Onsdagen den 19:e September Kväll

Kära Mormiz,

åkte upp till sjukhuset lagom till 14:30, lyckades dock missa honom på väg till röntgen, så jag fick sätta mig och vänta en stund. Hade stannat hemma hos honom och tagit med lite saker jag tänkte att han behövde, samt stannade på Akademibokhandeln och köpte en ny bok åt honom.
Innan han kom tillbaka så kom sköterskan in, men hon hade ingen ny information att komma med. Sedan kom de tillbaka med pappa och det var en jobbig syn... Han är så tanig och alldeles orkeslös och nu har han inte ens sin humor att lyfta stämningen med. Han känns inte alls som min fina, starka pappa. Det känns som att han har gett upp lite - och det gör mig väldigt rädd. För du gav upp, och då finns det inget som någon medicin eller läkare i hela världen kan göra för att rädda en. Viljan och kämparglöden måste man ta med sig själv.
Jag hoppas att det bara är en generell trötthet under just lunginflammationen, annars har vi problem.
Vid 16:30 kom de in med middagen och han hade inte sagt något särskilt, annat än att han ville ha lingondricka till maten. Men när sköterskan hade ställt ned tallriken och lämnat rummet, så låg han fortfarande kvar med ryggen mot maten och visade inga tecken på att röra på sig... Jag frågade försiktigt om han inte skulle äta sin mat och han svarade att han inte hade någon aptit och att det var alldeles för jobbigt att äta, att det fastnade i halsen och att han kände sig illamående. Jag frågade om han kunde tänka sig lite soppa och det trodde han skulle gå bra, men det fanns ju ingen kommenterade han. Jag gick resolut ut till sköterskorna och frågade om jag kunde gå och köpa soppa och de värmde åt honom, men de blev alldeles till sig av oro för min fina pappa och fixade fram en fisksoppa, en flytande chokladpudding och lite kall jordgubbssoppa som de dukade i ordning åt mig på en bricka. De är verklingen fantastiska på Hematologen!!! Underbara sköterskor och läkare som verkligen gör sitt yttersta.
Det fick han i alla fall i sig det mesta av, men ingen glädje. Han ville bara ligga ned och läsa lite, inte prata, inte skoja, ingenting...
Jag och hundarna gick och mötte Anders vid Skanstull och det skulle jag inte ha gjort. Min egen hälsa är ju knappast på topp och efter att inte ha rört på mig överhuvudtaget på ca 2 veckor så var orken som bortblåst...
Vi satt en stund med honom, men sedan ville pappa att vi skulle åka och lämna in hans travkupong, så vi sa hejdå och lämnade honom. Det skär i hjärtat varje gång och det blir inte bättre av att jag förstod det på sköterskan som att han inte kommer hem förrän efter helgen... Det hade jag inte hjärta att säga till honom idag... =(

Älskar dig och saknar dig!!!