Onsdagen Den 23:e Maj Del II

Kära Mormiz,

nu börjar ilskan komma, det går i sådan obarmhärtiga vågor, alla känslor. Men idag på förmiddagen var det helt klart ilska och hjälplöshet som härskade över mig och jag tänkte gå av mig alltihop på en 12 km vända med hundarna, men den hittade jag inte utan fick nöja mig med 4 km. Tur det, för det var alldeles för varmt för hundarna att gå längre än så.
Den enda stimma av ljus under förmiddagen var stöd från ett mycket oväntat håll, pappa blev dock inte lika förvånad. Ibland känner jag mig så genomensam i allt det här, mest för att jag är ensam med mina känslor och tankar och de håller mig hårt i sitt grepp. Allt hjälper inte att prata om heller och ibland finns det helt enkelt inga ord. Fick ett av de oönskade ångestanfallen på väg till hundpromenaden, i bilen, på tvåfilig motorled--inte bra. Jag måste fundera ordentligt på om jag verkligen ska köra bil när jag mår såhär... Men jag mår ju hyfsat mesta tiden och jag har ingen chans att förutse när anfallen kommer och det går på två sekunder. Det börjar med att halsen känns ihoppressad, sedan kommer trycket över bröstet, jag klöser för att få luft, håller undan tröjor och jackor från halsen och sedan börjar jag hyperventilera och gråta. Inte någon bra grej när man kör bil...
Åkte upp till pappa på sjukhuset efter att ha ringt och kollat så att de var klara med dagens tester och det var de. De hade gjort biopsin och tagit prover från lymfkörtlarna. I morgon ska de ta benmärgsprov och det tyder väl på att de inte helt kan utesluta leukemi.
Pappa håller modet uppe och skojar och fräser precis som vanligt, mest över att halva dagens Expressen handlade om det fåniga prinsess-dopet! Jag ser också till att lämna in hans travkuponger varje dag, även fast jag vet att det inte är samma sak när han inte kan titta på det på TV. Och så missar han Elitloppet på Solvalla i helgen... Men han medgav själv att han nog inte skulle orka med det som första "utflykt" efter sjukhusvistelsen. För de hade tydligen nämnt att han kanske skulle få åka hem i morgon. Vilket nog är tur, för till middag idag fick de vegetarisk pyttipanna och jag kan inte låta bli att visa den här underbara bilden som säger ALLT om vad pappa gillade det:

Pappa

Det är ju skönt för honom, sjukhus är verkligen ingen avslappnande plats att vara på. Men samtidigt så har jag koll på honom där, han kan inte dra iväg och jobba som jag vet att han kommer göra första bästa tillfälle han får när han kommer hem. Hans chef ringde mig idag av misstag, men det var bra, för jag var dessutom jättearg redan och talade om precis hur det var ställt med pappa och att han nog inte kommer till jobbet i morgon i alla fall! Sedan skulle jag behöva säga samma sak till den andra tjatiga idioten som han jobbar åt! Folk är sådana själviska gamar! VIDRIGT är ordet.
Anders kom upp efter jobbet och vi satt och pratade till det var dags att åka och lämna in travet.

I morgon återstår att se vad de säger. Leukemi... Lymfoma... Olika namn, men samma smärta. Samma oro. Samma rädsla.

Jag älskar dig och saknar dig så fruktansvärt just nu, behöver dig här!!!