Kära Mormiz,
just nu är det inte mycket som känns bra. Jag gråter för allt, sover extremt dåligt och har mardrömmar nästan vare natt. Just nu sitter jag uppkrupen i soffan och bara gråter. Allt för att de bad mig komma in tidigare på jobbet imorgon, ska jobba 06:00-19:20 och för det var jag tvungen att lämna återbud till att gå med Lotta på hennes unghundskurs ikväll. Så har jag funderat på att omplacera Harry och det tar så fruktansvärt hårt på krafterna att känna sig otillräcklig hela jävla tiden! Jag har funderat mycket på varför jag har så svårt för att säga "nej" eller göra folk besvikna, men tror att det kommer från min barndom. Mina föräldrar blev sällan arga på mig och e höjde garanterat aldrig rösten åt mig. Men när de väl blev arga eller besvikna så straffades jag med tysthet, de pratade inte med mig. Mamma var hårdast, hon kunde hålla avståndet i flera dagar om hon tyckte jag hade gjort något riktigt dumt. Som när jag och en kompis hade galopperat hästarna på fältet, och vi inte hade hört henne säga att vi inte fick det. Då pratade hon inte med mig på flera dagar. Det har gjort mig överkänslig för tonlägen eller stämningar och jag kommer fortfarande på mig själv med att göra allt för att blidka den jag retat upp. Detta pratade jag och psykologen om i våras och han sa att det var helt naturligt för ett barn som haft så "auktoritära" föräldrar, man lär sig känna av stämningen innan man frågar eller gör något. Men jag önskar verkligen att det kunde släppa, för det är väldigt jobbigt att vara så känslig. Men som mamma sa: Jag ser ut som en ardenner, men på insidan finns ett känsligt fullblod... Hon hade kanske rätt?...
Åh vad jag saknar henne, Mormiz. Jag saknar den hon var innan allt det här hände och jag visste allt jag vet idag. Då hon var den jag kunde berätta allt för och som jag trodde älskade mig vad jag än gjorde. En sådan mamma som alla barn borde få ha och inte behöva vakna upp en dag och inse att det bara var en lögn. Hur ska jag någonsin lita på någon efter det här?
Stackars pappa, han klarar inte av när jag gråter, han vankar som en osalig ande ute i köket, vill titta på tv men orkar inte sitta i samma rum och höra mig snyfta. För även han har insett att det inte längre räcker med en klapp på huvudet, ett "såja Fia, det blir bra" och en glass ifrån Statoil för att jag ska må bättre. Som när jag var liten och kunde tröstas på de mest triviala sätt. Stackars pappa, aldrig såg han detta komma, han lika lite som jag.
Nu orkar jag inte mer tårar idag. Varför lämnade du mig ensam kvar?
Jag älskar dig och saknar dig så vansinnigt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar