Söndagen Den 10:e Juni

Kära Mormiz,

var är du när man behöver dig?

Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Pappa är arg. Arg på sin sjukdom, arg på att han inte får jobba och arg på hur orättvist livet är. Mest av allt är han arg på mig. Han tycker att det är jag som har bestämt att han inte får jobba och det spelar ingen roll att det faktiskt var överläkaren som sa att det skulle innebära LIVSFARA för honom att gå till jobbet...
Hans kommentarer svider och gör ont, jag har ingenting att skydda mig mot dem med. Alla mina försvar är nere just nu och just nu känns det som att han glider längre och längre ifrån mig och det är mer än jag klarar av...
Jag är så fruktansvärd rädd för att förlora honom, att den här sjukdomen ska ta honom ifrån mig på ett sätt eller annat.

Idag har vi dock distraherat oss med hundutställning ( i och för sig tog vi med oss Grumpy...) och det var Anders debut, med Yoggi. På något märkligt vis klådde de mig & Harry och kom 4:a av 8:a hanar med HP!!! =) Superfin kritik och Anders tyckte att det var roligt och Yoggi var så fin -- så nu är vårat team komplett och vi kommer att ställa båda hundarna i fortsättningen. Roligt!
Sedan körde vi hem Grumpy och åkte hem till älskade Karin & Niclas, välbehövigt!!! Att få prata med Karin om alla känslor, all rädsla och ilska som jag försöker hantera varje dag, det är som att släppa lite på trycket i alla fall. Jag har verkligen haft tur som fått en så fantastisk vän.
Efter det åkte vi och åt på Heron City, för att fira att vi varit tillsammans 8 månader. Just nu känns varje liten bit av glädje värd att verkligen hålla fast vid och uppleva, för att bara för en kort stund slippa smärtan och ilskan och ångesten. För att få andas lugnt, bara en liten stund.
Jag förstår inte hur jag skulle klara det här utan Anders, jag älskar honom över allt annat.

Jag älskar dig och saknar dig!