Lördagen Den 25:e September

Kära Mormiz,

vilken lång dag! Det är verkligen så kul att vara tillbaka i Borås och döma, men idag hade vi typ 250 starter och det var lite för mycket! Rörig organisation och jag var usel speaker och domare idag! Gjorde många missar och en som jag inte redde ut utan ÖD's hjälp... Har funderat mycket på varför jag är så rädd för att göra fel eller misslyckas och jag tror att det beror mycket på min barndom och hur jag hade det i skolan. Som barn var jag ju ganska utsatt och illa behandlad av mina jämnåriga, men jag var alltid bäst i klassen på det mesta och då tyckte i alla fall lärarna om mig och det gjorde saken lite lättare. Så jag tror att jag länge har känt att jag inte har "råd" att misslyckas, för att göra saker bra är det enda jag har haft och har. Jag är inte vacker, smal och populär, men jag vet att jag är intelligent och duktig på språk till exempel och det är också extremt viktigt för mig att vara duktig. Jag skulle gärna våga släppa taget och våga misslyckas, eller inte medvetet misslyckas, men våga pröva något där jag riskerar att mislyckas. För då har jag i alla fall prövat någonting nytt. Som att verkligen fundera på vad jag vill göra i resten av mitt liv, det kanske är flera saker, och sedan våga hänge mig till det, följa mitt hjärta...

Så vad är det jag brinner för? Jag älskar att läsa, att skriva, att fotografera, att sjunga, jag känner mig hel när jag sitter på hästryggen och jag trivs med att röra på mig... Så, har jag fallenhet för någon av dessa saker? Att välja något som jag kanske har en gnutta talang för skulle kanske få mig att våga hoppa och riskera att misslyckas...
Jag tror att jag någonstans har en estetisk ådra som kräver min uppmärksamhet, jag måste bara ta mig tid och våga lyssna på den. Men jag saknar dig och dina råd, känner mig vilsen och som att jag går vid sidan av mitt eget livs väg. Följer i skuggan för att se vad som händer, om jag kan anpassa mig till den mall som jag borde passa in i. För att det vore så mycket enklare, att inte riskera något utan att leva tryggt och vanligt. Ibland är det också en loclande tanke, men det finns dagar då jag får panik vid tanken på ett "vanligt" liv... Pretantiöst, jag vet.
En mycket vis man sa en gång:
"There is no passion to be found playing small - in settling for a life that is less than the one you are capable of living" - Nelson Mandela.
Han borde ju veta liksom... Men jag vet inte, törs man vara så stöddig? Hur mycket har jag att förlora på det och är det värt att förlora det för att se om jag kan uppfylla mig själv?...

Jag älskar dig och saknar dig som faaan!