Kära Mormiz,
dessa förbannade mardrömmar! Helt slut efter nattens version... Denna handlade om mamma och helt sjukt så hade hon skaffat ett barn till, så långsökt... Men jag antar att det någonstans handlar om hur övergiven jag känner mig, inte bara efter det här, utan efter ett helt liv där viktiga saker har undanhållits och ändrats. Jag har samlat mod till mig i över ett år nu för att fråga dig en sak, men jag vet inte hur...
Förra våren bröt jag ju ihop i skolan och hamnade hos en psykolog på företagshälsan, men det vet du ju redan. Jag och mamma pratade ju bara om dig, men en dag så var jag jätteledsen efter ett möte och ringde pappa istället. Han berättade då för mig att mamma hade lämnat honom förr och det vet jag ju, eftersom hon och jag flyttade in till samhället ett tag. Men han berättade att hon lämnade honom när jag var ca 1 år gammal, för någon greve eller vad det var... Men hon fortsatte att vara ute på gården hos hästarna på dagarna, sedan åkte hon in till stan och honom på kvällarna. Hon tog mig med sig och jag är så ledsen, men du måste ju ha vetat! Jag har varit så arg på dig, varför berättade du ingenting??? Pappa mår jättedåligt över det och vill helst inte prata om det så mycket. Jag försökte fråga mamma om det, men hon dementerade det inte ens. När pappa berättade det för mig så frågade jag varför han lät henne komma tillbaka... Vet du vad han svarade? -Annars hade jag ju förlorat dig... Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket! Min hårda pappa, att säga en sådan sak, det är det finaste någon har sagt till mig i hela mitt liv. Jag förstår fortfarande inte varför han lät henne komma tillbaka, lät henne ha hästarna och hela gården kvar.
Det som gör mig riktigt förbannad är att mamma hela min uppväxt har talat om hur oansvarig min pappa är och hur hårt hon har kämpat för att ge mig ett bra liv, som om hon vore något jävla helgon!!! Pappa är inte felfri, det är jag helt medveten om, men han har ett hjärta av guld och jag kunde inte ha fått en bättre pappa! Han skulle aldrig utnyttja någon eller såra dem medvetet. Vilket är mer än vad jag kan säga för henne...
Sedan lämnade hon honom igen när jag var typ 9 år eller något och jag minns fortfarande när hon berättade för mig att de skulle separera. Vi var i bilen och jag satt i mitten bak och körde på Förrådsgatan, när hon sa att de skulle separera. Jag var helt förstörd, pappa har alltid varit min bästa vän och jag ville vara med honom och hästarna. Men det spelade ingen roll vad jag ville, jag skulle bo i lägenhet med henne... Hon dejtade en kille på skolan hon gick på och han var till och med hemma hos oss minst en gång! Så vidrigt! Stackars, stackars pappa.
Hur har hon haft mage att säga massa elaka saker om honom under åren, med tanke på vad hon har gjort mot honom och varje gång har han låtit henne komma tillbaka och ha sin hästar!!! Jag finner inte ord!!! Och ni har aldrig sagt något och du måste ju ha vetat... Jag trodde vi var bästa vänner Mormiz, och bästa vänner säger allt till varandra. Men så tyckte ni väl aldrig att pappa var fin nog åt mamma? Men han är världens bästa! Varför räcker inte det? Han har offrat allt för oss, allt för att vi skulle ha det bra. Vem kan begära mer?...
Helvete vad jobbigt detta är! Jag vill inte var arg på dig, men du kan väl förstå hur lurad jag känner mig? När jag fick veta så kändes hela min barndom som en enda stor lögn! Jag trodde jag hade den perfekta barndomen med en stor gård, massa hästar och andra djur, det enda barnet i mitt eget kungarike... Så var det bara ett sceneri... Ett korthus som föll samman av en enda mening på en telefon, ensam i ett rum på ett internat där jag förlorade allt...
Orkar inte mer minnen just nu, men jag älskar dig och saknar dig över allt här i världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar