Kära Mormiz,
nu är det typ Midsommarafton, fast man borde sova några timmar innan dess. Själv sitter jag på balkongen i mörkret efter en jobbig kväll. Känslorna hinner i kapp lite pö om pö och just ikväll kom en hel flod väldigt olämpligt. Jag vet inte om det är för att jag har så mycket inom mig som jag skulle behöva bearbeta, om det är det som gör att jag inte längre kan kontrollera dessa svackor så bra...
Det har varit en tuff vecka, pappa har fått sin första omgång cellgifter och igår låg han inne på operation för att sätta in en port som de ska ge honom medicinerna igenom i fortsättningen. Det är så mycket ovisshet och rädsla just nu, framförallt rädsla. Jag är ju sjukskriven och den här veckan har det inte direkt varit tal om att sitta ned, ta det lugnt och börja sortera tankarna. Pappa är frustrerad, rädd och stressad och ringer hela tiden långt innan vi bestämt att vi ska åka och vill komma iväg. Det är bara att försöka bita ihop och vara stark, för det är ju faktiskt honom allt det här drabbar, egentligen, inte mig.
Men precis som förra gången så har jag fått mig en tankeställare på vilka som är mina riktiga vänner, vilka jag kan lita på står kvar även fast det är jobbigt. Det är tufft att inse att några av dem man trodde mest på faktiskt inte har tid eller ork att bry sig. Men så vill jag bara ha vänner som står pall, som jag skulle göra för dem, resten kan vara någon slags Facebook-vänkrets som gillar min status och som jag inte behöver lägga mer energi på. För dem jag älskar och väljer att ha som mina vänner är dem jag skulle göra allt för, för dem står min dörr alltid öppen och jag kommer att ha tid för dem oavsett. Just nu är jag extra tacksam över Karin & Nic, över att hon lyssnar utan att döma, att hon tar sig tid att förstå och aldrig kommer med idiotiska kommentarer liknande: "Det går över ska du se..."
Folk säger de mest konstiga saker när man mår dåligt och ibland är det svårt att låta bli att undra hur fan de tänker. Som att säga: "Men bli nu inte sjukskriven, det ser så illa ut för framtida arbetsgivare!"... Okej, för det är ju mitt största fokus just nu... Det kanske inte ser bra ut och jag kanske kommer att vara tvungen att förklara det i framtiden, men just nu är framtiden helt ointressant. Det enda som räknas är idag, att jag har pappa här och att jag gör allt jag kan för att ta oss igenom det här helvetet.
Jag önskar att jag kunde tro på Gud. Det verkar vara så skönt att lita på att allt som händer har en mening och att något större än jag själv styr över det som händer mig och mina älskade. Men det är också de här gångerna som jag inser att det är omöjligt för min del.
Det sägs att blixten aldrig slår ned på samma ställe två gånger... Ändå lever jag mitt liv här, där blixten slår ned.
Jag älskar dig och saknar dig så oerhört och det gör så ont att du inte är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar