Kära Mormiz,
nu är vi åter i Sverige efter 2 underbara veckor i Mexico! Vi har mått som kungar, det var precis vad vi alla behövde efter det helvetiska år vi gått igenom.
Men först höll vi på att inte komma iväg alls! När vi väl kom fram till incheckningen så sa de att mitt pass var för trasigt och att jag var tvungen att hämta ut ett nytt hos passpolisen på andra sidan Arlanda... Skapligt stressad man blir då då!!! Så jag & F tog en taxi över till polisen och där var det rätt mycket folk! Men de tog hand om folk i ordning efter när deras flyg skulle gå, så det gick rätt bra. Vi lämnade 06:20 och skulle boarda 07:00... Sprang upp till passkontrollen och där var det jättekö!!! När vi väl kom igenom den så spurtade vi upp till säkerhetskontrollen och där var det en idiot som gjorde det till en sport att ta så lång tid på sig som möjligt!!! GAAAH! Så typ 06:58 sprang vi in genom gaten... Phu... Inte kul start på resan!
12 timmar senare landade vi i Cancún och värmen. Vilket vackert land och så underbara människor!
De första dagarna njöt vi bara av allt hotellet och det karibiska havet hade att erbjuda... Poolen var iskall, men jag simmade tappert minst 30 minuter varje dag... Annars föredrog vi havet och jag solade t.o.m.! Det är ju inte min favorithobby... =) Vi anlände på torsdagen och först på onsdagen drog vi iväg på utflykt: Chichen Itzá, ett mayafäste inne i landet. Det är så fascinerande att lära sig mer om deras historia, vilket folk. De låg så långt fram vetenskapligt sett och levde för så länge sedan-helt otroligt!
På eftermiddagen stannade bussen hemma hos en äkta mayafamilj, de bodde i två hyddor med 14 barn (!!!), 10 vildsvin, 8 hundar, 3 marsvin, 2 näsbjörnar och 1 spindelapa... Det var rätt fullt på den lilla gården. Jag var naturligtvis mest intresserad av hundarna, de var otroligt smutsiga och magra. Det skär i hjärtat och jag känner mer och mer att jag skulle vilja jobba med volontärarbete, men man måste ju leva också...
Jag kände mig väldigt tacksam över mitt liv här i Sverige, men tyvärr glömmer man ju lika fort som man kommer hem och gnäller i alla fall över att det är några minusgrader ute...
Vi var även i Cobá & Túlum, två andra av mayaindianernas högsäten, fast dessa ligger vid kusten.
På din födelsedag pratade vi mycket om dig, det gjorde vi varje dag, och sedan skålade vi till din ära. Den vackraste människan som någonsin funnits, hur kan du bara vara borta?
I måndags var vi i Xcarét Naturpark och simmade med delfiner!!! Det var så häftigt! Vilka fantastiska djur, så vänliga och intelligenta! Men resten av djurparken var nog inget för mig...
I tisdags var det dax för mig, pappa & F att snorkla ute på Det Stora Maya Revet!!! Min flrsta gång och det tog ett tag att få in tekniken, men sedan gick det bra. Guiderna hade verkligen påtalat hur viktigt det var att INTE skada korallerna, inte röra... Så skulle jag simma på rygg för att prata med F & pappa, varpå något slöt sig runt min vad och jag greps av panik! Så jag skrek i högan sky och simmade paniksalgen bakåt och rakt in i en stor korall där jag kilades fast med rumpan under vattnet, armar och simfötter upp i luften!!! Som en skalbagge! Den stackars guiden trodde att jag höll på att dö... =( Så typiskt mig!!! Fick världens rivsår längs ryggen och det gör fortfarande ont! =)
Annars har vi mest ätit fantastiskt god mat och druckit tequila, moijitos och Starbuck's kaffe! Pappa har även druckit rödtjut till middagarna och oj, vad han har njutit av denna semester! Jag gråter av lättnad över att jag kunde "ge" honom denna semester som han behövde så förbannat mycket. Jag önskar bara att jag kunde göra mer...
Så idag kom vi så hem till Sverige och kylan, med underbara minnen i bagaget och väl utvilade. Nu återstår 3 hektiska arbetsdagar innan julen skall kickas igång och jag ska fira den själv för första gången, varken du eller mamma är här och håller mig uppe. Man ska ju få med sig så många traditioner, men allt gick så fort! Du hann aldrig lära mig att stöpa ljus, stoppa korv eller griljera julskinkan... Så nu måste jag lära mig allt det själv, så jag kan lämna över till mina barn om en herrans massa år...
Varför?...
Jag älskar dig och saknar dig så jag inte kan andas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar