Lördagen Den 15:e Januari

Kära Mormiz,

igår firade jag & Fredrik 4 år tillsammans. Det har varit 4 turbulenta år, men vi står här trots allt och han är min bästa vän som jag älskar över allt annat. Vi var och åt middag på Texas Longhorn och det var jättegott. Efter det gick vi på bio och såg "Änglagård 3". Det var en scen där Fanny (Helena Bergström) återvänder till Änglagård efter 16 år därifrån och går hem till sin far, Ivar (Tord Peterson). Han är gammal och först lite i en dimma, så som du var under din sjukdomstid. Fanny ber honom om ursäkt för att hon inte varit där på så länge och Ivar säger att det inte spelar någon roll, hon är ju där nu. Jag grät... Och tänkte på dig. På hur många år och underbara stunder vi fick, på hur de ändå inte räckte till. Saknaden brände i hjärtat...

Sitter och tittar på "Pretty Woman" och tänker tillbaka på en känslomässigt jobbig vecka. Jag hade en hemsk mardröm någon natt i veckan som har stannat med mig, du vet när man vaknar och är alldeles kall inombords. Jag drömde att jag skulle gifta mig tror jag och pappa hade inte tid att komma för han hade träffat en ny... Han var helt upptagen i henne och det spelade ingen roll vad jag sa, han hade bara ögon och öron för henne. Än värre var att hon liknade mamma som ung och det kändes som det största sveket av alla, att han valde henne framför mig efter allt hon låtit honom genomlida! Det var bara en mardröm, men sanningen ligger djupare än så. För trots att jag är 28 år så har det satt djupa, allvarliga sår inom mig att bli övergiven av min egen mamma. Om inte hon älskar mig, vem ska då göra det? Varför valde hon bort mig? Hon berättade inte ens för mig vad som hade hänt, hon bara lämnade mig.
Sanningen är att jag fortfarande, efter att inte ha träffat henne på nästan 1 år, fortfarande har svåra sömnproblem. Att jag fortfarande gråter mig till sömns efter en familj som jag älskade över allt annat och försvarade med varje hjärtslag. En familj som bara var en lögn...

Sedan stod jag på tunnelbanan och tänkte på vilka som ska tackas i den här historien och i den mest osentimentala miljö jag vet så rann tårarna ohejdat. Det knöt sig i magen på mig och det har fortfarande inte släppt...

Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt!!!