Kära Mormiz,
första dagen på nya arbetsplatsen... Underbara kollegor! Skönt, behöver jobba upp självförtroendet nu. Men vi skulle iväg på ett uppdrag och kom alldeles för nära dina hemtrakter. Vägarna var smärtsamt bekanta och jag kände att det började bränna i ögonen och tårarna kom... Som tur var satt jag själv i baksätet och mina kollegor såg inget. Såg bilder från mitt liv framför mig, hur du alltid kom ut på trappen och hälsade mig välkommen. Hur du alltid hade lagat middag och hade dukat fram, trots att jag nästan alltid kom sent på kvällen. Kvällar vid köksbordet spelande 7 Små Hus (tror vi ändrade poängsystemet varje gång!)eller lösande varsitt korsord. Dagar jag värdesatte redan då men aldrig får igen... Var på väg att börja hyperventilera och få panik, men lyckades lugna ned mig. Måste lära mig att inte börja tänka på dig, för det går inte. Jag ser inget slut på min sorg, känner mig halv, mindre levande. Jag älskar dig så mycket och skulle göra vad som helst för att få ha dig i livet igen! Det går ju inte, finns ingen mening utan dig. Jag tar fortfarande fram telefonen för att ringa dig ibland och de dagarna gör det ännu mer ont att inse vårat öde.
Pratade länge med pappa idag, allt jag har kvar av en familj som jag kämpade för att hålla ihop i 27 år, men misslyckades. För mig har familjen varit viktigare än allt annat och jag har varit så stolt över er. Idag är det bara pappa kvar, stackars honom! Frågade om han kunde ta ledigt på min födelsedag för att umgås med mig... Hatar att be honom vara hemma från jobbet, vet att han blir stressad, men det är min första födelsedag utan dig och jag vet inte om jag klarar av att inte göra någon speciellt. Tänkte att vi skulle åka hop-on-hop-off buss i Sthlm, gå på Naturhistoriska och Nordiska Muséet och kanske Skansen. Han lät inte helt omöjlig i alla fall.
Kom precis hem efter en timmes PW, svalt och skönt ute mitt i natten.
Jag älskar dig och saknar dig förtvivlat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar