Måndagen Den 15:e Augusti

Kära Mormiz,

förlåt min frånvaro! Förra veckan var helt galen... Först jobbade jag 50 timmar måndag-torsdag, sedan var det ju examenshelg på Hundens Hus, som vi började med en 2-timmars skrivning på fredagen! Jag var sjukt nervös eftersom det inte funnits så mycket plats att plugga på, men så fort jag fick provet så var det som om allting bara sjönk på plats! Jätteskönt, jag var liksom nöjd redan när jag gick därifrån.
På lördagen hade vi en mellandag och bara njöt av att vara med varandra en sista helg och gick igenom övningarna inför söndagens praktiska prov. Det är en underbar klass och jag kommer sakna varenda en av dem! Synd att vi är så himla utspridda, men iofs betyder det att man kanske får se lite mer av "hundSverige"... Det blir nog Gällivare till nästa sommar och Åland ska också hinnas med! =)
På söndagen var det upp till bevis och jag fick andra examinationstiden, 10:15, och hann jaga upp mig ordentligt när jag satt utanför och väntade... Vi skulle dra en lapp med två av de övningar som vi har lärt oss och så fort jag såg övningarna så lättade pressen, jag visste att jag kunde både förklara, visa och instruera dem. Så när jag var klar gick jag med lätta steg upp för trappen och ut till resten av gänget, som alla hade sitt kvar. Jag har alltid varit sådan: är något jobbigt så vill jag göra det fortast möjligt för att sedan vara av med det. Så kan man ha ångest eller njuta sedan och vara en god kamrat till sina nervösa vänner! =) Jag och pappa åkte sedan och handlade vår avslutningspresent till vår underbara lärare Martina, köpte olika frukter, choklad, kex och annat gott.
Efter lunch kom vi ned och då stod det på tavlan: Alla klarade det praktiska provet!!! <3 Fy faaaan vad skönt rent ut sagt!!! Så jag fick 182 poäng av 190 på tentan, 152 var godkänt och 180 medel... På praktiska provet sa hon att det inte fanns någonting att anmärka på! =D *stolt* Känns som att jag har hittat rätt!
Så nu har jag anmält mig till första delen i vad som ska bli en hundpsykologsutbildning och jag känner återigen drömmarna kalla på mig som de gjorde den dagen jag började tänka i dessa banor för över ett år sedan. Det var ju när jag stod ombord på Kustbevakningen båt och plöjde fram igenom Stockholms Skärgård med vinden piskandes, jag kommer ihåg den självklara känslan, lyckan som genast bosatte sig i hjärtat och svällde över alla bekymmer som jagat mig. Jag hoppas fortfarande på att kunna jobba med hästar igen en vacker dag, men hundarna ger mig så himla mycket. Jag känner mig hel med dem.

Det enda som saknas är du... Jag vet att du hade tyckt att det var fånigt att lägga pengar på att lära sig att träna hundar, men du hade likaväl blivit omåttligt stolt när jag ringde och berättade hur det har gått. Ingen sådan röst inom räckhåll, så jag försöker lyssna inåt, för du är ju fortfarande kvar där. Du kommer finnas där så länge jag lever och i min saknad driver du mig framåt, mot nya drömmar.

Jag älskar dig och saknar dig så det tar andan ur mig stundtals.