Kära Mormiz,
Den här veckan har världen hamnat i obalans. Det gäller både mig själv och omvärlden.
Jag hade mailat mamma om fotoalbumet jag gjorde i julklapp till dig för många år sedan. I torsdags morse läste jag hennes svar när jag gick upp 05:20. Hon skrev att ditt hus hade brunnit ned i december, en våldsam brand som förintade allt... Jag kunde knappt förstå vad jag läste, kroppen började skaka och tårarna bara rann. Det var bara ett hus, men jag har så många minnen och bilder därifrån. Jag tror jag låg som i chock i 15 minuter. Ännu värre är att jag planerade att åka dit på torsdag på väg till Ransäter. Det hade varit hemskt att få veta på det viset...
Sedan är ju kontakt med mamma alltid extremt jobbigt och det har gjort hela veckan extremt svår att hantera. Mina mardrömmar har ökat och den senaste sitter kvar hårt. Jag drömde att jag och mamma var i ett rum fullt av giftormar och hon tvingade mig att ta upp dem och stoppa innanför kläderna... Jag antar att symboliken talar för sig själv, men ändå fruktansvärt jobbigt. Det är så mycket känslor omkring det där.
Och sedan vet jag att jag inte kan dela detta med någon, ingen förstår riktigt hur tomt det känns. När insidan bara känns som ett stort tomrum, inget kött, inget blod. Och när smärtan är så överväldigande att man måste driva naglarna genom huden och dra, för att få en annan smärta att fokusera på, en som är verklig och som man vet kommer försvinna...
Sedan massakern på Utöja och bombdådet i Oslo, hittills 91 döda människor. Världen är i
sanning en grym plats denna vecka...
Jag älskar dig över allt annat och saknar dig bortom mitt förstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar