nervösa vänner! =) Jag och pappa åkte sedan och handlade vår avslutningspresent till vår underbara lärare Martina, köpte olika frukter, choklad, kex och annat gott.
Efter lunch kom vi ned och då stod det på tavlan: Alla klarade det praktiska provet!!! <3 Fy faaaan vad skönt rent ut sagt!!! Så jag fick 182 poäng av 190 på tentan, 152 var godkänt och 180 medel... På praktiska provet sa hon att det inte fanns någonting att anmärka på! =D *stolt* Känns som att jag har hittat rätt!
Så nu har jag anmält mig till första delen i vad som ska bli en hundpsykologsutbildning och jag känner återigen drömmarna kalla på mig som de gjorde den dagen jag började tänka i dessa banor för över ett år sedan. Det var ju när jag stod ombord på Kustbevakningen båt och plöjde fram igenom Stockholms Skärgård med vinden piskandes, jag kommer ihåg den självklara känslan, lyckan som genast bosatte sig i hjärtat och svällde över alla bekymmer som jagat mig. Jag hoppas fortfarande på att kunna jobba med hästar igen en vacker dag, men hundarna ger mig så himla mycket. Jag känner mig hel med dem.
Det enda som saknas är du... Jag vet att du hade tyckt att det var fånigt att lägga pengar på att lära sig att träna hundar, men du hade likaväl blivit omåttligt stolt när jag ringde och berättade hur det har gått. Ingen sådan röst inom räckhåll, så jag försöker lyssna inåt, för du är ju fortfarande kvar där. Du kommer finnas där så länge jag lever och i min saknad driver du mig framåt, mot nya drömmar.
Jag älskar dig och saknar dig så det tar andan ur mig stundtals.
söndag 7 augusti 2011
Söndagen Den 7:e Augusti
Kära Mormiz,
det blev lite hårt igår... Först drog jag ut vid 07:30 och körde 2 km i spåret med hundarna-yey me! Vi skulle ju ta igen och fira min födelsedag med allt vad det innebär. Först åkte jag & Sandra till Linköping för lite lunch på Subway och lite girl-time, det var så länge sedan jag träffade henne! Mycket skratt och tjejsnack, helt underbart!
När vi kom tillbaka så var familjen samlad, utom Tina som är i Australien, och vi fikande och åt en suveränt god princesstårta som Fredrik hade köpt. Jag fick presentkort på Stadium och ett gymkort, precis vad jag önskade mig! Så är jag kommer hem om två veckor så ska jag & Fredrik börja träna styrketräning ihop, det ska bli så kul!
När de hade åkt försökte jag vila en liten stund, men det gick inte... Så det var bara att mat vovvarna och gå ut med dem och sedan dra och köpa kinamat, som vi åt hos Kela.
Kvällen var helt toppen och vi hade shot-race, ingen bra idé... =) Drog till Harry's och dansade som galningar i typ 2 timmar, sedan var det dags att pallra sig hemåt. Gissa om jag var glad att jag hade mina flipflops i handväskan, så jag slapp ta mig hem i högklackat! =) Väl hemma satte jag mig och åt av min goda tårta, det var en perfekt avslutning på en perfekt dag!
Idag är det skolarbeten, tvätt och packning som gäller... Ska ju vara borta 2 veckor i sträck den här gången, så jag får nog ta stora resväskan... Ska hinna med 8 km med vovvarna också!
Jag älskar dig & saknar dig i varje sekund!
det blev lite hårt igår... Först drog jag ut vid 07:30 och körde 2 km i spåret med hundarna-yey me! Vi skulle ju ta igen och fira min födelsedag med allt vad det innebär. Först åkte jag & Sandra till Linköping för lite lunch på Subway och lite girl-time, det var så länge sedan jag träffade henne! Mycket skratt och tjejsnack, helt underbart!
När vi kom tillbaka så var familjen samlad, utom Tina som är i Australien, och vi fikande och åt en suveränt god princesstårta som Fredrik hade köpt. Jag fick presentkort på Stadium och ett gymkort, precis vad jag önskade mig! Så är jag kommer hem om två veckor så ska jag & Fredrik börja träna styrketräning ihop, det ska bli så kul!
När de hade åkt försökte jag vila en liten stund, men det gick inte... Så det var bara att mat vovvarna och gå ut med dem och sedan dra och köpa kinamat, som vi åt hos Kela.
Kvällen var helt toppen och vi hade shot-race, ingen bra idé... =) Drog till Harry's och dansade som galningar i typ 2 timmar, sedan var det dags att pallra sig hemåt. Gissa om jag var glad att jag hade mina flipflops i handväskan, så jag slapp ta mig hem i högklackat! =) Väl hemma satte jag mig och åt av min goda tårta, det var en perfekt avslutning på en perfekt dag!
Idag är det skolarbeten, tvätt och packning som gäller... Ska ju vara borta 2 veckor i sträck den här gången, så jag får nog ta stora resväskan... Ska hinna med 8 km med vovvarna också!
Jag älskar dig & saknar dig i varje sekund!
måndag 1 augusti 2011
Måndagen Den 1:a Augusti
Kära Mormiz,
vi är med i tidningen idag! De valde inte det finaste kortet med din fåtölj, jag ber om ursäkt för det-jag försökte verkligen pusha för det. Det känns fortfarande stort.
Jag var vid huset igår, eller tja, grusgropen som är kvar... Det var en väldigt märklig känsla. Att ett så stort och vackert liv kan bli reducerat till rasmassor, sand och grus. Hela trädgården har växt igen, som vi kämpat med den i alla år. Det var nästan som om gräset väntat på rätt tillfälle att ta över och snärja hela tomten. Jag åkte ju upp till kyrkogården med, för att lägga tre röda rosor vid minneslunden, men jag kunde inte hitta den!!! Det är väl ett av dina vanliga spratt, men jag kände mig väldigt dum där jag traskade runt och letade efter den med 3 mörkröda, vackra rosor i handen och andan i halsen. Det var då det verkligen slog mig: du är inte där. Du har aldrig varit där. För du är här, med mig, med oss, i varje sekund, varje andetag, for better or worse.
Men du får inte skrämma mina vänner, som du gjorde i fredags natt. Vi hade lagt oss att sova i husbilen och efter någon timme smällde en lucka igen-Malin höll på att avlida! Jag vet att du tycker det är hemskt roligt, men alla gör inte det.
Det var en underbar semester i alla fall, jag och Malin och vovvarna. Trodde inte att det skulle vara så stort i Ransäter! Låter ju som världens ände och det var precis var vi trodde vi skulle hamna när vi åkte mil efter mil och aldrig kom fram... Stackars Karin & Nic fick dessutom punktering innan Örebro på vägen och kom fram vid 01:30... Men när de väl kom fram hade vi det så himla trevligt! Lördagen var det fest, Nic blandade groggarna och det är en man som blandar som dig skulle jag tro... =) Gott var det och snubblig i fötterna blev jag. Men det var underbart, jag har fantastiska vänner runt mig och jag antar att det är därför jag fortfarande står upp. All kärlek till dem som orkat hänga i sedan allt började falla. Jag hoppas kunna återgälda dem en vacker dag, när min styrka kommit åter och jag har något att erbjuda dem. Jag är så tacksam att jag lärt mig ta till vara på små stunder och att tala om för mina nära och kära att jag älskar dem, även fast det känns svårt och jobbigt ibland. Jag är inte uppväxt med de orden, mina föräldrar är inte sådana. Men det är något bra och så viktigt att man gör det tycker jag.
Jag var tvungen att titta igenom gamla kort som skulle skickas till tidningen i torsdags, det var första gången sedan begravningen förra året. Det var så svårt. Svårt att hålla tårarna borta, svårt att undvika stinget av kolossal saknad i hjärtat, svårt att fortsätta andas lugnt, svårt att förstå att det är du på bilderna. Jag log åt bilden från Norge när du sitter och skivar apelsiner till ris á la Maltan, precis innan pappa går förbi och du stoppar ned skivor i hans bakficka med ett stort flin, utan att han märker något... Bilder från när vi satt och spelade kort eller NE-spelet, du och Fredrik som alltid började planera att fly huset i en eka över till Hamar... Men ni spelade alltid, för att vara snälla mot mig antar jag... Så mycket kärlek...
Jag orkar inte skriva mer idag, det tar på krafterna att vara i de här trakterna av mina minnen.
Jag älskar dig oerhört och saknar dig till vansinne.
vi är med i tidningen idag! De valde inte det finaste kortet med din fåtölj, jag ber om ursäkt för det-jag försökte verkligen pusha för det. Det känns fortfarande stort.
Jag var vid huset igår, eller tja, grusgropen som är kvar... Det var en väldigt märklig känsla. Att ett så stort och vackert liv kan bli reducerat till rasmassor, sand och grus. Hela trädgården har växt igen, som vi kämpat med den i alla år. Det var nästan som om gräset väntat på rätt tillfälle att ta över och snärja hela tomten. Jag åkte ju upp till kyrkogården med, för att lägga tre röda rosor vid minneslunden, men jag kunde inte hitta den!!! Det är väl ett av dina vanliga spratt, men jag kände mig väldigt dum där jag traskade runt och letade efter den med 3 mörkröda, vackra rosor i handen och andan i halsen. Det var då det verkligen slog mig: du är inte där. Du har aldrig varit där. För du är här, med mig, med oss, i varje sekund, varje andetag, for better or worse.
Men du får inte skrämma mina vänner, som du gjorde i fredags natt. Vi hade lagt oss att sova i husbilen och efter någon timme smällde en lucka igen-Malin höll på att avlida! Jag vet att du tycker det är hemskt roligt, men alla gör inte det.
Det var en underbar semester i alla fall, jag och Malin och vovvarna. Trodde inte att det skulle vara så stort i Ransäter! Låter ju som världens ände och det var precis var vi trodde vi skulle hamna när vi åkte mil efter mil och aldrig kom fram... Stackars Karin & Nic fick dessutom punktering innan Örebro på vägen och kom fram vid 01:30... Men när de väl kom fram hade vi det så himla trevligt! Lördagen var det fest, Nic blandade groggarna och det är en man som blandar som dig skulle jag tro... =) Gott var det och snubblig i fötterna blev jag. Men det var underbart, jag har fantastiska vänner runt mig och jag antar att det är därför jag fortfarande står upp. All kärlek till dem som orkat hänga i sedan allt började falla. Jag hoppas kunna återgälda dem en vacker dag, när min styrka kommit åter och jag har något att erbjuda dem. Jag är så tacksam att jag lärt mig ta till vara på små stunder och att tala om för mina nära och kära att jag älskar dem, även fast det känns svårt och jobbigt ibland. Jag är inte uppväxt med de orden, mina föräldrar är inte sådana. Men det är något bra och så viktigt att man gör det tycker jag.
Jag var tvungen att titta igenom gamla kort som skulle skickas till tidningen i torsdags, det var första gången sedan begravningen förra året. Det var så svårt. Svårt att hålla tårarna borta, svårt att undvika stinget av kolossal saknad i hjärtat, svårt att fortsätta andas lugnt, svårt att förstå att det är du på bilderna. Jag log åt bilden från Norge när du sitter och skivar apelsiner till ris á la Maltan, precis innan pappa går förbi och du stoppar ned skivor i hans bakficka med ett stort flin, utan att han märker något... Bilder från när vi satt och spelade kort eller NE-spelet, du och Fredrik som alltid började planera att fly huset i en eka över till Hamar... Men ni spelade alltid, för att vara snälla mot mig antar jag... Så mycket kärlek...
Jag orkar inte skriva mer idag, det tar på krafterna att vara i de här trakterna av mina minnen.
Jag älskar dig oerhört och saknar dig till vansinne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)