Kära Mormiz,
det är verkligen din årstid ute nu: allting blommar och det är fortfarande nytt och krispigt och inte bara grönt överallt.
Pappa är sjuk igen... I torsdags ringde jag honom på dagen för att fråga om ett kylskåp som han kanske kunde se till att vi fick köpa, men han svarade att han var hemma från jobbet för att han hade så himla ont i ena benet och det var alldeles svullet. Eftersom jag blir hypernervös så fort han inte är kärnfrisk och på jobbet, så ringde jag sjukvårdsupplysningen, men kunde inte svara på alla deras frågor så jag fick gå upp till honom och tvingade honom att prata med dem. Han insisterade på att gå till vårdcentralen dagen efter, men damen i andra änden av luren gav sig inte så lätt. Hon ställde fler frågor och sa sedan att hon ville att vi skulle åka till SÖS, därför att hon inte kunde utesluta en blodpropp. Så jag tvingade med mig honom dit upp och in på själva akutavdelningen gick det ganska snabbt, de tittade på det och skickade oss sedan vidare. Vänstra låret var typ dubbelt så tjockt som det andra och det gjorde tydligen ont när han tryckte på det och det var alldeles stenhårt.
Men på nästa ställe fick vi vänta i två timmar och då tröttnade pappa -- det var ju hockey hemma på TV:n, Sverige-Tjeckien... Och jag hade iofs lovat honom att vi skulle åka hem tills dess om vi inte fått träffa läkare än...
Så igår morse fick han börja om igen och åka till vårdcentralen, vilka skickade honom på remiss vidare upp till SÖS. Där konstaterade de blodpropp i vänster ben och han fick blodförtunnande. Han fick även med sig sprutor hem att ta över helgen och sedan ska vi tillbaka till en specialist på måndag.
Det är så hemskt! När jag ringde och pratade med honom när de sagt vad det var så bara bröt jag ihop mitt på jobbet. Tårarna formligen sprutade och jag kunde knappt stå, mina underbara chefer och kollegor sa åt mig att åka hem och även Anders lämnade jobbet. Jag ringde pappa, helt hysterisk, och fick äntligen ur mig det jag har behövt säga till honom så länge, men inte kunnat. Hur mycket han betyder, att han är allt jag har kvar och att jag älskar honom. Tror att det kom lite som en chock (utbrottet, förhoppningsvis inte att jag älskar honom), men kanske var det också nödvändigt. Jag tror att efter att du gick bort, så tillskrev han nog dig all min sorg. Men det var inte sant, för lika mycket sörjde jag cancern och den friska, starka pappa jag aldrig skulle få igen. Den pappa jag inte har en aning om hur man lever utan, som jag följt varje dag i mitt liv, som jag räknar som min bästa vän och halva den jag är. Men jag ska inte gå däråt nu, jag måste fortfarande vara stark för pappas skull på måndag och jag har en arbetsdag kvar. När det är avklarat tror jag tårarna kommer att vara svårstoppade. För jag älskar honom så oerhört och vi har så lite tid. Vi har alltid för lite tid.
Nu börjar det svida i ögonen, så jag ber att få tacka för idag och återkomma en annan dag...
Jag älskar dig så vansinnigt mycket och saknar dig i varje andetag jag tar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar