Kära Mormiz,
just hemkommen från sjukhuset där jag har varit med pappa hela dagen. Det känns så hemskt att lämna honom!
Han är på samma avdelning som han var för två år sedan och jag tror att det gör det extra jobbigt för honom. Det de kan säga är att det mest troliga i nuläget är ett lymfoma, en slags blodcancer och att det kommer veta mer morgon när de har gjort en biopsi. Just att det verkar vara relaterat till lymfkörtlarna gör mig hysterisk--jag minns när de öppnade Reino för att de trodde att han var frisk och det enda de kunde göra vara att sy igen och ge honom smärtstillande tills han gick bort. Det sprids ju så fort om det sitter i lymfkörtlarna...
Sedan har jag suttit hos honom, läst och vi har löst korsord mittemot varandra, tittat upp i samförstånd och gett något slags tyst löfte om att vi ska klara det här, tillsammans. Jag var tvungen att gå ut en stund, tvungen att få gråta ur mig det allra värsta och prata med Anders. Det gör så ont att sitta där själv, att försöka hålla pappa vid gott humör och hålla hans tankar på annat än den genomträngande sterila doften av sjukhus och närstående död som genomsyrar avdelningar som hanterar de som råkat ut för en av de värsta sjukdomar jag vet.
Cancer. Bara ordet skriker död i mina öron. Tänk att sex stycken bokstäver kan frammana sådana enorma känslor: skräck, rädsla, raseri, förtvivlan, hjälplöshet... Där lever jag nu, i kaoset som den sjukdomsbilden gett mig, den plats som kommer att vara mitt hem den närmsta framtiden. Ångestattackerna kommer mer frekvent nu, sedan mardrömmarna och tillslut sömnlösheten för att man inte klarar av att sova för att slippa marorna.
Det är bara två år sedan. De sa att han var frisk. De hade fel. Det kom tillbaka, kanske ännu starkare. Kanske kommer jag inte sova lugnt igen alls. Jag kommer ihåg när du blev sjuk och sedan pappa--jag låg på spänn hela nätterna med telefonen bredvid mig, lyckades jag somna så vakade jag hysterisk och kollade telefonen, rädd att jag missat något viktigt samtal. Tillbaks till ruta ett. Fast det känns ännu värre den här gången, jag var helt säker på att Döden och jag hade en dela, men den verkar vara bruten. Det verkar som att pappa inte var säker trots allt...
Orkar inte mer just nu, får se om jag återkommer alls i kväll, annars i morgon.
Jag älskar dig och saknar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar