Kära Mormiz,
förlåt att jag har dröjt så, men det har återigen varit lite för mycket.
Enligt planerna så skulle jag ha tagit examen med mina klasskamrater i torsdags, men så blev det ju inte och det är ingen idé att gräva ned sig i varför och om jag kunde ha gjort något för att hindra det och i så fall vad... Nu är det som det är och helt i linje med hur mitt senaste år har varit... Men tårarna kommer lik förbaskat, jag har aldrig kunnat hindra dem. Ändå glad att det är höst, den årstid jag älskar mest av allt, inte som du som älskade våren och sommaren mest. Men det var ju bara för dina blommor, eller hur? När andra tanter satt och gnällde över gickt och hemorrojder så rensade du rabatterna eller klättrade i stegen för att såga av en gren på något fruktträd. Små saker som får det att ila i mig av saknad och sorg över att du inte vill komma tillbaka till mig.
Jag har också en gång för alla kastat igen dörren till mamma och jag vet att du är arg på mig för det Mormiz, men lyssna på vad jag har att säga om saken. Jag vet att jag alltid kommer att vara ett barn i dina ögon och barn ska vara tysta och snälla. Man kunde ju tro att du skulle ge upp hoppet efter alla år, men inte... Så det sårar mig att säga att jag hoppas att jag slängt igen dörrhelvetet så den gått i baklås från båda håll och aldrig mer går att öppna. För jag har fått nog. Det finns en gräns och jag har egentligen nått den för länge sedan, men driven av någon föreställning att barn måste älska sina föräldrar i all evighet så har jag kämpat på. Men det går inte. Hon står för allt som är ont i min värld och allt jag inte tycker om med mig själv. Visst, jag överdriver säkert en hel del i mina slutsatser, men kontentan är nog densamma. Allt som jag tycker är viktigt i en människa, som att man är ärlig, rakryggad och mån om de som står en närmst, det går inte att passa in på henne hur gärna jag än vill. Tro mig, det gör så in i helvetes ont att inse att ens mamma inte är en person man kan älska eller ens ha i sitt liv. Om det finns någon som tror att jag tar lättvindigt på det här så kan de räcka upp handen nu... Jag försvarar mitt val till mitt sista andetag och har inga problem att ta fighten om någon så önskar, men det måste finnas ett mått av återkommande kärlek eller vänskap som gör det värt fighten den dagen den är på liv och död. Det finns inte i det här fallet, jag tror aldrig att det har funnits heller. Och det är ingens fel, det är bara så det är. Men från och med nu är jag och mamma bara två vuxna personer som inte har någon knytning till varandra. Jag vet att det gör ont Mormiz, jag var där...
Det har kommit fram så mycket saker sedan du försvann och vi måste ta det snart, men just idag orkar jag inte.
Jag har blivit erbjuden ett nytt jobb... Jag har ju berättat att jag börjat rida igen, eller hur? Förra gången när jag var på lektion så frågade I om inte jag kunde tänka mig att hjälpa dem med lite lektioner och så, jag trodde mest att hon sa det för att vara snällt och svarade väl något svävande. Men sedan ringde hon en dag och frågade om jag hade funderat på saken och ville att jag skulle träffa ridskolechefen och hennes mamma som håller i det administrativa! Helt galet!
Sedan dess har jag drömt om hästar dygnet runt! Det är ju ett liv jag vill leva igen, andas, leva och drömma häst. Bara att kliva in i stallet gör mig lycklig, som att alla bitar faller på plats. Men det jag helst vill göra är ju att rida själv, men det finns det inga jobb med. Problemet är att det är för dåligt betalt. Eller det är helt okej betalt om man inte har mina utgifter och min lön som jag har idag...
Så jag har ett stort dilemma och återigen när jag lyfter luren för att ringa och be dig om råd, så slår det mig... Du är inte där...
Jag älskar dig mest av allt i världen och saknar dig med varje fiber i min kropp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar