Kära Mormiz,
vi är med i tidningen idag! De valde inte det finaste kortet med din fåtölj, jag ber om ursäkt för det-jag försökte verkligen pusha för det. Det känns fortfarande stort.
Jag var vid huset igår, eller tja, grusgropen som är kvar... Det var en väldigt märklig känsla. Att ett så stort och vackert liv kan bli reducerat till rasmassor, sand och grus. Hela trädgården har växt igen, som vi kämpat med den i alla år. Det var nästan som om gräset väntat på rätt tillfälle att ta över och snärja hela tomten. Jag åkte ju upp till kyrkogården med, för att lägga tre röda rosor vid minneslunden, men jag kunde inte hitta den!!! Det är väl ett av dina vanliga spratt, men jag kände mig väldigt dum där jag traskade runt och letade efter den med 3 mörkröda, vackra rosor i handen och andan i halsen. Det var då det verkligen slog mig: du är inte där. Du har aldrig varit där. För du är här, med mig, med oss, i varje sekund, varje andetag, for better or worse.
Men du får inte skrämma mina vänner, som du gjorde i fredags natt. Vi hade lagt oss att sova i husbilen och efter någon timme smällde en lucka igen-Malin höll på att avlida! Jag vet att du tycker det är hemskt roligt, men alla gör inte det.
Det var en underbar semester i alla fall, jag och Malin och vovvarna. Trodde inte att det skulle vara så stort i Ransäter! Låter ju som världens ände och det var precis var vi trodde vi skulle hamna när vi åkte mil efter mil och aldrig kom fram... Stackars Karin & Nic fick dessutom punktering innan Örebro på vägen och kom fram vid 01:30... Men när de väl kom fram hade vi det så himla trevligt! Lördagen var det fest, Nic blandade groggarna och det är en man som blandar som dig skulle jag tro... =) Gott var det och snubblig i fötterna blev jag. Men det var underbart, jag har fantastiska vänner runt mig och jag antar att det är därför jag fortfarande står upp. All kärlek till dem som orkat hänga i sedan allt började falla. Jag hoppas kunna återgälda dem en vacker dag, när min styrka kommit åter och jag har något att erbjuda dem. Jag är så tacksam att jag lärt mig ta till vara på små stunder och att tala om för mina nära och kära att jag älskar dem, även fast det känns svårt och jobbigt ibland. Jag är inte uppväxt med de orden, mina föräldrar är inte sådana. Men det är något bra och så viktigt att man gör det tycker jag.
Jag var tvungen att titta igenom gamla kort som skulle skickas till tidningen i torsdags, det var första gången sedan begravningen förra året. Det var så svårt. Svårt att hålla tårarna borta, svårt att undvika stinget av kolossal saknad i hjärtat, svårt att fortsätta andas lugnt, svårt att förstå att det är du på bilderna. Jag log åt bilden från Norge när du sitter och skivar apelsiner till ris á la Maltan, precis innan pappa går förbi och du stoppar ned skivor i hans bakficka med ett stort flin, utan att han märker något... Bilder från när vi satt och spelade kort eller NE-spelet, du och Fredrik som alltid började planera att fly huset i en eka över till Hamar... Men ni spelade alltid, för att vara snälla mot mig antar jag... Så mycket kärlek...
Jag orkar inte skriva mer idag, det tar på krafterna att vara i de här trakterna av mina minnen.
Jag älskar dig oerhört och saknar dig till vansinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar