Kära Mormiz,
det har varit lite mycket på sistone, så jag ber om ursäkt att jag har varit borta ett tag.
Pappa är sämre. Det har varit problem med provsvaren inför nästan varje behandling så vi har varit tvungna att skjuta upp dem och ta extra sprutor för att få upp antalet vita blodkroppar.
Förra veckan var han förkyld och jag sa åt honom att ta det lugnt med jobbet och inte anstränga sig, men han lyssnar ju inte så bra... Så i söndags ringde han runt lunch och när jag frågade hur han mådde fick jag till svar:
-Nja, sådär. Jag har suttit på akuten sedan 08:00 i morse...
Men han hade inte velat störa... Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva påminna honom att vi inte har den lyxen längre, det är inte vi som bestämmer, det är sjukdomen som gör spelreglerna nu. Han ringde mest för att han var orolig över bilen som han inte hade betalat parkering för hela dagen... Bra där pappa, fokusera på det riktigt viktiga! Så det blev lite stress, men vi åkte upp direkt och under tiden hade han blivit inskriven på hematologen (den avdelning som vi tillhör) och jag fick prata med sköterskan som vi haft vid de två senaste behandlingarna. Han var inte direkt imponerad över att pappa tagit bilen och kört in själv, försökte förklara att det inte är så lätt att styra den där gubben!
Vi köpte med oss tidningar och gick upp och satt med honom i två timmar, en lugnröntgen visade på lugninflammation och det är inte direkt bra när man har cancer och genomgår cellgiftsbehandling. Bara tur i oturen att det var precis efter behandlingen, så immunsystemet inte gått ned helt än... Men han var tvungen att stanna över natten för observation, till hans stora irritation -- vilken han inte var sen att dela med sig av till all stackars personal! Dessa änglar som står ut med att jobba där!
Men han blev utskriven på måndagseftermiddagen och hemskickad med en veckas antibiotika och stänga order om lugn och ro.
När vi var på behandlingen förra veckan så träffade vi den ena av våra två överläkare för att gå igenom behandlingen och vi fick svar på röntgen från juli: alla lymfkörtlar har krympt och ser ut att svara bra på behandlingen. Sedan hade de planerat in sprutor under den period som hans värden är som sämst efter behandlingen -- vilket oftast är mellan dag 7 och dag 10 efter cellgifterna (13-17/9).
Den här veckan har även jag varit hemma, influensa igen, och har därför inte fått träffa honom. Men vi pratar i telefon varje dag och idag när vi pratade så hördes det att han var väldigt trött och inte mådde så speciellt bra, men han sa att trycket över lungorna börjat lätta. Sedna ringde jag honom nu på kvällen och då hade han redan gått och lagt sig, fast klockan bara var typ 22:00. Jag frågade om han hade tagit sin spruta idag, men det hade han ingen som helst koll på att han skulle göra. Så jag sa åt honom att gå upp igen och göra det, önskade god natt och la på.
Sedan fick jag en av mina värre panikångest-attacker. Den rädslan som jag lever med dygnet runt är svår att förklara och svår att hantera. Det kan gå dagar utan några anfall, men så händer något, kan vara obetydligt litet, och allt bara rasar. I kväll hade jag turen att Anders var här hemma och kunde ta hand om mig, annars vet jag inte hur det hade slutat. Men anfallet höll nog i sig i goda 20 minuter och efteråt är jag alldeles genomsvettig och rädd. Det går inte att förklara för någon som inte lever under samma förutsättningar.
Både du & mamma sa alltid att man inte skulle hata: men jag hatar verkligen cancer. Inget gott har kommit av det, det bara förstör. Jag sover inte bra, det har jag inte gjort sedan du blev sjuk för 2 år sedan, alltid med en hand nära mobilen och alltid redo att ge mig iväg. Mardrömmarna är frekventa besökare som skapar ännu mer oro, det finns nätter när jag inte vågar försöka somna för jag vet vad som väntar i mörkret. Att på detta försöka leva ett normalt liv med ett arbete som kräver min fulla uppmärksamhet och noggrannhet 12 timmar/arbetsdag och därmed kräver en del sömn -- det verkar ohållbart i längden.
Min älskade, starka, modiga, fina pappa... Jag kan inte förlora honom.
Jag älskar dig & saknar dig och behöver dig här hos oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar