Kära Mormiz,
detta skulle bli ett enda långt hyllningsbrev til snön som föll över oss igår kväll, men jag måste ta en annan sak först.
Jag vaknade tidigt som vanligt idag på min lediga dag (kommer bli en JÄTTEBRA pensionär!) och Anders kände sig lite krasslig så han sjukanmälde sig till jobbet och somnade om. Det hade ju kunnat bli en jättemysig morgon, men jag kunde bara inte somna om utan väntade till Anders började snarka och la mig sedan och läste i en av de nya böckerna som kom häromdagen. Jag låg väl och läste typ 45 minuter, drack lite kall mjölk och försökte sedan somna om igen och jag måste ha lyckats. Men jag vaknade upp med hjärtklappning och panik i bröstet -- jag drömde att pappa fick en stroke. Så upp fortare än fan och ringde honom för att höra att han var okej och sa ingenting till honom, la snabbt på för att jag kände gråten komma och rasade sedan samman i köket. Anders hade vaknat och kom ut och undrade vad som hade hänt. Jag berättade om drömmen som var smärtsamt verklig och skarp på näthinnan. Vi hade varit på en pizzeria alla 3 och när vi skulle beställa så kunde pappa plötsligt inte förklara vad det var för pizza han ville ha, utan han bara svamlade och blev väldigt oklar på rösten. Jag tog hans hand och hjälpte honom att beställa och sedan tog jag hans huvud mellan händerna och frågade hur det var och efter att ha sagt "Det är så jobbigt att man måste räkna, det är lättare att säga vad 1 + 4 blir" så var det som han gled ifrån mig med panikslagen blick! Jag vände mig till Anders och frågade om han trodde att det kunde vara en stroke och så ringde vi till ambulansen...
Sedan vaknade jag upp i panik och insåg att det inte var på riktigt, men det gjorde mig inte lugnare. Det var hemskt! Och så verkligt, speciellt när han pratade om att räkna, för det ska man ju be personen göra om man misstänker stroke. Det höll också på att släppa lös en massa bilder och minnen ifrån din stroke som jag verkligen inte kan hantera just nu. Fruktansvärd start på dagen!
Till något roligare: igår kväll kom alltså snön. Jag satt på jobbet och läste massa vänners kommentarer på FB om att snön föll över vårat land, men inget hos oss. Efter jobbet åkte vi och åt middag med vår vän Micke och sedan styrde vi hemåt -- då kom den!!! Först små, små micro-flingor som mest yrde i strålkastarljuset, men sedan växte det sig starkare och starkare. När vi stannade till vid Hemmakväll hade det blivit till större och fluffigare flingor som mer singlade och yrde om vartannat! UNDERBART! Men halt blev det och vi körde försiktigt hemåt. Dags att byta till vinterdäck!
Så mycket minnen och tankar om det, men jag tror jag skriver senare eller imorgon om det, måste ut och skaka av mig morgonens hemska uppvaknande.
Älskar dig och saknar dig i varje hjärtslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar