Kära Mormiz,
vilken usel, usel, usel dag. Allt är fel. Inget är bra. Jag mår dåligt och beter mig ännu sämre. Sådana här dagar saknar jag dig och din villkorslösa kärlek mer än någonsin. För visst är det lite så att den enda kärlek man kan ta för given här i världen är den som finns i familjen, den som rusar i ådrorna, den som man föds med och in i. Eller, som det borde vara i alla fall. Man borde kunna räkna med att den kärleken står över allt annat i den här världen. Nu är det bevisligen inte så i alla familjer. Men det borde vara, som barn ska man kunna lita på att ens föräldrar älskar en oavsett och ovillkorligen.
Och DÄR gick hjärtat i tusen bitar. Förlåt mig, jag borde veta bättre.
Jag älskar dig, saknar dig och behöver dig här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar