Kära Mormiz,
har precis kommit fram till skolan, sista veckan nu... Det är 7 månader sedan vi kom hit och lärde känna varandra och även om jag kommer sakna mina klasskamrater så kommer jag inte att saknar skolan. Den är för långt hemifrån och med allt som hänt sedan jag började här, så finns inga glada minnen. Sedan blir det ju inte mycket lättare med jobbet heller, men det blir ett framtida problem... Det var jättejobbigt att åka ifrån Fredrik och hundarna idag, som det är varje söndag.
Jag har min sista tid hos terapeuten imorgon. Han har varit så himla bra, det är tråkigt att jag måste byta nu. Men jag kan ju inte sitta och åka upp hit för att prata en timme bara och dessutom är hans kollegor inne i stan säkert jättebra.
Vi pratar mycket om dig och du behöver inte oroa dig, jag har inte berättat om hembränningsmaskinen i gödselstacken eller om det lila håret eller den avklippta slipsen eller 3-hjulingen... Men han tycker ändå att jag berättar så målande att han känner er alla genom mina ord, han tycker det är som ett film-manus... Det kanske blir en film av det tillslut, vem vet?
Jag är så ledsen för att mamma inte hittar essän jag skrev om dig för något år sedan och skickade in till en tidning. Den var så fin och jag hade velat ha den uppläst på begravningen nästa fredag. Inte för att det verkar som vi fått en särskilt bra präst, men ändå... Jag ska försöka hitta den och publicera den här i alla fall, jag vet att du tyckte väldigt mycket om den och vi grät båda två när jag läste den för dig. Samma sak med brevet till morfar, det får nog också få en plats här.
Jag har ju alltid varit mycket för att skriva, precis som morfar. Men nu har jag kännt mig hämmad en längre tid från att påbörja något av mina projekt, men det här verkar hjälpa igång processen i alla fall.
4 dagar till här och jag är jätteförkyld! Så typiskt, vaknade i lördags med ont i halsen som är typ det värsta jag vet ever! Har missbrukat halstabletter och värktabletter hela helgen, men det verkar inte hjälpa helt... Vi har två stora slutövningar på tisdag och onsdag, jag måste klara dem. Sedan ska jag bara hem och flytta...
Vi packade lite idag, det var jobbigt och jag blev fort andfådd. Men det verkar som besiktningen blir innan vi flyttat och sedan får Fredriks kusin städa när vi kan flytta iväg kartonger och möbler. Vi har ju köpt nu soffa!!! Och en stoooor säng, så både vi och vovvarna får plats! Fredrik är helt emot att ha hundarna i sängen och jag antar att du håller med honom? Men jag vill att de ska vara där, saknar Timmy till och med! Fast han var så stor och puttade ut en på kanten hela nätterna! =D Åh, Timmy...
Jag ser så mycket av honom i Harry, fast en mycket mindre variant. Det är nog därför jag älskar honom så gränslöst och har svårt att vara arg på honom länge. Timmy gick det inte att vara arg på alls! Inte ens när han stal mat från bordet! =D
Nu ska jag krypa till kojs och läsa lite i min nya bok innan jag somnar...
Saknar dig hela tiden och vill att du ska veta att jag älskar dig!
Visar inlägg med etikett packa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett packa. Visa alla inlägg
söndag 25 april 2010
tisdag 20 april 2010
Måndagen Den 19:e April
Kära Mormiz,
idag var min sista dag hemma och då fuskade jag t.o.m.! Hade egentligen 1 timme på skolan, men hade ingen som helst lust att åka upp för det, så jag stannade hemma. Fixade med massa praktiska saker som låneansökan, deklaration, packning, disk och annat trist. Sedan släpade (yeah right) jag med mig mina älskade vovvar ut i solen! Vi drog ned till Himpa och eftersom de bevisligen är helt övertygade om att de är fågelhundar så badade de mer än nödvändigt... Speciellt Harry... Han har inte så bra hastighetskontroll i sin kropp, så den brukar stanna ganska långt senare än vad som behövs... =D Så gick vi genom Folkparken och satte oss och åt mjukglass på Wallman's.
Tillslut var det ändå dax att packa ihop och åka norröver, till pappa och Globen närmare bestämt-eftersom vi hade biljetter till den 3:e slutspelsmatchen i hockey: Djurgården-HV71. Det var en sjuuuukt spännande match som inte avgjordes förrän i 17:e minuten av förlängningen, tyvärr till HV's fördel... =( Hockey är MYCKET intressant har jag kunnat konstatera efter mina 2 besök... Hårda killar blir mjuka, mjuka killar blir stenhårda och ALLA blir experter på just hockey... Intressant! Att folk kan bli så sjukt uppstressade över ett spel att de vräker ur sig vad som helst och kastar saker hejvilt! Visserligen blev jag oxå lite upprörd av domarmissen som ledde till HV's ledningsmål, men inte kastade jag saker och kallade domaren det ena med det tredje... Pappa tog det hela med ro, han hade sitt roliga i entrén... De har ju publikvärdar och säkerhetsvakter som kollar av alla med metalldetektor vid insläpp och naturligtvis var det en stackars tjej som "fick" pappa...
-Ja, det är fan inte ofta man har fruntimmer så nära inpå nuförtiden, ropar han glatt och alla de manliga vakterna börjar asgarva... Jag ber om ursäkt och tar med honom in...
Fast jag ska inte säga så mycket... Innan vi skulle in till våra platser så skulle jag göra ett besök på damrummet... Kutar rakt in bland pissoarerna på herrarnas och krockar med en kille som ser MYCKET fundersam ut, varpå vi båda går ut och kollar på skylten ovanför dörren... Ovanligt... Det var inte, som du tror, med flit! =D
Imorgon ska vi på studiebesök på eftermiddagen, så jag har lite sovmorgon som tur var.
Önskar att du vore här, det är ju vår nu - den tid du tycker bäst om på året. Då du äntligen kan sitta i din trädgård och härja på mig när jag rensar grusgången och gräver rabatter och potatisland... Jag bara skojar, men du får gärna härja hur mycket som helst, bara du kommer tillbaka! Jag tror inte att jag klarar det här Mormiz... Så du får vara snäll och muta dig tillbaka hit, för jag behöver dig!!!
Saknar dig bortom all förklaring!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta!
"I never thought one day you'd be gone, away forever more. No one can say, no one could explain why you were taken. Oh, where are you now? Could I get there somehow?" -The Corrs, "Goodbye" (Borrowed Heaven, ?)
idag var min sista dag hemma och då fuskade jag t.o.m.! Hade egentligen 1 timme på skolan, men hade ingen som helst lust att åka upp för det, så jag stannade hemma. Fixade med massa praktiska saker som låneansökan, deklaration, packning, disk och annat trist. Sedan släpade (yeah right) jag med mig mina älskade vovvar ut i solen! Vi drog ned till Himpa och eftersom de bevisligen är helt övertygade om att de är fågelhundar så badade de mer än nödvändigt... Speciellt Harry... Han har inte så bra hastighetskontroll i sin kropp, så den brukar stanna ganska långt senare än vad som behövs... =D Så gick vi genom Folkparken och satte oss och åt mjukglass på Wallman's.
Tillslut var det ändå dax att packa ihop och åka norröver, till pappa och Globen närmare bestämt-eftersom vi hade biljetter till den 3:e slutspelsmatchen i hockey: Djurgården-HV71. Det var en sjuuuukt spännande match som inte avgjordes förrän i 17:e minuten av förlängningen, tyvärr till HV's fördel... =( Hockey är MYCKET intressant har jag kunnat konstatera efter mina 2 besök... Hårda killar blir mjuka, mjuka killar blir stenhårda och ALLA blir experter på just hockey... Intressant! Att folk kan bli så sjukt uppstressade över ett spel att de vräker ur sig vad som helst och kastar saker hejvilt! Visserligen blev jag oxå lite upprörd av domarmissen som ledde till HV's ledningsmål, men inte kastade jag saker och kallade domaren det ena med det tredje... Pappa tog det hela med ro, han hade sitt roliga i entrén... De har ju publikvärdar och säkerhetsvakter som kollar av alla med metalldetektor vid insläpp och naturligtvis var det en stackars tjej som "fick" pappa...
-Ja, det är fan inte ofta man har fruntimmer så nära inpå nuförtiden, ropar han glatt och alla de manliga vakterna börjar asgarva... Jag ber om ursäkt och tar med honom in...
Fast jag ska inte säga så mycket... Innan vi skulle in till våra platser så skulle jag göra ett besök på damrummet... Kutar rakt in bland pissoarerna på herrarnas och krockar med en kille som ser MYCKET fundersam ut, varpå vi båda går ut och kollar på skylten ovanför dörren... Ovanligt... Det var inte, som du tror, med flit! =D
Imorgon ska vi på studiebesök på eftermiddagen, så jag har lite sovmorgon som tur var.
Önskar att du vore här, det är ju vår nu - den tid du tycker bäst om på året. Då du äntligen kan sitta i din trädgård och härja på mig när jag rensar grusgången och gräver rabatter och potatisland... Jag bara skojar, men du får gärna härja hur mycket som helst, bara du kommer tillbaka! Jag tror inte att jag klarar det här Mormiz... Så du får vara snäll och muta dig tillbaka hit, för jag behöver dig!!!
Saknar dig bortom all förklaring!
Jag älskar dig av hela mitt hjärta!
"I never thought one day you'd be gone, away forever more. No one can say, no one could explain why you were taken. Oh, where are you now? Could I get there somehow?" -The Corrs, "Goodbye" (Borrowed Heaven, ?)
söndag 11 april 2010
Söndagen Den 11:e April
Kära Mormiz,
sista dagen hemma innan jag måste åka upp till skolan och börja leva i verkligheten igen... Det är alldeles för tidigt, jag är inte redo att möta alla än, jag kommer ju att börja gråta så fort någon säger "hej"... Så inget smink imorgon alltså... Well, timing har ju aldrig varit din starka sida, så varför börja nu? Men med tanke på att jag har mitt livs viktigaste skrivning nästa fredag, så måste jag få skälla lite på dig. Jag kommer troligtvis inte att klara den, för jag får fortfarande inte ihop två vettiga meningar stundtals! Jag får hoppas att de har överseende och låter mig göra resten muntligt, första eleven ever som inte klarar examen på den skolan... Men vem orkar bry sig om lagar & paragrafer när jag ändå inte får ringa till dig och berätta att jag fick alla rätt på skrivningen och höra hur stolt du blir? Det har verkligen varit en enorm drivkraft för mitt studerande genom hela livet, att göra er alla stolta. Som ensambarn blir det nog lätt så... Erat godkännande har varit så viktigt för mig och är fortfarande. Jag är ändå tacksam att jag fick det här jobbet innan du blev sjuk, att du kunde känna ro i att det blev något bra av mig tillslut, även om det inte blev advokat eller läkare som både du och pappa ville... =D Men jag blir en myndighetsperson och jag tror verkligen att jag kommer att utvecklas till något bra, det finns så många vägar att gå inom myndigheten... För jag lär ju inte nöja mig länge med den tjänst jag får när jag är färdig med skolan, måste avancera, måste bli bättre och utvecklas ständigt.
Det finns ingen tillfredsställelse med att ringa och meddela att jag klarade ett prov-det måste vara alla rätt, MVG+ och 120%, annars kan det kvitta för mig. Men jag är glad att det har blivit så, tror att ambition är viktigt och något bra.
Jag söker extrajobb nu, Fredrik är rädd att det kommer att bli för mycket. Det har han helt säkert rätt i, men jag måste fylla tiden, kan inte sitta och tänka... Då kommer jag att tyna bort från det verkliga livet, för jag orkar inte inse att du inte finns hos mig längre.
Skolan... Det är några som vet allt som hänt; L & I kan vi benämna dem. Du hade verkligen gillat dem och de hade älskat dig-det gör alla! Jag vet att du har bannat mig för alla "rövarhistorier" jag har berättat om dig för alla mina vänner, men jag tror att du insåg värdet i att jag skröt om min mormor. Det var det ingen annan som gjorde, så jag tror att det värmde dig innerst inne-men det skulle du aldrig erkänna.
Vet du?! Jag funderar på att tatuera mig i ditt minne! =D Galet va? Jag som knappt klarade av att ta hål i öronen, hahaha. Men det känns helt rätt, det kommer i så fall att bli en orkidé, din älsklingsblomma, och "Mormiz 1927-2010" under, på vänster överarm tror jag. Först tittade jag på tatuerare här i Norrköping, men det blir hos Denny Helenius i Borås om det blir av... Han tatuerade Mattias och är väldigt duktig! Jag tror du hade gillat det, naturligtvis hade du inte sagt det rakt ut, men ändå...
Vi håller på och packar nu, ska ju flytta till en större lägenhet om 2 veckor. Jag fick Fredrik att smågråta när jag tvingade honom att kasta massa gamla dvd:er!!! Så söt! Jag tycker att jag har varit hemsk på att spara allt möjligt onödigt, men jag har mött min överman... Har insett att vissa saker är bara onödigt bagage och utan värde, då åker det i soporna. Man skaffar nya saker, men slänger sällan gamla. Nu känns saker så triviala så jag kan lätt slänga massa böcker och det hade varit otänkbart för ett år sedan! =D
Men vissa saker håller ett känslomässigt värde och jag har krävt två saker från ditt hus: din bruna skinnfåtölj som du alltid satt i och det svarta fårskinnet som låg framför öppna spisen. Jag förstår inte riktigt varför, men det känna väldigt viktigt för mig att ha dem hos mig, trots att mamma påpekade att de var väldigt slitna... Men de är väl en symbol för dig i någon mån... Jag längtar i alla fall tills jag får flytta in dem i vår nya, fina lägenhet! Då kan jag krypa upp i din fåtölj och läsa, fundera, gråta, minnas och sakna dig, lite närmare... Är det konstigt? Jag vet inte, men viktigt är det i alla fall.
Nej, nu måste jag packa, har 3 timmars bilresa till skolan framför mig... Hade först tänkt sova hos pappa i Sthlm i natt, men det blir bara jobbigt imorgon bitti och där kan jag inte bara bryta ihop om jag behöver... Längtar redan till fredag när jag får åka hem och vara ledsen igen... Och vara med mina nära och kära, inget planerat förutom lydnadstävling med Harry på söndag. Han är helt underbar och jätteduktig på att trösta mig och få mig på bättre humör när jag blir ledsen! Men lika galen nästa minut igen...
Jag skriver imorgon från skolan.
Je t'aime!
"You said when you died you'd walk with me everyday, and I'd start to cry and say please don't talk that way. With a blink of an eye and the Lord came and asked you to leave, you went to att better place, but they stole you away from me... And now you live in heaven, but I know they let you out, to take care of me. There's a strange kind of light in my bedroom tonight. Pray silence my fear, för she is near, bringing heaven down here..." - Robbie Williams, "Nan's Song" (Escapology, 2002)
sista dagen hemma innan jag måste åka upp till skolan och börja leva i verkligheten igen... Det är alldeles för tidigt, jag är inte redo att möta alla än, jag kommer ju att börja gråta så fort någon säger "hej"... Så inget smink imorgon alltså... Well, timing har ju aldrig varit din starka sida, så varför börja nu? Men med tanke på att jag har mitt livs viktigaste skrivning nästa fredag, så måste jag få skälla lite på dig. Jag kommer troligtvis inte att klara den, för jag får fortfarande inte ihop två vettiga meningar stundtals! Jag får hoppas att de har överseende och låter mig göra resten muntligt, första eleven ever som inte klarar examen på den skolan... Men vem orkar bry sig om lagar & paragrafer när jag ändå inte får ringa till dig och berätta att jag fick alla rätt på skrivningen och höra hur stolt du blir? Det har verkligen varit en enorm drivkraft för mitt studerande genom hela livet, att göra er alla stolta. Som ensambarn blir det nog lätt så... Erat godkännande har varit så viktigt för mig och är fortfarande. Jag är ändå tacksam att jag fick det här jobbet innan du blev sjuk, att du kunde känna ro i att det blev något bra av mig tillslut, även om det inte blev advokat eller läkare som både du och pappa ville... =D Men jag blir en myndighetsperson och jag tror verkligen att jag kommer att utvecklas till något bra, det finns så många vägar att gå inom myndigheten... För jag lär ju inte nöja mig länge med den tjänst jag får när jag är färdig med skolan, måste avancera, måste bli bättre och utvecklas ständigt.
Det finns ingen tillfredsställelse med att ringa och meddela att jag klarade ett prov-det måste vara alla rätt, MVG+ och 120%, annars kan det kvitta för mig. Men jag är glad att det har blivit så, tror att ambition är viktigt och något bra.
Jag söker extrajobb nu, Fredrik är rädd att det kommer att bli för mycket. Det har han helt säkert rätt i, men jag måste fylla tiden, kan inte sitta och tänka... Då kommer jag att tyna bort från det verkliga livet, för jag orkar inte inse att du inte finns hos mig längre.
Skolan... Det är några som vet allt som hänt; L & I kan vi benämna dem. Du hade verkligen gillat dem och de hade älskat dig-det gör alla! Jag vet att du har bannat mig för alla "rövarhistorier" jag har berättat om dig för alla mina vänner, men jag tror att du insåg värdet i att jag skröt om min mormor. Det var det ingen annan som gjorde, så jag tror att det värmde dig innerst inne-men det skulle du aldrig erkänna.
Vet du?! Jag funderar på att tatuera mig i ditt minne! =D Galet va? Jag som knappt klarade av att ta hål i öronen, hahaha. Men det känns helt rätt, det kommer i så fall att bli en orkidé, din älsklingsblomma, och "Mormiz 1927-2010" under, på vänster överarm tror jag. Först tittade jag på tatuerare här i Norrköping, men det blir hos Denny Helenius i Borås om det blir av... Han tatuerade Mattias och är väldigt duktig! Jag tror du hade gillat det, naturligtvis hade du inte sagt det rakt ut, men ändå...
Vi håller på och packar nu, ska ju flytta till en större lägenhet om 2 veckor. Jag fick Fredrik att smågråta när jag tvingade honom att kasta massa gamla dvd:er!!! Så söt! Jag tycker att jag har varit hemsk på att spara allt möjligt onödigt, men jag har mött min överman... Har insett att vissa saker är bara onödigt bagage och utan värde, då åker det i soporna. Man skaffar nya saker, men slänger sällan gamla. Nu känns saker så triviala så jag kan lätt slänga massa böcker och det hade varit otänkbart för ett år sedan! =D
Men vissa saker håller ett känslomässigt värde och jag har krävt två saker från ditt hus: din bruna skinnfåtölj som du alltid satt i och det svarta fårskinnet som låg framför öppna spisen. Jag förstår inte riktigt varför, men det känna väldigt viktigt för mig att ha dem hos mig, trots att mamma påpekade att de var väldigt slitna... Men de är väl en symbol för dig i någon mån... Jag längtar i alla fall tills jag får flytta in dem i vår nya, fina lägenhet! Då kan jag krypa upp i din fåtölj och läsa, fundera, gråta, minnas och sakna dig, lite närmare... Är det konstigt? Jag vet inte, men viktigt är det i alla fall.
Nej, nu måste jag packa, har 3 timmars bilresa till skolan framför mig... Hade först tänkt sova hos pappa i Sthlm i natt, men det blir bara jobbigt imorgon bitti och där kan jag inte bara bryta ihop om jag behöver... Längtar redan till fredag när jag får åka hem och vara ledsen igen... Och vara med mina nära och kära, inget planerat förutom lydnadstävling med Harry på söndag. Han är helt underbar och jätteduktig på att trösta mig och få mig på bättre humör när jag blir ledsen! Men lika galen nästa minut igen...
Jag skriver imorgon från skolan.
Je t'aime!
"You said when you died you'd walk with me everyday, and I'd start to cry and say please don't talk that way. With a blink of an eye and the Lord came and asked you to leave, you went to att better place, but they stole you away from me... And now you live in heaven, but I know they let you out, to take care of me. There's a strange kind of light in my bedroom tonight. Pray silence my fear, för she is near, bringing heaven down here..." - Robbie Williams, "Nan's Song" (Escapology, 2002)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)