Kära Mormiz,
jag vet nu att Marcus hade rätt. I en tid så långt bort stod jag inför ett vägskäl i mitt liv och jag minns att jag var hos dig och hälsade på och jag pratade med Marcus i telefonen på "mitt" rum. Jag tittade ut över gräsmattan och upp mot grusvägen och hörde honom säga att han tyckte att jag skulle ta jobbet i England, för det var en jättechans och han skulle ju finnas kvar när jag kom hem...
Minns du Marcus? Det känns som ett helt annat liv... Så fjärran från det och den jag är idag. Han jobbade ju på macken i byn där vi bodde och jag har var kär i honom typ hela min uppväxt, jag tyckte han var den snyggaste som fanns och dessutom 11 år äldre än mig och så mycket bättre än alla barnsliga killar i skolan. Jag praoade där en vår och vi spenderade mycket tid tillsammans, men jag kanske var typ 15 och han då 26, så det hände inget. När jag var 16 år följde jag med honom hem en dag och var i 7:e himlen, men inte ens en kram då... 4 år senare och 40 mil söderut tog jag mod till mig och ringde honom när jag skulle uppåt och hälsa på... Han bjöd hem mig och jag fick mannen jag varit kär i sedan typ 10 år tillbaka, som jag alltid tänkt på när någon kille var dum eller tafatt eller bara inte Marcus helt enkelt... =) Det var så stort och skrämmande och jag hade byggt upp en bild av honom som inte var rättvis, för han var bara människa, men i mina drömmar hade han alltid varit "the knight in shining armour" och kunde inte göra några fel... Stackars Marcus, det kan inte ha varit lätt att leva upp till en ung kvinnas drömmar!
Där stod jag nu i alla fall, med telefonen tryckt mot örat och tårarna sakta rinnande utför kinderna, jag var så rädd att förlora honom och att vara borta från er så lång tid. Då berättade han om när hans morfar gått bort och hur mycket han saknade honom och allt de inte hunnit göra och allt han inte hunnit säga. Man tror ju alltid att det kommer att finnas obegränsat med tid till det, senare... Men så sa han att sedan morfadern lämnat jordelivet, så fanns han med honom mer än innan. Att saknaden kan vara en näst intill fysisk närvaro, på gott och ont. Han var klok, min Marcus. Men han fanns inte kvar när jag kom hem från England...
Men jag har funderat mycket på det han sa och inser att han hade rätt, min saknad efter dig är så stark att jag nästan upplever den som en fysisk följeslagare. Idag, när solen kommmit fram ur sin månadslånga exil och fått snön att droppa från taken och jag gick förbi en blomsteraffär och kände lukten ifrån tulpanerna, då var du där.
När jag såg på tv och hörde "Ta mig Till Havet" med Peter Lundblad, då log jag brett och tänkte på din hemmasnickrade text: "Ta mig till havet och gör mig med barn..." som du glatt delade med resten av världen... Hur du bytte namn på Putte Wickman till Wutte Pickman så mamma blev ilsk på dig! På att jag kunde ge dig biljetter till Jonas Gardell's show "Tillfällig Gäst I Ditt Liv" och veta att det skulle bli succé, du skrattade mest av alla åt hans grova skämt...
Kommer du ihåg första gången vi skulle åka upp till Norge efter att jag och Fredrik blev tillsammans? Vi stannade på Mc Donald's i Arvika och vi gick in och handlade, medan du satt kvar i bilen. När vi kom med maten så tittade du frågande på Fredrik och höll upp din apelsinjuice:
-Får inte jag något sugrör? Jag tycker om att suga...
Underbara människa!!! Älskade, älskade, älskade, snälla kom tillbaka til mig! Jag saknar dig så att det gör ont inuti. Jag har verkligen förstått meningen av "bitterljuvt". För alla minnen som finns kvar inom mig, när jag tar fram dem så skrattar jag och ler, men sedan svider det till i hjärtat och tårarna bränner i ögonen. Livet blir aldrig mer som det ska, jag känner det mer och mer för varje dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar