Fredagen Den 2:a Mars

Kära Mormiz,

jag ber tusen gånger om ursäkt att jag inte skrivit på så länge!!! Februari har bara försvunnit och jag vet inte var...

Anders har bott här i en månad nu och det fungerar hur bra som helst, jag var lite orolig att det skulle bli lite intensivt på så liten yta, men han är alldeles underbar så det är inga problem! Han verkar trivas på sitt jobb med, så det är ju också positivt.
Vi ha börjat simma ihop med en av mina underbara kollegor, 2 gånger i veckan, men ska nog öka till 3 ggr. Det är så skönt, även fast den psykologiska biten är jobbig som du vet.

Jag gick fortbildning förra veckan och jag hade ju jobbat upp en ordentlig nervositet över självskyddet och planerade att hoppa över den med någon stukning eller så. Men redan på uppropet sa de att det var obligatorisk närvaro på alla delar... Vilken tur! Så himla roligt! Jag körde ihop med en kollega från Västerås och jag älskar ju den här typen av träning!!! Snacka om att man hade träningsvärk några dagar efteråt, 3 timmars intensivt självskydd liksom!
Hade ett fel på skrivningen, gissa om det stör mig? Det är ju sådan jag är, inte glad över antalet rätt, utan irriterad över ett fel... =)

Haft lite kontakt med mamma, men det är svårt. Mardrömmarna och sömnlösheten kommer som ett brev på posten och insidan blir kaos på en gång, inte någons fel, bara så det är. De bor ju på Gotland nu, inte visste jag att hon ville dit, men så var det mycket jag inte visste... Svårt att inte vara bitter ibland.

Saknar dig så vansinnigt, det är så påträngande tydligt nu när våren kommer och solen försiktigt börjar värma hustak och snön har lämnat marken bar. Hur du skulle älska att komma ut i din trädgård igen, den som inte är mer.
Men du finns i allt, i varje andetag, varje hjärtslag, jag släpper dig aldrig. Jag hoppas att du vet det, men jag önskar att du var här så jag fick berätta det för dig.

Det har varit lite mycket på sistone och i morse när jag var uppe och gjorde i ordning frukost till oss så kände jag hur jag var spänd i hela kroppen, hela ansiktet värkte av anspänning. Så kom jag på att jag ska till Udden i kväll och träffa de två finaste barnen i hela världen och bara tanken gjorde att all spänning släppte.
Ja har ju aldrig varit barnkär, men de här två är inga vanliga barn heller. Jag har varit med från början och sett dem från nyfödda till dagens fantastiska små människor och det har varit en omvälvande resa. Det är säkert inte helt normalt att gå upp så fullt i någon annans barn, men jag har ju aldrig funderat på att skaffa några egna och då kanske det blir mer uppenbart? Det är dem jag har inramade foton på och det är dem jag köper presenter åt så fort jag ska dit. Jag saknar dem fruktansvärt, det är inte så ofta jag träffar dem nu sedan jag flyttade.
Världens finaste ungar, med världens bästa föräldrar. All kärlek och respekt till dem. Lugnet, tryggheten och en slags självklarhet sitter i väggarna och jag vet att alla bekymmer komma tyna bort bara jag parkerar på gårdsplanen, ser ett litet ansikte i fönstret och sedan springer hon och öppnar dörren för att hälsa mig välkommen. Redan i stegen fram till farstutrappan vet jag att livet genast kommer kännas bra oavsett vad jag lämnar bakom mig. Så tack älskade vänner för att ni finns i mitt liv, även om det kanske inte är helt logiskt efter allt.

Jag saknar dig och älskar dig så grymt mycket!