Kära Mormiz,
förlåt att jag har dröjt... Livet har varit kaos och jag vet knappt var jag bor längre, åker tåg, åker tunnelbana, åker buss, åker bil, hamnar så långt ifrån där jag borde vara att jag är rädd att jag inte hittar rätt igen... Och jag får ständigt sällskap av sorgen som gått troget vid min sida i ganska exakt ett år nu. Det är ett år sedan stroken tog dig ifrån mig för alla evighet, du kom aldrig tillbaka till mig efter den ödesdigra dagen och jag tror att det är därför ja ginte orkat skriva på länge nu, har funderat så mycket. Händerna skakar, men orden vill ut, göra sig kända. Så här är jag, redo att blöda inifrån och ut.
Jag minns så tydligt den där dagen, jag hade skola hela dagen och telefonen var tyst. Inga onda aningar, varför skulle jag tro att livet ville mig så illa? Så var skolan slut och vi 3 var på väg tillbaka till båra lägenheter, när pappas telefonnummer dök upp på displayen. Jag svarade och ramlade rakt ned i mörkret. Han sa att du fått en stroke på förmiddagen, men ingen hade velat störa mig i skolan. Du var på sjukhuset med mamma, men ingen visste riktigt hur det var med dig. Jag sjönk kvidande ihop på marken utanför skolan. Mina klasskamrater fångade upp mig och fick med mig hem. De köpte mat och försökte lyssna, men jag kunde inte formulera en enda vettig mening. Vad var en stroke? Vad betydde det? Tillslut kände jag mig inträngd i ett hörn och lämnade skolan och allt meningslöst bakom mig, åkte hem till pappa och sov där, ville inte vågade inte sova helt ensam. På morgonen begav jag mig hem till Norrköping och grät hela vägen på motorvägen, slog händerna gula och blåa på ratten. Spelade upp samtalen med mamma från sjukhuset från kvällen innan, hon lät trött.
Väl hemma möttes jag av en ångerfull F som varit på kryssning med sitt jobb och inte kunnat trösta mig. Vi pratade mycket och på eftermiddagen ringde mamma och berättade att hon satt på sjukhuset med dig och frågade om jag ville prata med dig, men jag vågade inte... Men hon insisterade och höll telefonen åt dig och dina svaga röst kämpade sig ända till mig och jag grät. Mitt i affären, tårarna bara rann okontrollerat. Men du var ju drä, du levde, allt skulle bli bra igen. För dig var en fighter och du skulle inte ge upp på mig, jag skulle inte låta dig ge upp. Föga anade jag att det här var början på ett oundvikligt slut...
Dagen efter åkte vi de 25 milen upp till dig och satt hos dig på sjukhuset, mer tårar, mer rädsla... Jag hatar sjukhus, människor dör där och den lukten sitter i väggarna, hopplösheten sitter lika tydligt som de vattniga tavlorna på väggarna i ändlösa korridorer. Men jag gick ut för att gråta, ville inte göra det värre för dig. Stor i korridoren och bara grät, du såg ju så svag och bräcklig ut. En skugga av ditt forna jag,långt ifrån den starka, levnadsglada Mormiz som jag delat 27 år med. Du sken upp när du såg F, ni har alltid varit tighta och delat samma humor. Några tysta försök att skämta från sin sida gjorde att jag vågade hoppas... På att livet skulle ställa allt i ordning igen, att detta bara var en morbid tvist för att jag skulle lära mig vad som är viktigt här i livet...
Men jag visste redan Mormiz, jag visste att det är de som står en närmast som räknas, inget annat. Och om jag kunde lära mig det, med två ganska känslomässigt otillgängliga föräldrar, då kan nog alla lära sig. Och jag lärde mig att säga "Jag älskar dig" till både dig och mina föräldrar, trots att ni aldrig sa det tillbaka...
Nu orkar jag inte minnas mer just nu och tror vi får vara nöjda så för idag, ska jobba mig igenom den här perioden, men vi får ta lite i taget om jag ska lyckas hålla ihop någorlunda.
Jag älskar dig över allt annat och saknar dig mer än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar