Kära Mormiz,
nu börjar det närma sig!!! Jag är sjukt nervös!!! Kontraktet är klart för påskrivning och när jag skickat in det så går det direkt till tryckeriet... Gaaah!!! Snacka om stora fjärilar just nu... Men det kommer väl gå bra? Någon kommer väl köpa boken? Sedan blir det Bok & Biblioteksmässan i Göteborg... Uhh, behöver sprit. Stark. Gärna i stora mångder. Vad har jag gett mig in på?
Jag älskar dig och saknar dig så mycket!
fredag 29 april 2011
onsdag 27 april 2011
Onsdagen Den 27:e April
Kära Mormiz,
vad jag behöver dig nu! Drabbats av det stora tvivlet och börjar sakta överväga att backa... Manuset är hos förlaget, men kontraktet är inte påskrivet. Tänk om inte en enda person köper min bok?!? Det vore ju bara hemskt... Men jag är lika nervös för det. Helt plötsligt kom en inbjudan till Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i september, med en möjlighet att prata om boken på scen i 10 minuter!!! Arma övermod... Är jag stor nog för det här? Lovar du att sitta i publiken och lyssna och hålla mig uppe?
Har jag sagt att jag ska börja i terapi igen? Det går inte att fortsätta såhär, men hur stor är chansen att jag får träffa en lika bra terapeut igen? Men i söndags bröt jag ihop helt utan anledning och det är inte första gången.
Vi var på landet i helgen och hade en toppenhelg, du skulle varit med! Pappa kom ned i fredags morse och vi har börjat bygga på huset nu, vi har gjutit alla plintar och materialuträkningen är redan klar. Älskar att jobba med pappa och i helgen slog han alla rekord! Han byggde ett gryt åt hundarna på tomten och ett nålsöga som Harry fastnade i halvvägs! =)
Sedan har jag blivit kallad på anställningsintervju för ett jobb som jag verkligen vill ha, tänker inte jinxa det mer än så...
Älskar dig och saknar dig varje dag!
vad jag behöver dig nu! Drabbats av det stora tvivlet och börjar sakta överväga att backa... Manuset är hos förlaget, men kontraktet är inte påskrivet. Tänk om inte en enda person köper min bok?!? Det vore ju bara hemskt... Men jag är lika nervös för det. Helt plötsligt kom en inbjudan till Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i september, med en möjlighet att prata om boken på scen i 10 minuter!!! Arma övermod... Är jag stor nog för det här? Lovar du att sitta i publiken och lyssna och hålla mig uppe?
Har jag sagt att jag ska börja i terapi igen? Det går inte att fortsätta såhär, men hur stor är chansen att jag får träffa en lika bra terapeut igen? Men i söndags bröt jag ihop helt utan anledning och det är inte första gången.
Vi var på landet i helgen och hade en toppenhelg, du skulle varit med! Pappa kom ned i fredags morse och vi har börjat bygga på huset nu, vi har gjutit alla plintar och materialuträkningen är redan klar. Älskar att jobba med pappa och i helgen slog han alla rekord! Han byggde ett gryt åt hundarna på tomten och ett nålsöga som Harry fastnade i halvvägs! =)
Sedan har jag blivit kallad på anställningsintervju för ett jobb som jag verkligen vill ha, tänker inte jinxa det mer än så...
Älskar dig och saknar dig varje dag!
onsdag 20 april 2011
Onsdagen Den 20:e April
Kära Mormiz,
nu har jag gjort det! Klickade precis på SÄND och skickade in manuset till förlaget för tryck... Om mindre än 2 månader är du en bok, det känns helt ofattbart! Men det är sant och det är helt och hållet mitt eget verk från början till slut. Och ditt förstås, min eviga inspiration. Jag hoppas att det är den första av många texter jag publicerar.
Men så läskigt, snacka om att ta sig en ocean över huvudet... Vem tror jag att jag är? Vad ska folk säga? Kan man verkligen göra såhär? Jag vet bara att jag måste, måste hoppa nu innan det är för sent oc jag ångrar mig i all evighet.
Och fan vet, kan Färjestad vinna SM-guld i ishockey 2011 så kan jag göra vad jag än tar mig för!
Älskar dig och saknar dig i varje andetag!
nu har jag gjort det! Klickade precis på SÄND och skickade in manuset till förlaget för tryck... Om mindre än 2 månader är du en bok, det känns helt ofattbart! Men det är sant och det är helt och hållet mitt eget verk från början till slut. Och ditt förstås, min eviga inspiration. Jag hoppas att det är den första av många texter jag publicerar.
Men så läskigt, snacka om att ta sig en ocean över huvudet... Vem tror jag att jag är? Vad ska folk säga? Kan man verkligen göra såhär? Jag vet bara att jag måste, måste hoppa nu innan det är för sent oc jag ångrar mig i all evighet.
Och fan vet, kan Färjestad vinna SM-guld i ishockey 2011 så kan jag göra vad jag än tar mig för!
Älskar dig och saknar dig i varje andetag!
söndag 10 april 2011
Söndagen Den 10:e April
Kära Mormiz,
nu har det gått exakt ett år sedan jag skrev mina första, trevande ord av saknad till dig. Jag är så glad att jag kom på idéen att skriva till dig, jag hoppas att det har nått fram till dig på något sätt och om inte annat så har det hållit dig kvar här hos oss på ett sätt jag inte trodde möjligt!
Det är vår nu och jag vet hur mycket du älskade våren, att få komma ut i trädgården och börja pyssla om den efter vinterns hårda framfart. Att få sitta ute och ta en kopp kaffe, titta på rabatterna och bara njuta.
Det är så mycket som jag saknar med dig!
Din smörgåstårta, den godaste i världen! Så många gånger som jag skrivit ned receptet, men det är inte samma sak utan dig så jag har tappat bort det.
Dina påsar med potpurri i linneskåpet, för sådant var viktigt för dig.
Alla dina gamla fjärrkontroller som du envisades med att ha kvar framme, fast apparaterna de gick till lämnat jordelivet för länge sedan! Vilket ledde till att du alltid ringde och var irriterad på att de inte fungerade när du skulle se på TV.
Kvällarna vid ditt köksbord, spela 7 Små Hus eller lösa korsord tillsammans. Så många skratt, så mycket kärlek.
Eftermiddagsfika uppe i din trädgård i Mählby: smörgås med rökt skinka, salt Bregott och Pommac, intaget i din skeva hammock.
Du och dina apelsiner... Du hade dem till och med i bilen när du var ute och körde! Hur tänkte du att du skulle skala dem medan du körde?
Hur jag låg och lyssnade på Karlavagnen när jag sov över hos dig, hade aldrig kommit på den idéen själv!
När man åt middag hos dig och inte ville ta omtag fick man alltid till svar: "Nej, så gott var det väl inte?!".
Din godisskål, alltid full med vingummin, sura persikor och nappar, apelsinchoklad och Rollo-kola.
Alltid var man tvungen att se Antikrundan och allt med jävla Ernst Kirchstieger, men vd gjorde det när man fick vara med dig?
Du och mamma med era ost- och kaviarmackor! Bläää!!!
Ditt kylskåp, alltid fullt med saker som sedan länge passerat bäst-före datum! DL-mått med en klick margarin, tråkiga ostkanter och gammal mjölk och grädde (den funkar till pannkakor...). Så ilsk du blev om man påpekade det och ve och fasa om någon försökte slänga något!
En gång när vi gick från oss och hem till dig sent på kvällen när det var mörkt och vi gick arm i arm: du, jag och mamma. Detta var när jag fortfarande var hysteriskt rädd för rävar... Plötsligt var det något som stötte till mig i ryggen och du skrek att det var en räv, varpå jag nästan började gråta! Men det var bara din käpp som slitit sig... =)
Världens mest fantastiska kvinna och pensionär som drog igång motorsågen och klättrade högt upp på stegen i träskor, för att beskära fruktträden...
På huvudet med papiljotter i håret och rosa plyschdress, på gräsmattan, för pappa hade ju gjort det.
Alla dina & pappas ordkrig om kungafamiljen, jag är så ledsen Mormiz, men jag håller med honom...
Alla kvällar vi suttit och sjungit visor, berättat historier, delat sorg och glädje. Mest glädje.
Den solvarma trappen utanför förrådet där frysen med glass och backarna med läsk stod.
Jag saknar till och med ditt utedass! Tre platser som var en bra tillflykt när man behövde gå och var i stallet.
Nu sitter vi kvar här, jag och Fredrik och pappa och hundarna, utan dig. En enda person lämnar ett hål så stort, omöjligt att fylla.
Mest av allt saknar jag din person. Aldrig fick du mig att tvivla på min egen storhet, alltid min största beundrare som fick mig att tro att jag kunde uträtta stordåd. Driven av en längtan att göra dig stolt studerade jag mig halvt till döds i skolan, men allt var värt det bara jag fick se din stolta blick eller höra hur din röst brast lite över telefonen. Så är det fortfarande och jag vill så gärna ringa och berätta för dig, skulle offra allt för att få ett sista samtal med dig, att få höra din röst skulle läka mina sår, torka mina tårar, ge mig mitt leende åter.
Jag saknar dig. Du är en fantastisk kvinna och det går inte att beskriva dig med ord! Jag har försökt i ett år att återskapa dig, men det faller platt. Din värme. Din sylvassa humor. Din kärlek för att skrämmas (som jag har ärvt rakt av). Dina (för din ålder) oväntade kommentarer. Ditt skratt. Din lugna röst. Ditt vackra ansikte. Dig.
Jag vet att jag skrev ett brev till dig för några år sedan, där skrev jag att jag inte var redo att ta över rodret efter dig än och att jag ville att mina barn skulle få träffa dig. Jag står fortfarande för det, det här går inte utan dig. Jag vet att jag klagade på hur högt du snarkade men det är okej, jag kan leva med det, bara du kommer tillbaka!
Du är mitt allt, mitt syre, min sol, min måne, min bättre hälft.
Kom tillbaka. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Vill inte leva utan dig.
nu har det gått exakt ett år sedan jag skrev mina första, trevande ord av saknad till dig. Jag är så glad att jag kom på idéen att skriva till dig, jag hoppas att det har nått fram till dig på något sätt och om inte annat så har det hållit dig kvar här hos oss på ett sätt jag inte trodde möjligt!
Det är vår nu och jag vet hur mycket du älskade våren, att få komma ut i trädgården och börja pyssla om den efter vinterns hårda framfart. Att få sitta ute och ta en kopp kaffe, titta på rabatterna och bara njuta.
Det är så mycket som jag saknar med dig!
Din smörgåstårta, den godaste i världen! Så många gånger som jag skrivit ned receptet, men det är inte samma sak utan dig så jag har tappat bort det.
Dina påsar med potpurri i linneskåpet, för sådant var viktigt för dig.
Alla dina gamla fjärrkontroller som du envisades med att ha kvar framme, fast apparaterna de gick till lämnat jordelivet för länge sedan! Vilket ledde till att du alltid ringde och var irriterad på att de inte fungerade när du skulle se på TV.
Kvällarna vid ditt köksbord, spela 7 Små Hus eller lösa korsord tillsammans. Så många skratt, så mycket kärlek.
Eftermiddagsfika uppe i din trädgård i Mählby: smörgås med rökt skinka, salt Bregott och Pommac, intaget i din skeva hammock.
Du och dina apelsiner... Du hade dem till och med i bilen när du var ute och körde! Hur tänkte du att du skulle skala dem medan du körde?
Hur jag låg och lyssnade på Karlavagnen när jag sov över hos dig, hade aldrig kommit på den idéen själv!
När man åt middag hos dig och inte ville ta omtag fick man alltid till svar: "Nej, så gott var det väl inte?!".
Din godisskål, alltid full med vingummin, sura persikor och nappar, apelsinchoklad och Rollo-kola.
Alltid var man tvungen att se Antikrundan och allt med jävla Ernst Kirchstieger, men vd gjorde det när man fick vara med dig?
Du och mamma med era ost- och kaviarmackor! Bläää!!!
Ditt kylskåp, alltid fullt med saker som sedan länge passerat bäst-före datum! DL-mått med en klick margarin, tråkiga ostkanter och gammal mjölk och grädde (den funkar till pannkakor...). Så ilsk du blev om man påpekade det och ve och fasa om någon försökte slänga något!
En gång när vi gick från oss och hem till dig sent på kvällen när det var mörkt och vi gick arm i arm: du, jag och mamma. Detta var när jag fortfarande var hysteriskt rädd för rävar... Plötsligt var det något som stötte till mig i ryggen och du skrek att det var en räv, varpå jag nästan började gråta! Men det var bara din käpp som slitit sig... =)
Världens mest fantastiska kvinna och pensionär som drog igång motorsågen och klättrade högt upp på stegen i träskor, för att beskära fruktträden...
På huvudet med papiljotter i håret och rosa plyschdress, på gräsmattan, för pappa hade ju gjort det.
Alla dina & pappas ordkrig om kungafamiljen, jag är så ledsen Mormiz, men jag håller med honom...
Alla kvällar vi suttit och sjungit visor, berättat historier, delat sorg och glädje. Mest glädje.
Den solvarma trappen utanför förrådet där frysen med glass och backarna med läsk stod.
Jag saknar till och med ditt utedass! Tre platser som var en bra tillflykt när man behövde gå och var i stallet.
Nu sitter vi kvar här, jag och Fredrik och pappa och hundarna, utan dig. En enda person lämnar ett hål så stort, omöjligt att fylla.
Mest av allt saknar jag din person. Aldrig fick du mig att tvivla på min egen storhet, alltid min största beundrare som fick mig att tro att jag kunde uträtta stordåd. Driven av en längtan att göra dig stolt studerade jag mig halvt till döds i skolan, men allt var värt det bara jag fick se din stolta blick eller höra hur din röst brast lite över telefonen. Så är det fortfarande och jag vill så gärna ringa och berätta för dig, skulle offra allt för att få ett sista samtal med dig, att få höra din röst skulle läka mina sår, torka mina tårar, ge mig mitt leende åter.
Jag saknar dig. Du är en fantastisk kvinna och det går inte att beskriva dig med ord! Jag har försökt i ett år att återskapa dig, men det faller platt. Din värme. Din sylvassa humor. Din kärlek för att skrämmas (som jag har ärvt rakt av). Dina (för din ålder) oväntade kommentarer. Ditt skratt. Din lugna röst. Ditt vackra ansikte. Dig.
Jag vet att jag skrev ett brev till dig för några år sedan, där skrev jag att jag inte var redo att ta över rodret efter dig än och att jag ville att mina barn skulle få träffa dig. Jag står fortfarande för det, det här går inte utan dig. Jag vet att jag klagade på hur högt du snarkade men det är okej, jag kan leva med det, bara du kommer tillbaka!
Du är mitt allt, mitt syre, min sol, min måne, min bättre hälft.
Kom tillbaka. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Vill inte leva utan dig.
lördag 9 april 2011
Lördagen Den 9:e April
Kära Mormiz,
sitter i vårat rum på landet, ett riktigt paradis för hundarna och en trasig själ. Är dessutom sjuk, du vet hur dålig jag är på att vara sjuk... Hatar det!
Har gjort en spellista i Spotify som heter Mormiz, med lite blandad musik som påminner mig om dig, tänkte att det kan vara kul att ha. Nyss var det Peter Lundblad med "Ta Mig Till Havet", självklart är det din text jag hör "...och gör mig med barn..."! De senaste dagarna har mina glada minnen av dig övermannat mig och det är ju skönt som omväxling... Jag önskar verkligen att jag kunde ta alla dessa ögonblicksbilder med ljud och dofter och samla dem i ett album och spara för alltid. Jag har ju inte så många kort kvar på dig, och alla bilder från våra tidiga år har ju mamma.
Men jag har så många minnen...
Minns du när jag hade ramlat vid stallet och fastnat med benet på den där rostiga maskinen när jag jagade Pyret? Jag gjorde mig ju mer illa än vad pappa trodde när han sickade hem mig och mamma för att plåstra om det... Jag minns att mamma la en handduk över benet, sa åt mig att inte titta och gick för att ringa dig. Sedan åkte vi till lasarettet i Eskilstuna och det var tvunget att sys. Varken du eller mamma kände er så pigga på att stå med mig, så ni kom överrens om att turas om, men du höll på att svimma och var tvungen att gå ut! =) Sedan fick jag 10:-/stygn och 10:-/spruta, så det blev 90:- till mig och en pizza som var kall när vi kom hem... =)
När du ringde upp ICA-affären som du brukar handla på och skällde ut dem efter noter för att fisken du köpt passerat utgångsdatum, bara för att komma på att du just tagit upp den ur frysen... Men det kom du ju på först när du lagt på... =)
När jag och mamma var hemma hos dig och någon av er borstade tänderna med en eltandborste och vi fick för oss att den slet sig och låg vikta av skratt i flera minuter.
När vi spelade Labyrint hemma vid köksbordet och jag bytte ut dina kort när du inte såg, så du trodde att du gick i mål först och vann, men sedan vände ett helt annat kort!
När vi var ute och åkte bil, du, jag och pappa och vi blev tvungna att backa, vilket du inte var så bra på. Det slutade med att pappa styrde från passagerarsätet och du bara gasade...
När du ramlade i backen i kohagen när vi åkte långskidor, du låg och skakade av skratt när jag kom ned!
När jag & Mattias kom på besök med Timmy och du sa att den stora hunden fick minsann inte komma in i huset, så vi tog med oss ett jättetält för säkert 5 personer. Sedan slet vi och pappa i flera timmar med att få upp helvetet i din trädgård, bara för att sedan få höra att vi absolut inte kunde sova ute!!!
När du skrämde Lasse genom att tjuvlyssna när vi pratade i telefon och när han frågade vad det var för tokig tant som hade svarat, så ropade du i andra änden...
Minns du det stora Smörkriget i Danmark?!? Sjukt roligt!!! Fredrik var inte ens med, men han tar upp det varje gång vi ska äta potatis! =)
När du sa fel tid på mitt utspring vid studenten-vilket resulterade i att ni kom typ 1 timme försent och jag hade stått helt ensam kvar på trappen... Min svensklärare kom fram och klappade mig på axeln med de föga tröstande orden: "Fan Bååth, är det ingen som gillar dig?!?" Men du förnekade såklart all inblandning, det var jag som hade sagt fel tid. Vi har haft stora stunder om den incidenten och mamma hade så dåligt samvete!!! Hon sa att hon skulle sitta i kyrkan i ett dygn innan jag gifter mig! =) Nu antar jag att hon inte kommer vara där alls...
Alla gånger vi åkte och bowlade och du slängde alltid klotet bakåt mot oss andra!
Vi hade någon stor middag hemma hos dig och efter middagen var det som vanligt kortspel, med vin och drinkar, för de vuxna. Du hade ju noja på att skåla i tid och otid, tillslut tröttnade min moster och sa att det inte blev några fler skålar. Då glimtade det till i dina vackra ögon, du tog ditt glas och vände dig bakom ryggen på de andra och skrattade glatt: "Skål på dig Majlis!" och drack upp.
På väg mot Norge, stopp på Mc Donald's i Arvika och din kommentar när du blev utan sugrör: "Men jag gillar ju att suga!" Vem säger något sådant??? Bara du!!!
Ett minne som du kanske inte har, men som Fredrik aldrig kommer att glömma! Vi sov hemma hos dig och han gick upp för att gå på toa på natten, öppnade badrumsdörren och möttes av din bleka bakdel och vände tillbaka till vårat rum! Du hade väl glömt bort att du hade gäster och haft lite bråttom...
Vi satt och spelade whist hos mamma i Norge och du och jag var i lag och mamma och Fredrik. Så drack du vatten och då sa mamma till mig: "Och där sitter du och är tjock..." och syftade på att vi hade tagit för många spel. Du började skratta och satte i halsen, varpå Fredrik sa: "Sätt nu fan inte i halsen och drunkna, det vore ju bingo!" Vilket du fick till att det vore något bra...
Varje gång jag tog fram Nationalencyklopedispelet och du & Fredrik skulle ut och ro över Mjösa!!! Varenda gång!!!
Så många underbara, fantastiska minnen av den mest fantastiska människa jag vet, den jag älskar över allt annat och vill ha tillbaka mer än allt. Jag känner mig så halv sedan du försvann. Ditt nummer är kvar i telefonen, jag är på väg att ringa dig varje dag. Det är ju så mycket jag vill berätta!!! Jag känner ingen som varit bästa vän med sin mormor, men så har de inte haft dig! Jag skattar mig så lycklig för att jag hade dig som mormor, det är ett enormt privilegium bara att få ha känt dig. Att få vara ditt enda barnbarn ser jag som en stor ära och jag hoppas att i framtiden kunna göra dig mer stolt över mig än vad jag har gjort tidigare...
Jag älskar dig oerhört och saknar dig i all evighet!
sitter i vårat rum på landet, ett riktigt paradis för hundarna och en trasig själ. Är dessutom sjuk, du vet hur dålig jag är på att vara sjuk... Hatar det!
Har gjort en spellista i Spotify som heter Mormiz, med lite blandad musik som påminner mig om dig, tänkte att det kan vara kul att ha. Nyss var det Peter Lundblad med "Ta Mig Till Havet", självklart är det din text jag hör "...och gör mig med barn..."! De senaste dagarna har mina glada minnen av dig övermannat mig och det är ju skönt som omväxling... Jag önskar verkligen att jag kunde ta alla dessa ögonblicksbilder med ljud och dofter och samla dem i ett album och spara för alltid. Jag har ju inte så många kort kvar på dig, och alla bilder från våra tidiga år har ju mamma.
Men jag har så många minnen...
Minns du när jag hade ramlat vid stallet och fastnat med benet på den där rostiga maskinen när jag jagade Pyret? Jag gjorde mig ju mer illa än vad pappa trodde när han sickade hem mig och mamma för att plåstra om det... Jag minns att mamma la en handduk över benet, sa åt mig att inte titta och gick för att ringa dig. Sedan åkte vi till lasarettet i Eskilstuna och det var tvunget att sys. Varken du eller mamma kände er så pigga på att stå med mig, så ni kom överrens om att turas om, men du höll på att svimma och var tvungen att gå ut! =) Sedan fick jag 10:-/stygn och 10:-/spruta, så det blev 90:- till mig och en pizza som var kall när vi kom hem... =)
När du ringde upp ICA-affären som du brukar handla på och skällde ut dem efter noter för att fisken du köpt passerat utgångsdatum, bara för att komma på att du just tagit upp den ur frysen... Men det kom du ju på först när du lagt på... =)
När jag och mamma var hemma hos dig och någon av er borstade tänderna med en eltandborste och vi fick för oss att den slet sig och låg vikta av skratt i flera minuter.
När vi spelade Labyrint hemma vid köksbordet och jag bytte ut dina kort när du inte såg, så du trodde att du gick i mål först och vann, men sedan vände ett helt annat kort!
När vi var ute och åkte bil, du, jag och pappa och vi blev tvungna att backa, vilket du inte var så bra på. Det slutade med att pappa styrde från passagerarsätet och du bara gasade...
När du ramlade i backen i kohagen när vi åkte långskidor, du låg och skakade av skratt när jag kom ned!
När jag & Mattias kom på besök med Timmy och du sa att den stora hunden fick minsann inte komma in i huset, så vi tog med oss ett jättetält för säkert 5 personer. Sedan slet vi och pappa i flera timmar med att få upp helvetet i din trädgård, bara för att sedan få höra att vi absolut inte kunde sova ute!!!
När du skrämde Lasse genom att tjuvlyssna när vi pratade i telefon och när han frågade vad det var för tokig tant som hade svarat, så ropade du i andra änden...
Minns du det stora Smörkriget i Danmark?!? Sjukt roligt!!! Fredrik var inte ens med, men han tar upp det varje gång vi ska äta potatis! =)
När du sa fel tid på mitt utspring vid studenten-vilket resulterade i att ni kom typ 1 timme försent och jag hade stått helt ensam kvar på trappen... Min svensklärare kom fram och klappade mig på axeln med de föga tröstande orden: "Fan Bååth, är det ingen som gillar dig?!?" Men du förnekade såklart all inblandning, det var jag som hade sagt fel tid. Vi har haft stora stunder om den incidenten och mamma hade så dåligt samvete!!! Hon sa att hon skulle sitta i kyrkan i ett dygn innan jag gifter mig! =) Nu antar jag att hon inte kommer vara där alls...
Alla gånger vi åkte och bowlade och du slängde alltid klotet bakåt mot oss andra!
Vi hade någon stor middag hemma hos dig och efter middagen var det som vanligt kortspel, med vin och drinkar, för de vuxna. Du hade ju noja på att skåla i tid och otid, tillslut tröttnade min moster och sa att det inte blev några fler skålar. Då glimtade det till i dina vackra ögon, du tog ditt glas och vände dig bakom ryggen på de andra och skrattade glatt: "Skål på dig Majlis!" och drack upp.
På väg mot Norge, stopp på Mc Donald's i Arvika och din kommentar när du blev utan sugrör: "Men jag gillar ju att suga!" Vem säger något sådant??? Bara du!!!
Ett minne som du kanske inte har, men som Fredrik aldrig kommer att glömma! Vi sov hemma hos dig och han gick upp för att gå på toa på natten, öppnade badrumsdörren och möttes av din bleka bakdel och vände tillbaka till vårat rum! Du hade väl glömt bort att du hade gäster och haft lite bråttom...
Vi satt och spelade whist hos mamma i Norge och du och jag var i lag och mamma och Fredrik. Så drack du vatten och då sa mamma till mig: "Och där sitter du och är tjock..." och syftade på att vi hade tagit för många spel. Du började skratta och satte i halsen, varpå Fredrik sa: "Sätt nu fan inte i halsen och drunkna, det vore ju bingo!" Vilket du fick till att det vore något bra...
Varje gång jag tog fram Nationalencyklopedispelet och du & Fredrik skulle ut och ro över Mjösa!!! Varenda gång!!!
Så många underbara, fantastiska minnen av den mest fantastiska människa jag vet, den jag älskar över allt annat och vill ha tillbaka mer än allt. Jag känner mig så halv sedan du försvann. Ditt nummer är kvar i telefonen, jag är på väg att ringa dig varje dag. Det är ju så mycket jag vill berätta!!! Jag känner ingen som varit bästa vän med sin mormor, men så har de inte haft dig! Jag skattar mig så lycklig för att jag hade dig som mormor, det är ett enormt privilegium bara att få ha känt dig. Att få vara ditt enda barnbarn ser jag som en stor ära och jag hoppas att i framtiden kunna göra dig mer stolt över mig än vad jag har gjort tidigare...
Jag älskar dig oerhört och saknar dig i all evighet!
fredag 8 april 2011
Fredagen Den 8:e April
Kära Mormiz,
dessa förbannade mardrömmar! Helt slut efter nattens version... Denna handlade om mamma och helt sjukt så hade hon skaffat ett barn till, så långsökt... Men jag antar att det någonstans handlar om hur övergiven jag känner mig, inte bara efter det här, utan efter ett helt liv där viktiga saker har undanhållits och ändrats. Jag har samlat mod till mig i över ett år nu för att fråga dig en sak, men jag vet inte hur...
Förra våren bröt jag ju ihop i skolan och hamnade hos en psykolog på företagshälsan, men det vet du ju redan. Jag och mamma pratade ju bara om dig, men en dag så var jag jätteledsen efter ett möte och ringde pappa istället. Han berättade då för mig att mamma hade lämnat honom förr och det vet jag ju, eftersom hon och jag flyttade in till samhället ett tag. Men han berättade att hon lämnade honom när jag var ca 1 år gammal, för någon greve eller vad det var... Men hon fortsatte att vara ute på gården hos hästarna på dagarna, sedan åkte hon in till stan och honom på kvällarna. Hon tog mig med sig och jag är så ledsen, men du måste ju ha vetat! Jag har varit så arg på dig, varför berättade du ingenting??? Pappa mår jättedåligt över det och vill helst inte prata om det så mycket. Jag försökte fråga mamma om det, men hon dementerade det inte ens. När pappa berättade det för mig så frågade jag varför han lät henne komma tillbaka... Vet du vad han svarade? -Annars hade jag ju förlorat dig... Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket! Min hårda pappa, att säga en sådan sak, det är det finaste någon har sagt till mig i hela mitt liv. Jag förstår fortfarande inte varför han lät henne komma tillbaka, lät henne ha hästarna och hela gården kvar.
Det som gör mig riktigt förbannad är att mamma hela min uppväxt har talat om hur oansvarig min pappa är och hur hårt hon har kämpat för att ge mig ett bra liv, som om hon vore något jävla helgon!!! Pappa är inte felfri, det är jag helt medveten om, men han har ett hjärta av guld och jag kunde inte ha fått en bättre pappa! Han skulle aldrig utnyttja någon eller såra dem medvetet. Vilket är mer än vad jag kan säga för henne...
Sedan lämnade hon honom igen när jag var typ 9 år eller något och jag minns fortfarande när hon berättade för mig att de skulle separera. Vi var i bilen och jag satt i mitten bak och körde på Förrådsgatan, när hon sa att de skulle separera. Jag var helt förstörd, pappa har alltid varit min bästa vän och jag ville vara med honom och hästarna. Men det spelade ingen roll vad jag ville, jag skulle bo i lägenhet med henne... Hon dejtade en kille på skolan hon gick på och han var till och med hemma hos oss minst en gång! Så vidrigt! Stackars, stackars pappa.
Hur har hon haft mage att säga massa elaka saker om honom under åren, med tanke på vad hon har gjort mot honom och varje gång har han låtit henne komma tillbaka och ha sin hästar!!! Jag finner inte ord!!! Och ni har aldrig sagt något och du måste ju ha vetat... Jag trodde vi var bästa vänner Mormiz, och bästa vänner säger allt till varandra. Men så tyckte ni väl aldrig att pappa var fin nog åt mamma? Men han är världens bästa! Varför räcker inte det? Han har offrat allt för oss, allt för att vi skulle ha det bra. Vem kan begära mer?...
Helvete vad jobbigt detta är! Jag vill inte var arg på dig, men du kan väl förstå hur lurad jag känner mig? När jag fick veta så kändes hela min barndom som en enda stor lögn! Jag trodde jag hade den perfekta barndomen med en stor gård, massa hästar och andra djur, det enda barnet i mitt eget kungarike... Så var det bara ett sceneri... Ett korthus som föll samman av en enda mening på en telefon, ensam i ett rum på ett internat där jag förlorade allt...
Orkar inte mer minnen just nu, men jag älskar dig och saknar dig över allt här i världen!
dessa förbannade mardrömmar! Helt slut efter nattens version... Denna handlade om mamma och helt sjukt så hade hon skaffat ett barn till, så långsökt... Men jag antar att det någonstans handlar om hur övergiven jag känner mig, inte bara efter det här, utan efter ett helt liv där viktiga saker har undanhållits och ändrats. Jag har samlat mod till mig i över ett år nu för att fråga dig en sak, men jag vet inte hur...
Förra våren bröt jag ju ihop i skolan och hamnade hos en psykolog på företagshälsan, men det vet du ju redan. Jag och mamma pratade ju bara om dig, men en dag så var jag jätteledsen efter ett möte och ringde pappa istället. Han berättade då för mig att mamma hade lämnat honom förr och det vet jag ju, eftersom hon och jag flyttade in till samhället ett tag. Men han berättade att hon lämnade honom när jag var ca 1 år gammal, för någon greve eller vad det var... Men hon fortsatte att vara ute på gården hos hästarna på dagarna, sedan åkte hon in till stan och honom på kvällarna. Hon tog mig med sig och jag är så ledsen, men du måste ju ha vetat! Jag har varit så arg på dig, varför berättade du ingenting??? Pappa mår jättedåligt över det och vill helst inte prata om det så mycket. Jag försökte fråga mamma om det, men hon dementerade det inte ens. När pappa berättade det för mig så frågade jag varför han lät henne komma tillbaka... Vet du vad han svarade? -Annars hade jag ju förlorat dig... Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket! Min hårda pappa, att säga en sådan sak, det är det finaste någon har sagt till mig i hela mitt liv. Jag förstår fortfarande inte varför han lät henne komma tillbaka, lät henne ha hästarna och hela gården kvar.
Det som gör mig riktigt förbannad är att mamma hela min uppväxt har talat om hur oansvarig min pappa är och hur hårt hon har kämpat för att ge mig ett bra liv, som om hon vore något jävla helgon!!! Pappa är inte felfri, det är jag helt medveten om, men han har ett hjärta av guld och jag kunde inte ha fått en bättre pappa! Han skulle aldrig utnyttja någon eller såra dem medvetet. Vilket är mer än vad jag kan säga för henne...
Sedan lämnade hon honom igen när jag var typ 9 år eller något och jag minns fortfarande när hon berättade för mig att de skulle separera. Vi var i bilen och jag satt i mitten bak och körde på Förrådsgatan, när hon sa att de skulle separera. Jag var helt förstörd, pappa har alltid varit min bästa vän och jag ville vara med honom och hästarna. Men det spelade ingen roll vad jag ville, jag skulle bo i lägenhet med henne... Hon dejtade en kille på skolan hon gick på och han var till och med hemma hos oss minst en gång! Så vidrigt! Stackars, stackars pappa.
Hur har hon haft mage att säga massa elaka saker om honom under åren, med tanke på vad hon har gjort mot honom och varje gång har han låtit henne komma tillbaka och ha sin hästar!!! Jag finner inte ord!!! Och ni har aldrig sagt något och du måste ju ha vetat... Jag trodde vi var bästa vänner Mormiz, och bästa vänner säger allt till varandra. Men så tyckte ni väl aldrig att pappa var fin nog åt mamma? Men han är världens bästa! Varför räcker inte det? Han har offrat allt för oss, allt för att vi skulle ha det bra. Vem kan begära mer?...
Helvete vad jobbigt detta är! Jag vill inte var arg på dig, men du kan väl förstå hur lurad jag känner mig? När jag fick veta så kändes hela min barndom som en enda stor lögn! Jag trodde jag hade den perfekta barndomen med en stor gård, massa hästar och andra djur, det enda barnet i mitt eget kungarike... Så var det bara ett sceneri... Ett korthus som föll samman av en enda mening på en telefon, ensam i ett rum på ett internat där jag förlorade allt...
Orkar inte mer minnen just nu, men jag älskar dig och saknar dig över allt här i världen!
lördag 2 april 2011
Lördagen Den 2:a April
Kära Mormiz,
då har ett år gått sedan du lämnade mig här, ett år exakt idag. Jag minns det som igår, jag var nere på Himpa och tränade Harry för Lotta, när mammas nummer kom upp på telefonen och jag visste. Jag slutade andas, svarade och föll ner i ett svart år. Ett år av sorg och saknad, men även ett år av minnen och skratt, berättelser om dig och ett år då jag verkligen har lärt mig att livet är hårt mot de hårda. Jag har även lärt mig att be om hjälp, för det har funnits dagar jag inte ens orkat stå själv, men jag har fått lära mig att lita på att folk i min omgivning klarar av att hjälpa mig upp. Tyvärr är det ju som alltid de tråkiga minnena som sitter kvar hårdast och jag har på ett år förlorat mer än halva min familj, både genom sådant som jag inte kunnat styra över och i viss mån nödvändiga, aktiva val. Jag har fortfarande en väldigt lång väg kvar tillbaka och ibland glömmer jag och tror att allt är bra, men min kropp minns och det bor en trötthet i mig som gör att jag blir helt matt vissa dagar och inte orkar ta mig till med någonting. Allt kom på en gång, jag hann aldrig bearbeta en sak förrän nästa kraschade över mig. När jag tillslut fick besked om att jag inte fick vara kvar på Tullen i augusti så tog all ork slut. Jag kunde inte se någon mening med någonting och allt för att de inte tyckte att jag hade ansträngt mig tillräckligt under våren... Jag hade berättat allt redan från början, de visste att jag gick hos psykolog, jag var hemma 4 dagar när du hade gått vidare, jag skrev mer än godkänt på vår stora sluttenta och kämpade mig igenom sommaren, med en stor sorg i mitt hjärta. Det var ju mitt drömjobb och bara jag kom till examen så skulle det vara värt alla uppoffringar, men nej. Den 18:e augusti kom vår chef och berättade att jag inte räckte till för att jobba på Tullen och att de inte skulle låta mig ta examen. Allt rasade i det ögonblicket, allt blev svart och jag trodde ärligt inte att jag skulle överleva och jag skämdes!!! Jag hade fått chansen på mitt drömjobb, jag kommer ihåg hur stolt du var när jag ringde dig och berättade att jag kommit in. Men jag räckte inte till, jag gjorde mitt bästa och det var inte nog... Jag är så arg på dem! Jag vet att de har haft folk som varit fulla på arbetstid, folk som betett sig illa mot resenärer och gjort bort sig i största allmänhet och de har fått vara kvar, men inte jag. Jag var bara en människa som drabbades av en tradgedi och försökte hålla mig ovanför ytan, det hade ju blivit bättre med tiden.
Jag hoppas på att vända det till motivation någon dag snart, att jag ska visa dem. Jag ska söka PHS och ger mig inte förrän jag kommer in, om det inte kommer något större och ännu bättre i min väg. Jag har äntligen bestämt mig för att våga och hoppa! I form av att söka in till Poppius Journalistutbildning i höst, med en tro på att jag kan skriva, att jag kan beröra med ord, kan göra skillnad med endast en blyertspenna. Det är jätteläskigt, men jag måste. Orkar inte vara rädd längre, jag har redan förlorat så mycket, kan inte stanna upp längre och vänta på nästa nederlag.
Och du är med mig, i allt jag gör, jag känner dig hos mig alltid. Saknaden och sorgen har inte blivit ett dugg lättare, men så länge jag känner att du är med mig så går det att hantera i alla fall. Så jag hoppas du förlåter mig för att jag inte går till en minneslund och tänder ett ljus idag, men du är inte där. Du är här: jagar ned hundarna ur din fåtölj i hörnet av vardagsrummet, skrattande på en stol i köket när jag skvätter smoothie över hela diskbänken, redo med alla svar när jag försöker lösa korsord, redo med ett fräckt skämt när jag låter saknaden ta överhanden, delar alla minnen från ett liv vi delade i 27 år.
De bästa 27 åren av mitt liv...
Jag älskar dig och saknar dig med all kraft mitt hjärta kan uppbåda.
då har ett år gått sedan du lämnade mig här, ett år exakt idag. Jag minns det som igår, jag var nere på Himpa och tränade Harry för Lotta, när mammas nummer kom upp på telefonen och jag visste. Jag slutade andas, svarade och föll ner i ett svart år. Ett år av sorg och saknad, men även ett år av minnen och skratt, berättelser om dig och ett år då jag verkligen har lärt mig att livet är hårt mot de hårda. Jag har även lärt mig att be om hjälp, för det har funnits dagar jag inte ens orkat stå själv, men jag har fått lära mig att lita på att folk i min omgivning klarar av att hjälpa mig upp. Tyvärr är det ju som alltid de tråkiga minnena som sitter kvar hårdast och jag har på ett år förlorat mer än halva min familj, både genom sådant som jag inte kunnat styra över och i viss mån nödvändiga, aktiva val. Jag har fortfarande en väldigt lång väg kvar tillbaka och ibland glömmer jag och tror att allt är bra, men min kropp minns och det bor en trötthet i mig som gör att jag blir helt matt vissa dagar och inte orkar ta mig till med någonting. Allt kom på en gång, jag hann aldrig bearbeta en sak förrän nästa kraschade över mig. När jag tillslut fick besked om att jag inte fick vara kvar på Tullen i augusti så tog all ork slut. Jag kunde inte se någon mening med någonting och allt för att de inte tyckte att jag hade ansträngt mig tillräckligt under våren... Jag hade berättat allt redan från början, de visste att jag gick hos psykolog, jag var hemma 4 dagar när du hade gått vidare, jag skrev mer än godkänt på vår stora sluttenta och kämpade mig igenom sommaren, med en stor sorg i mitt hjärta. Det var ju mitt drömjobb och bara jag kom till examen så skulle det vara värt alla uppoffringar, men nej. Den 18:e augusti kom vår chef och berättade att jag inte räckte till för att jobba på Tullen och att de inte skulle låta mig ta examen. Allt rasade i det ögonblicket, allt blev svart och jag trodde ärligt inte att jag skulle överleva och jag skämdes!!! Jag hade fått chansen på mitt drömjobb, jag kommer ihåg hur stolt du var när jag ringde dig och berättade att jag kommit in. Men jag räckte inte till, jag gjorde mitt bästa och det var inte nog... Jag är så arg på dem! Jag vet att de har haft folk som varit fulla på arbetstid, folk som betett sig illa mot resenärer och gjort bort sig i största allmänhet och de har fått vara kvar, men inte jag. Jag var bara en människa som drabbades av en tradgedi och försökte hålla mig ovanför ytan, det hade ju blivit bättre med tiden.
Jag hoppas på att vända det till motivation någon dag snart, att jag ska visa dem. Jag ska söka PHS och ger mig inte förrän jag kommer in, om det inte kommer något större och ännu bättre i min väg. Jag har äntligen bestämt mig för att våga och hoppa! I form av att söka in till Poppius Journalistutbildning i höst, med en tro på att jag kan skriva, att jag kan beröra med ord, kan göra skillnad med endast en blyertspenna. Det är jätteläskigt, men jag måste. Orkar inte vara rädd längre, jag har redan förlorat så mycket, kan inte stanna upp längre och vänta på nästa nederlag.
Och du är med mig, i allt jag gör, jag känner dig hos mig alltid. Saknaden och sorgen har inte blivit ett dugg lättare, men så länge jag känner att du är med mig så går det att hantera i alla fall. Så jag hoppas du förlåter mig för att jag inte går till en minneslund och tänder ett ljus idag, men du är inte där. Du är här: jagar ned hundarna ur din fåtölj i hörnet av vardagsrummet, skrattande på en stol i köket när jag skvätter smoothie över hela diskbänken, redo med alla svar när jag försöker lösa korsord, redo med ett fräckt skämt när jag låter saknaden ta överhanden, delar alla minnen från ett liv vi delade i 27 år.
De bästa 27 åren av mitt liv...
Jag älskar dig och saknar dig med all kraft mitt hjärta kan uppbåda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)