Söndagen Den 11:e April

Kära Mormiz,

sista dagen hemma innan jag måste åka upp till skolan och börja leva i verkligheten igen... Det är alldeles för tidigt, jag är inte redo att möta alla än, jag kommer ju att börja gråta så fort någon säger "hej"... Så inget smink imorgon alltså... Well, timing har ju aldrig varit din starka sida, så varför börja nu? Men med tanke på att jag har mitt livs viktigaste skrivning nästa fredag, så måste jag få skälla lite på dig. Jag kommer troligtvis inte att klara den, för jag får fortfarande inte ihop två vettiga meningar stundtals! Jag får hoppas att de har överseende och låter mig göra resten muntligt, första eleven ever som inte klarar examen på den skolan... Men vem orkar bry sig om lagar & paragrafer när jag ändå inte får ringa till dig och berätta att jag fick alla rätt på skrivningen och höra hur stolt du blir? Det har verkligen varit en enorm drivkraft för mitt studerande genom hela livet, att göra er alla stolta. Som ensambarn blir det nog lätt så... Erat godkännande har varit så viktigt för mig och är fortfarande. Jag är ändå tacksam att jag fick det här jobbet innan du blev sjuk, att du kunde känna ro i att det blev något bra av mig tillslut, även om det inte blev advokat eller läkare som både du och pappa ville... =D Men jag blir en myndighetsperson och jag tror verkligen att jag kommer att utvecklas till något bra, det finns så många vägar att gå inom myndigheten... För jag lär ju inte nöja mig länge med den tjänst jag får när jag är färdig med skolan, måste avancera, måste bli bättre och utvecklas ständigt.
Det finns ingen tillfredsställelse med att ringa och meddela att jag klarade ett prov-det måste vara alla rätt, MVG+ och 120%, annars kan det kvitta för mig. Men jag är glad att det har blivit så, tror att ambition är viktigt och något bra.
Jag söker extrajobb nu, Fredrik är rädd att det kommer att bli för mycket. Det har han helt säkert rätt i, men jag måste fylla tiden, kan inte sitta och tänka... Då kommer jag att tyna bort från det verkliga livet, för jag orkar inte inse att du inte finns hos mig längre.

Skolan... Det är några som vet allt som hänt; L & I kan vi benämna dem. Du hade verkligen gillat dem och de hade älskat dig-det gör alla! Jag vet att du har bannat mig för alla "rövarhistorier" jag har berättat om dig för alla mina vänner, men jag tror att du insåg värdet i att jag skröt om min mormor. Det var det ingen annan som gjorde, så jag tror att det värmde dig innerst inne-men det skulle du aldrig erkänna.

Vet du?! Jag funderar på att tatuera mig i ditt minne! =D Galet va? Jag som knappt klarade av att ta hål i öronen, hahaha. Men det känns helt rätt, det kommer i så fall att bli en orkidé, din älsklingsblomma, och "Mormiz 1927-2010" under, på vänster överarm tror jag. Först tittade jag på tatuerare här i Norrköping, men det blir hos Denny Helenius i Borås om det blir av... Han tatuerade Mattias och är väldigt duktig! Jag tror du hade gillat det, naturligtvis hade du inte sagt det rakt ut, men ändå...

Vi håller på och packar nu, ska ju flytta till en större lägenhet om 2 veckor. Jag fick Fredrik att smågråta när jag tvingade honom att kasta massa gamla dvd:er!!! Så söt! Jag tycker att jag har varit hemsk på att spara allt möjligt onödigt, men jag har mött min överman... Har insett att vissa saker är bara onödigt bagage och utan värde, då åker det i soporna. Man skaffar nya saker, men slänger sällan gamla. Nu känns saker så triviala så jag kan lätt slänga massa böcker och det hade varit otänkbart för ett år sedan! =D
Men vissa saker håller ett känslomässigt värde och jag har krävt två saker från ditt hus: din bruna skinnfåtölj som du alltid satt i och det svarta fårskinnet som låg framför öppna spisen. Jag förstår inte riktigt varför, men det känna väldigt viktigt för mig att ha dem hos mig, trots att mamma påpekade att de var väldigt slitna... Men de är väl en symbol för dig i någon mån... Jag längtar i alla fall tills jag får flytta in dem i vår nya, fina lägenhet! Då kan jag krypa upp i din fåtölj och läsa, fundera, gråta, minnas och sakna dig, lite närmare... Är det konstigt? Jag vet inte, men viktigt är det i alla fall.

Nej, nu måste jag packa, har 3 timmars bilresa till skolan framför mig... Hade först tänkt sova hos pappa i Sthlm i natt, men det blir bara jobbigt imorgon bitti och där kan jag inte bara bryta ihop om jag behöver... Längtar redan till fredag när jag får åka hem och vara ledsen igen... Och vara med mina nära och kära, inget planerat förutom lydnadstävling med Harry på söndag. Han är helt underbar och jätteduktig på att trösta mig och få mig på bättre humör när jag blir ledsen! Men lika galen nästa minut igen...
Jag skriver imorgon från skolan.
Je t'aime!

"You said when you died you'd walk with me everyday, and I'd start to cry and say please don't talk that way. With a blink of an eye and the Lord came and asked you to leave, you went to att better place, but they stole you away from me... And now you live in heaven, but I know they let you out, to take care of me. There's a strange kind of light in my bedroom tonight. Pray silence my fear, för she is near, bringing heaven down here..." - Robbie Williams, "Nan's Song" (Escapology, 2002)