Lördagen Den 2:a April

Kära Mormiz,

då har ett år gått sedan du lämnade mig här, ett år exakt idag. Jag minns det som igår, jag var nere på Himpa och tränade Harry för Lotta, när mammas nummer kom upp på telefonen och jag visste. Jag slutade andas, svarade och föll ner i ett svart år. Ett år av sorg och saknad, men även ett år av minnen och skratt, berättelser om dig och ett år då jag verkligen har lärt mig att livet är hårt mot de hårda. Jag har även lärt mig att be om hjälp, för det har funnits dagar jag inte ens orkat stå själv, men jag har fått lära mig att lita på att folk i min omgivning klarar av att hjälpa mig upp. Tyvärr är det ju som alltid de tråkiga minnena som sitter kvar hårdast och jag har på ett år förlorat mer än halva min familj, både genom sådant som jag inte kunnat styra över och i viss mån nödvändiga, aktiva val. Jag har fortfarande en väldigt lång väg kvar tillbaka och ibland glömmer jag och tror att allt är bra, men min kropp minns och det bor en trötthet i mig som gör att jag blir helt matt vissa dagar och inte orkar ta mig till med någonting. Allt kom på en gång, jag hann aldrig bearbeta en sak förrän nästa kraschade över mig. När jag tillslut fick besked om att jag inte fick vara kvar på Tullen i augusti så tog all ork slut. Jag kunde inte se någon mening med någonting och allt för att de inte tyckte att jag hade ansträngt mig tillräckligt under våren... Jag hade berättat allt redan från början, de visste att jag gick hos psykolog, jag var hemma 4 dagar när du hade gått vidare, jag skrev mer än godkänt på vår stora sluttenta och kämpade mig igenom sommaren, med en stor sorg i mitt hjärta. Det var ju mitt drömjobb och bara jag kom till examen så skulle det vara värt alla uppoffringar, men nej. Den 18:e augusti kom vår chef och berättade att jag inte räckte till för att jobba på Tullen och att de inte skulle låta mig ta examen. Allt rasade i det ögonblicket, allt blev svart och jag trodde ärligt inte att jag skulle överleva och jag skämdes!!! Jag hade fått chansen på mitt drömjobb, jag kommer ihåg hur stolt du var när jag ringde dig och berättade att jag kommit in. Men jag räckte inte till, jag gjorde mitt bästa och det var inte nog... Jag är så arg på dem! Jag vet att de har haft folk som varit fulla på arbetstid, folk som betett sig illa mot resenärer och gjort bort sig i största allmänhet och de har fått vara kvar, men inte jag. Jag var bara en människa som drabbades av en tradgedi och försökte hålla mig ovanför ytan, det hade ju blivit bättre med tiden.

Jag hoppas på att vända det till motivation någon dag snart, att jag ska visa dem. Jag ska söka PHS och ger mig inte förrän jag kommer in, om det inte kommer något större och ännu bättre i min väg. Jag har äntligen bestämt mig för att våga och hoppa! I form av att söka in till Poppius Journalistutbildning i höst, med en tro på att jag kan skriva, att jag kan beröra med ord, kan göra skillnad med endast en blyertspenna. Det är jätteläskigt, men jag måste. Orkar inte vara rädd längre, jag har redan förlorat så mycket, kan inte stanna upp längre och vänta på nästa nederlag.

Och du är med mig, i allt jag gör, jag känner dig hos mig alltid. Saknaden och sorgen har inte blivit ett dugg lättare, men så länge jag känner att du är med mig så går det att hantera i alla fall. Så jag hoppas du förlåter mig för att jag inte går till en minneslund och tänder ett ljus idag, men du är inte där. Du är här: jagar ned hundarna ur din fåtölj i hörnet av vardagsrummet, skrattande på en stol i köket när jag skvätter smoothie över hela diskbänken, redo med alla svar när jag försöker lösa korsord, redo med ett fräckt skämt när jag låter saknaden ta överhanden, delar alla minnen från ett liv vi delade i 27 år.
De bästa 27 åren av mitt liv...

Jag älskar dig och saknar dig med all kraft mitt hjärta kan uppbåda.