Kära Mormiz,
sitter i din fåtölj och skakar av gråt, hulkar så hela kroppen rister. Hårda, vassa ord från den som står en närmast har så lätt hål på den sköra yta som jag kämpar varje dag för att hålla uppe. För sanningen är att trots att livet har stannat upp för mig sedan över ett år tillbaka, så fortsätter det hänsynslöst för alla andra. Och jag drar mig undan, för vem vill höra samma gamla sorg ältas om och om igen? Men sanningen är att jag förlorade för mycket, mer än jag klarade av att hantera, på nästan samma gång. Den ena tradgedin avlöste den andra och någonstans mitt i mitt privata armageddon så fastnade jag. Och jag vet inte hur jag ska ta mig loss. Sedan den dagen allt rasade samman klarar jag inte av att tänka på framtiden, att planera och känna hopp och glädje inför det som komma skall. Hur jag de flesta dagar fortfarande måste kämpa för att ta mig upp ur sängen, fylla dagarna med något meningsfullt, någon kvasiexistens som rättfärdigar att jag står kvar här på denna jord, medan du är borta. Jag skulle göra vad som helst för att byta med dig, bara du fick leva igen.
Jag vill heller inte höra att det blir bättre, att jag får gaska upp mig och gå vidare, det är inte så enkelt. Jag tror kroppen är fast i en fysisk reaktion, att jag ännu inte bearbetat allt det onda som jag och Kenneth började nysta i. Än värre blir det eftersom varken du eller mamma finns kvar för att svara på alla mina frågor... Jag kan skrika dem rakt ut i intet tills jag blir hes, men samma tystnad kommer tvinga mig på knä som alltid.
Men det är väl som han säger, jag är väl bara en självisk och egoistisk människa som bara tänker på mig själv? Det är väl så jag uppfattas av världen? Som har mage att fortsätta visa min sorg för hela världen, när så många andra har gått igenom värre saker och klarat det bättre... Att jag inte längre unnar andra att vara lyckliga, det var så han sa... Är det den bild du har av mig, mormor? Jag står inte ut med tanken att du skulle tycka att jag är sådan...
Jag tror att jag behöver hjälp. Helst något som raderar alla minnen och gör allt bra igen. Som när man var liten och varje sorg kunde botas med en glass eller en ny Barbie. Varför har jag hamnat här? Jag som tror så starkt på vårat fria val, att vi formar våra egna öden. Önskade jag det här på mig själv? Tycker jag verkligen så illa om mig själv att jag hamnade här? Det var nog mitt fel att jag fick sparken från Tullen, att jag inte tog min chans och använde det som positiv drivkraft mitt i allt kaos. För de sa ju att jag inte hade ansträngt mig tillräckligt. "You have been weighed on the scales and you have been found wanting." Jag skäms så oerhört över det, att jag inte räckte till för ett jobb som jag innan bara trodde jag kunde drömma om.
Sedan skulle jag vilja få hjälp att sova, drömlös sömn. Jag har mig veterligen aldrig haft problem med mardrömmar förut i hela mitt liv. Men sedan förra året så kommer de minst en gång i veckan och är så intensiva att de sitter kvar i kroppen hela dagen efter. Jag hade en sådan dröm igår natt, vaknade alldeles iskall och rädd, kroppen stel av skräck. Jag sover fruktansvärt dåligt och det tar ut sin rätt på resten av dagarna. Jag har till och med funderat på sömntabletter, förutsatt att de låter mig sova just drömlöst...
Nu börjar andningen lugna sig och jag ska nog gå ut med hundarna för att komma till någon slags ro igen, gud vet vad jag hade gjort utan dem...
Jag älskar dig och saknar dig så jag förgås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar