Kära Mormiz,
sitter här, nyss hemkommen till en tom och tyst lägenhet... Jag har varit i Norrköping i två dagar och bott hos Danne & Johanna samt barnen på Udden. Jag älskar att vara där. Det är den bästa familj jag någonsin har sett, det är min bild av en riktig familj. Jag kom ned i går eftermiddag, efter en snabblunch med älskade Malin. Att komma till Udden är som att komma hem, det är lugnet i stormen, tryggheten bor i väggarna och landar runt en så fort man kommer in, värmen är så påtaglig att den inte går att missa. Och jag älskar det! För mig är det en bild av det perfekta livet. Danne & Johanna är fantastiska vänner, föräldrar och människor och deras förhållande är nog ett sådant som alla strävar efter, men få finner. Att se dem tillsammans får mig att tro på kärlek, tro på att det går att få ihop ett liv med jobb, småbarn, hundar, vänner och allt. Så: skål för er mina kära vänner! Och tack för att ni finns i mitt liv.
Även barnen... Jag är ju lååååångt ifrån barnkär, men hallå, dessa två? Älskar dem så hjärtat skriker och har alltid gjort! Visst blir jag lite trött i huvudet emellanåt, för det blir lite intensivt, men det går över så fort. En liten hand i min, en helt underbar, oväntat klarsynt mening och deras små leenden--what's not to love??? Trummande på matbordet, ett litet huvud runt dörren och snabba fötter som ger sig iväg mot nya lekar, ett ihållande "kom, kom, kom" som kräver uppmärksamhet--med all rätt. För de är underverk, de rymmer så många möjligheter och drömmar. Att få sitta i soffan och lyssna på berättelser från dagis eller när de lekt med kompisarna, få hjälpa till att trä strumpor på små, små fötter, få sätta in bokmärken i pärmar. Sådana små saker, men de betyder så mycket. För snart är de stora. Och då får man inte hjälpa till med någonting alls. Sådant är livet, och jag är glad att jag får vara en del av deras.
Men mest har dagen handlat om att säga farväl. Och det hatar jag mer än allt annat på jorden. Ögonen tåras bara vid tanken på det. Så har det alltid varit vad jag kan minnas! Vet du varför jag blivit sådan? Med två så grymt osentimentala föräldrar så vet jag inte var min känsliga läggning kommer ifrån och jag önskar att den gick att slipa bort. För jag hatar det verkligen!!! Börjar nästan alltid gråta och förställer mig att det är sista gången jag får träffa människan ifråga, vilket med största sannolikhet inte är fallet. Jobbigt är det i alla fall.
Jag älskar dig så vansinnigt och saknar dig oerhört i varje andetag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar