Kära Mormiz,
sitter här i den stora sängen i Kalmar och försöker återfå normal andning. Det kom ett mail. Ett ganska intetsägande mail med vanliga, ofarliga ord. Det var inte ens någon riktig kraft i meningarna som byggts, inga svallande känslor eller någon upprördhet--ändå så fick det mig så totalt ur balans. Tårarna började rinna bara jag såg avsändaren, hjärtat slog alldeles för fort och jag får ingen luft. Det blir så här varje gång. Jag orkar inte. Hon säger att hon saknar mig, borde det räcka? Borde det få mig att vilja sträcka ut handen och glömma allt som hänt? Stryka ett streck över det som hänt och blicka framåt? Jag vet inte. Jag vet inte varför det fortfarande gör så fruktansvärt, otänkbart ont varje gång kontakt tas. Kanske för att det känns som att hon redan har glömt. Som att det bara var en bisats i hennes liv och nu är den gammal och glömd. Hon har gift sig, flyttat och skaffat jobb. Medan jag fortfarande står kvar och faller på samma plats som för 20 månader sedan. För att mitt liv aldrig någonsin kan bli som det var innan, för att allt jag trodde jag visste var lögn och förbannad dikt, gott eller ont är inte min plats att spekulera i. För att jag förlorade allt, i ett enda slag.
Och du är inte här. Du kan inte möta mig, hålla om mig och säga vad jag ska göra. Och det slutar heller aldrig att göra ont.
Det var inget bra att det kom just nu, julen är jobbig nog som den är utan att bli påmind om hur den borde vara och har varit, allt som kommer efter det är bara bleka rekonstruktioner.
Ändå känns julen i år som ett väldigt bra försök och det har ju gått jättebra, fram tills nu. Mitt liv är fantastiskt igen, men jag klarar inte av den där dörren som står och slår. Så länge jag håller den stängd så går allt bra, men ibland går den upp av sig själv och står sedan och slår långt därinne. Mitt hjärta brister lite i sömmarna varje gång.
Jag älskar dig och behöver dig hos mig, saknar dig bortom allt förstånd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar