Kära Mormiz,
sitter ensam i köket och tårarna bränner i ögonen. Pappas chef ringde nyss och jag inser att han inte alls tänker lyssna på läkarens föreskrifter och vara sjukskriven under cellgiftsbehandlingen. Jag vet inte vad jag ska göra, jag blir helt förtvivlad och känner mig så maktlös. Jag kan ju inte gärna låsa in honom, men det är det jag helst skulle vilja göra. Vad ska jag göra? Hans immunförsvar kommer att vara jättelågt och överläkaren sa idag att det är farligt för honom att fortsätta jobba-ändå lyssnar han inte!
Jag orkar inte mer, jag är rädd dygnet runt och har svårt att sova, ont i magen och gråter för allt. Jag önskar att han kunde tänka på någon annan än sig själv just nu, hur dumt det än låter, att han kunde tänka på hur det han gör påverkar mig. På att jag inte kan andas när jag tänker på att han tänker fortsätta jobba heltid, oavsett vad någon annan tycker, som att jag inte betyder någonting för honom.
Det kanske jag inte gör heller? Vad har jag gjort mina föräldrar för att ha dem båda vara helt oberörda av hur jag drabbas av deras val? Hur kan man skaffa barn när de betyder så fruktansvärt lite för en?
Jag älskar dig och saknar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar