Tisdagen Den 8:e Mars

Kära Mormiz,

internationella kvinnodagen... Jag tycker det är ganska fånigt egentligen, du är ju fantastisk 365 dagar om året, om inte mer. Guuud, jag hoppas verkligen att du vet hur mycket jag älskar dig och hur mycket du alltid har betytt för mig, säg att du vet det? Trots att jag inte är som du vill att jag ska vara, har alldeles för bräckligt temperament och gör saker som inte passar sig... Jag har många gånger fått berättat för mig om en av våra första oenigheter: jag var kanske 4-5 år och du satte väl säkert en välbehövlig, men för mig obekväm, gräns. Det slutade i alla fall med att jag bestämt stolpade iväg till ytterdörren, vände mig om och sa trotsigt: "Nu ser du inte mig på ett tag!" och smällde igen dörren... Så fantastiskt uppnosigt och försigkommet, jag undrar hur du höll dig för skratt. Min bästa vän, min älskade mormor, den mest fantastiska kvinna jag någonsin kommer att ha i mitt liv.

Det finns så oerhört mycket att hylla, så många sidor av en oslipad diamant som jag vill att hela världen ska få se, vill dela med mig av min stora förebild i livet.
Din fräcka humor, stundtals på gränsen av vad din omgivning klarar av... Många är historierna om din framfart genom societeten som du & morfar umgicks med. Den strame affärsmannen som klagade på att slipsen hamnade i soppan när han var på middagsbjudning hos er, varpå du resolut gick ut i köket, kom åter med en sax i handen och helt sonika klippte av den! Eller på en annan bjudning som du tyckte blev lite väl tråkig och plötsligt kom incyklande på din dotters 3-hjuling i långklänning! Alla gånger du låg slängd över flygeln och sjöng som vilken operadiva som helst! Det känns så omöjligt att fånga allt det du är, sätta ord på ett allt annat än ordinärt liv.
För vem mer har en mormor som du? Som var på väg att köra ut ifrån en parkering och stannade för att släppa en man över övergångsstället, varpå han ställde sin portfölj på din motorhuv. Hur du då trampade gasen i botten och körde ett varv runt parkeringen med väskan, för att sedan stanna framför den MYCKET förvånade mannen och pekade åt honom att ta sin väska!!! Så underbart!
Minns du när du ringde affären och skällde ut dem efter noter för den gamla fisken de sålt till dig, hur du sa åt dem att skämmas över hur de behandlade sina kunder... Bara för att sedan komma på att du faktiskt hade tagit fram den ur din egen frys...

Älskade människa, livet är bara grått och trist utan dig, jag vill inget hellre än att få ha dig här hos mig. Och alla dessa tårar, när ska de ta slut? Förlåt mig min svaghet, men all styrk verkar ha försvunnit med dig. Hur kan en sorg och en saknad som alla säger ska blekna med tiden, bara växa sig starkare och vildare för var dag som går? Kan man sakna någon så att man slutar leva själv? Det känns verkligen så...

Jag älskar dig över allt annat och saknar dig så jag inte kan andas...