Söndagen Den 10:e April

Kära Mormiz,

nu har det gått exakt ett år sedan jag skrev mina första, trevande ord av saknad till dig. Jag är så glad att jag kom på idéen att skriva till dig, jag hoppas att det har nått fram till dig på något sätt och om inte annat så har det hållit dig kvar här hos oss på ett sätt jag inte trodde möjligt!
Det är vår nu och jag vet hur mycket du älskade våren, att få komma ut i trädgården och börja pyssla om den efter vinterns hårda framfart. Att få sitta ute och ta en kopp kaffe, titta på rabatterna och bara njuta.
Det är så mycket som jag saknar med dig!
Din smörgåstårta, den godaste i världen! Så många gånger som jag skrivit ned receptet, men det är inte samma sak utan dig så jag har tappat bort det.
Dina påsar med potpurri i linneskåpet, för sådant var viktigt för dig.
Alla dina gamla fjärrkontroller som du envisades med att ha kvar framme, fast apparaterna de gick till lämnat jordelivet för länge sedan! Vilket ledde till att du alltid ringde och var irriterad på att de inte fungerade när du skulle se på TV.
Kvällarna vid ditt köksbord, spela 7 Små Hus eller lösa korsord tillsammans. Så många skratt, så mycket kärlek.
Eftermiddagsfika uppe i din trädgård i Mählby: smörgås med rökt skinka, salt Bregott och Pommac, intaget i din skeva hammock.
Du och dina apelsiner... Du hade dem till och med i bilen när du var ute och körde! Hur tänkte du att du skulle skala dem medan du körde?
Hur jag låg och lyssnade på Karlavagnen när jag sov över hos dig, hade aldrig kommit på den idéen själv!
När man åt middag hos dig och inte ville ta omtag fick man alltid till svar: "Nej, så gott var det väl inte?!".
Din godisskål, alltid full med vingummin, sura persikor och nappar, apelsinchoklad och Rollo-kola.
Alltid var man tvungen att se Antikrundan och allt med jävla Ernst Kirchstieger, men vd gjorde det när man fick vara med dig?
Du och mamma med era ost- och kaviarmackor! Bläää!!!
Ditt kylskåp, alltid fullt med saker som sedan länge passerat bäst-före datum! DL-mått med en klick margarin, tråkiga ostkanter och gammal mjölk och grädde (den funkar till pannkakor...). Så ilsk du blev om man påpekade det och ve och fasa om någon försökte slänga något!
En gång när vi gick från oss och hem till dig sent på kvällen när det var mörkt och vi gick arm i arm: du, jag och mamma. Detta var när jag fortfarande var hysteriskt rädd för rävar... Plötsligt var det något som stötte till mig i ryggen och du skrek att det var en räv, varpå jag nästan började gråta! Men det var bara din käpp som slitit sig... =)
Världens mest fantastiska kvinna och pensionär som drog igång motorsågen och klättrade högt upp på stegen i träskor, för att beskära fruktträden...
På huvudet med papiljotter i håret och rosa plyschdress, på gräsmattan, för pappa hade ju gjort det.
Alla dina & pappas ordkrig om kungafamiljen, jag är så ledsen Mormiz, men jag håller med honom...
Alla kvällar vi suttit och sjungit visor, berättat historier, delat sorg och glädje. Mest glädje.
Den solvarma trappen utanför förrådet där frysen med glass och backarna med läsk stod.
Jag saknar till och med ditt utedass! Tre platser som var en bra tillflykt när man behövde gå och var i stallet.
Nu sitter vi kvar här, jag och Fredrik och pappa och hundarna, utan dig. En enda person lämnar ett hål så stort, omöjligt att fylla.

Mest av allt saknar jag din person. Aldrig fick du mig att tvivla på min egen storhet, alltid min största beundrare som fick mig att tro att jag kunde uträtta stordåd. Driven av en längtan att göra dig stolt studerade jag mig halvt till döds i skolan, men allt var värt det bara jag fick se din stolta blick eller höra hur din röst brast lite över telefonen. Så är det fortfarande och jag vill så gärna ringa och berätta för dig, skulle offra allt för att få ett sista samtal med dig, att få höra din röst skulle läka mina sår, torka mina tårar, ge mig mitt leende åter.
Jag saknar dig. Du är en fantastisk kvinna och det går inte att beskriva dig med ord! Jag har försökt i ett år att återskapa dig, men det faller platt. Din värme. Din sylvassa humor. Din kärlek för att skrämmas (som jag har ärvt rakt av). Dina (för din ålder) oväntade kommentarer. Ditt skratt. Din lugna röst. Ditt vackra ansikte. Dig.

Jag vet att jag skrev ett brev till dig för några år sedan, där skrev jag att jag inte var redo att ta över rodret efter dig än och att jag ville att mina barn skulle få träffa dig. Jag står fortfarande för det, det här går inte utan dig. Jag vet att jag klagade på hur högt du snarkade men det är okej, jag kan leva med det, bara du kommer tillbaka!

Du är mitt allt, mitt syre, min sol, min måne, min bättre hälft.

Kom tillbaka. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Vill inte leva utan dig.