idag har jag suttit med pappa på sjukhuset hela dagen, för utom en sväng när jag åkte hem och gick ut med hundarna mitt på dagen.
Vi började med att ta ultraljud, som visade på vätskeansamling utanpå muskeln i benet, varpå de uteslöt blodpropp. Tillbaka ned till AT-läkaren (som idag var en jättetrevlig och sympatisk människa!) och nya undersökningar, sedan vidare till skiktröntgen... Vi fick en bestämd tid 14:30 och det var ju skönt, slippa all oviss väntan. Så vi åt lunch ihop på sjukhuset, satt och läste lite ihop, jag åkte hem till hundarna och sedan gick vi ned till röntgen. Det var samma ställe som pappa gjorde sin lungröntgen på för två år sedan och jag tror han tycker det är lite jobbigt. Hela stället har ju liksom ganska jobbiga minnen med sig för oss båda...
Efter röntgen var det bara att traska tillbaka hela vägen till väntrummet hos AT-läkaren och vänta ytterligare en timme eller så innan det var våran tur.
Tyvärr så visade röntgen på lymfkörtlar som låg och tryckte i nedre delen av buken och man misstänkte nu någon form av blodsjukdom, vad jag kan läsa mig till antingen leukemi eller lymfödem... Det är alldeles för stort och svårt att ta in och när läkaren där och då säger: Har ni några frågor? vill man svara att man har miljoner, men kan hon svara på dem?... Högst osannolikt...
Vi fick i alla fall veta att nästa steg var en utredning hos hematologen, vilket vi skulle bli kallade till i slutet på den här veckan eller början på nästa. Så, mer väntan. Och det är väl egentligen den som tär mest. Att inte veta, att läsa och läsa och föreställa sig alla möjliga och hart när omöjliga scenarion. Men så fungerar jag och det spelar ingen roll att min ena bror tycker jag ska ta det lugnt och invänta provsvaren--lätt för honom att säga som kanske pratar med pappa en gång i halvåret! Men för mig som träffar honom varje dag, som älskar honom bortom rim och reson och som behöver honom i mitt liv... Det är inte samma sak. Jag tänker göra allt för pappa den här gången, följa med honom på alla undersökningar, sitta hos honom före och efter eventuella operationer och inte någonsin vika från hans sida som jag gjorde förra gången. Jag har fortfarande inte förlåtit mig själv för det.
Jag har alltid upplevt det som att jag har pappa på lånad tid, det kanske de flesta barn med gamla föräldrar tycker. Pappa var 49 år när jag föddes och jag är stark motståndare till att skaffa barn så sent, men så vet jag hur dåligt jag själv har mått utav det. Jag minns när jag var 13 år och på språkresa i Brighton, England. Varje morgon när jag satt på toaletten "räknade" jag hur många dagar pappa kunde ha kvar att leva och hade ångest över att jag inte var där och spenderade dem med honom... Så känner jag fortfarande. Han har alltid varit min stora idol och jag har följt honom som en liten hundvalp genom livet, alltid sett mellan fingrarna med hans tillkortakommanden, för de har aldrig varit med mening. Att han var borta och jobbade långa dagar när jag var liten, var för att jag och mamma skulle kunna ha våra hästar och bo på vår fina gård. Att han blev utan betalning för otaliga svartjobb han gjorde berodde enkom på hans vilja att tro gott om alla och alltid försöka hjälpa till. Att han lovade mig allt jag pekade på och sedan kanske inte kunde ge mig, berodde på att han så gärna ville och att han hatade att se mig ledsen. Jag önskar att jag hade haft större förståelse för vilka uppoffringar han gjorde då. Nu är det lite väl sent, men jag försöker gottgöra honom så gott jag kan.
Jag älskar honom och bara tanken på ett liv utan honom får mig att gråta, all kraft går ur mig. Och ändå måste jag. Jag måste måla upp det absolut värsta scenariot jag kan föreställa mig och sedan kanske ha turen att få jobba "bakåt" ifrån den bilden, kanske landa i något uthärdligt?
Älskade pappa med sin älskade Yoggi
Jag älskar och saknar dig oerhört, men nu börjar krafterna tryta för dagen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar