Kära Mormiz,
Nu är vi på Södersjukhuset och jag skriver från ett behandlingsrum med 4 sängar. 3 är tomma, men i den 4:e ligger min älskade pappa. Han sover nu, sköterskan sa att han skulle bli trött av medicinerna. Jag har gjort leverpastej-smörgåsar med smörgåsgurka om han skulle bli hungrig, men han har inte velat äta trots att han alltid äter lunch den här tiden... Han vill bara sova. Nej, lite päronsaft har jag lyckats truga i honom, men det tog han nog mest för att vara snäll mot mig... Sköterskan tar blodtryck och tempen varje kvart, annars är allt tyst och stilla.
Det är väldigt jobbigt att se min stora, starka pappa i en sjukhussäng, med nålar i armarna och tung andning. Han har blivit så smal, musklerna försvinner mer och mer ju längre tid han inte får jobba.
Hundarna ligger i bilen i garaget, bakluckan öppen och burarna tryggt låsta, bästa köpet någonsin. Måste gå ut med dem snart, men jag är så rädd att något ska hända medan jag är borta.
Pappa tycker nog jag är ganska pinsam som jag håller på och frågar om allt, ber dem ta bort gaveln på sängen så han kan ligga bättre, frågar om när läkaren kommer, ber dem hjälpa honom med benet som plågar honom så. För precis som dig så är han inte direkt bra på att be om hjälp när det är jobbigt...
Jag drömde om dig i natt och även om jag är tacksam för de gånger jag åter får se ditt vackra ansikte, så hade jag gärna stått över den här gången. För det var från sjukhuset, som den där gången jag och Fredrik åkte upp till din födelsedag och du var så rädd, så rädd. I drömmen kunde jag inget göra annat än att hålla om dig och lova att ta med dig hem. Det var fruktansvärt och jag vaknade alldeles kall inombords. Minnet av ditt sorgsna leende och de där frågande ögonen som hade sådan tillit till att jag skulle ordna allt. Jag skulle göra vadsomhelst för dig, precis vad som helst! Jag skulle ha tagit dig ifrån det där hemmet, där du bara genomled en existens, inte dagar i ett liv... Kunde jag ha gjort mer? Om jag hade flyttat upp som vi pratade om, hade du kunnat få spendera din sista tid hemma då? Det lär jag aldrig få veta, eller hur?
Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar