Kära Mormiz,
efter att jag skrev sist så tänkte jag att jag skulle skriva snart igen, när allt lugnat ned sig. Nu har jag insett att det är ingen idé att vänta på den dagen längre, för vi har inte någon kontroll över vårt liv längre.
Det jag ville säga var att jag tror att det som fick mig att få ett av mina "anfall" var just insikten att vi förlorat kontrollen, att sjukdomen styr vårt liv och jag vet att många säkert säger att man inte får låta den göra det, men då har de inte levt sina liv sida vid sida med cancer. Sedna är det ju så att pappa tycker nog att jag är rätt jobbig som tjatar på honom, håller koll och frågar massa saker hela tiden. Men just då när jag ringde förra veckan och frågade om han hade tagit sin spruta och han svarade nej -- så insåg jag att hur jobbig han än tycker att jag är så kanske det är det som räddar livet på honom en vacker dag. För just nu är de där sprutorna livsviktiga för honom och om han missar en så kan det ge allvarliga konsekvenser... Men jag har ändå dåligt samvete för att jag jagar på honom och så många som har sagt åt mig att han är vuxen och faktiskt måste få ta ansvar för sig själv. Men han är allt jag har kvar, det är bara han och jag nu och jag kan inte bara låta honom dö för att folk tar sig friheten att tycka att jag inte borde lägga mig i hans liv. Vem säger en sådan sak till någon ens? Bevisligen någon som aldrig varit nära att förlora någon de älskar. Och det är väl också det som är så jobbigt--jag har inte direkt någon i min närhet som jag kan prata med som har gått igenom det här själv. Men som tur var så har jag underbara vänner som ställer upp, lyssnar och finns till och det är värt mycket. För att inte tala om Anders, utan honom hade jag inte överlevt det här.
Så, veckan som har gått har jag spenderat hemma, fortfarande influensa och väldigt, väldigt ont i halsen. Jag har pratat med pappa varje dag och om inte jag har ringt, så har han ringt på förmiddagen. Igår gjorde han inte det och frampå eftermiddagen blev jag lite orolig, så jag ringde honom. Frågade om vi kunde komma förbi en snabbis och det gick bra sa och var vi snälla och tog med oss tidningen... Jag sa att det gick bra och att vi skulle komma så fort Anders hade slutat jobba. Då frågade han varför Anders jobbade och när jag undrade hur han menade så visade det sig att han inte visste vilken dag det var... Jag höll mig lugn tills jag hade lagt på luren och lovat att vi skulle komma upp lite senare, sedan rasade jag ihop på golvet och bara skrek rakt ut. Ringde Anders helt hysterisk och försökte få fram vad som hänt och han ville att jag genast skulle ringa sjukhuset och så skulle han åka hem direkt. Jag ringde först vår kontaktsköterska - inget svar, dagvården - inget svar och tillsist avdelningen och där fick jag äntligen tag i en stackars undersköterska. Jag förklarade vem det gällde och att han behandlades för lugninflammation men inte blivit bättre på de 8 dagar som gått sedan han blev utskriven och när jag kom fram till att han inte vetat vilken dag det var så bröt jag ihop igen. Så stammade hon försiktigt att jag skulle få prata med en sjuksköterska och så fick jag gå igenom alltihop igen--ny tårar... Hon bad mig dock att genast hämta pappa och köra in honom till akuten, så skulle hon boka en plats på avdelningen och ringa och förvarna akuten för isolering och snabb hantering.
Jag tackade och försökte sedan "gråta klart" innan jag tog mod till mig och ringde pappa, säker på att han skulle ställa till med ett väldans liv. Det gjorde han inte, han lät bara ledsen och trött. Jag lovade att vi bara skulle åka in och ta prover, han skulle inte behöva stanna där över natten. Jag vet ju hur mycket han hatar att vara där, men jag är så rädd att vi ska missa något. Och när han dessutom inte visste vilken dag det var så var jag även orolig att han skulle missa någon av sina mediciner!
Så vi inväntade Anders och sedan åkte vi upp för att hämta pappa och så fort jag såg honom så insåg jag att vi gjort helt rätt -- han kunde knappt ta sig till bilen ordentligt och när han satte sig i bilen så var det uppenbart att lugninflammationen inte gett sig det minsta.
De var väldigt snabba på att släppa in oss på akuten och trots ett överfyllt väntrum, så kom vi in efter bara några minuter där två underbara sköterskor tog hand om honom och tog prover. Tyvärr så sa den manliga sköterskan ganska snart att det var inläggning som gällde, varpå pappa svarade:
-Lurad igen...
Och det skar så i hjärtat, men det var ju uppenbart helt rätt att köra in honom, men jag blir ändå så ledsen för hans skull.
Sedan blev vi placerade i ett isolerat akutrum och de tog hur mycket prover som helst på honom och läkaren meddelade att de satte in ett intravenöst antibiotikum som borde träffa rätt direkt och sedan fick vi vänta ganska länge på transport upp till avdelningen. Under tiden satt jag och Anders och pratade för att hålla pappa igång och då insåg jag att han inte varit uppe på 3 dagar och han kunde inte heller svara på när han ätit senast... Det var svårt att hålla tillbaka tårarna då...
Sedan kom chauffören som körde upp sängen till Hematologen, där pappa (tack och lov!) fick ett eget rum -- med TV!!! Det var väl det enda positiva med alltihop, samt den underbara personalen som jobbar på avdelning 23. Jag tjatade vidare om mat och han fick en tallrik yoghurt och lite lingondricka, helt skakig efter att inte ha ätit på några dagar. Så drog vi iväg för att köpa tidningen åt honom, stackars hundarna hade då legat i bilen i 4 timmar -- jag hade inte räknat med att det skulle ta så lång tid. Så vi kissade dem lite snabbt och var SÅ glad att vi var och köpte två varma, sköna fårskinnsfällar åt dem i veckan. Upp till pappa igen och lät honom läsa och komma till ro innan vi sa hejdå för kvällen och då var klockan efter 22:00... Pratade med personalen om mina misstankar om hans senaste dagar och bad dem hålla extra koll på honom åt mig. Jag antar att de tycker att jag är smått jobbig, men pappa är det viktigaste jag har så de får leva med det! Det tyckte nog sköterskorna på akuten med, det är jag som svarar på de flesta frågorna, har koll på exakt datum och medicinering och behandlingar, pappa tittar oftast bara på mig när någon frågar honom något nu för tiden...
Så nu väntar jag på att de ska bli klara med ronden så jag kan få veta det senaste, och det borde vara efter 11:00. Sedan är det besökstid 14:00-19:00 och jag tror tyvärr att han blir kvar lite längre den här gången, men man vet aldrig.
Saknar dig vansinnigt mycket och jag hoppas att du vet hur mycket jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar