Kära Mormiz,
klarade inte av att försöka sova efter att Anders åkt till jobbet, jag vet vad som väntar när jag sluter ögonen, i tystnaden och ensamheten. Och mardrömmarna är på något sätt värre än tankarna när jag är vaken, jag har ingen kontroll alls över dem. Allt jag kan tänka på är pappa, ensam på sjukhuset, hans enda sällskap alla tankar och rädslan som måste äta honom inifrån. För det är ju honom det är synd om, inte mig. Jag önskar att han ville prata med mig, släppa in mig, låta mig hjälpa. Men han ser ju hur ont det gör i mig redan som det är och vill inte lasta mig mer, precis som förra gången.
Jag förstår inte vad det är jag straffas för, men betingningen är solklar: är jag lycklig över något så får jag böta för något annat. Så fruktansvärt stolt och glad som jag var när jag kom in på Tullen, den bästa platsen i världen i mina ögon. Sedan rasade allt: din stroke, pappas cancer, mamma som lämnade oss, du gick bort. Jag kan inte fatta att allt det hände på 7 månader och att jag överlevde.
Nu har jag hittat Anders och mannen i mitt liv, min bästa vän, min bättre hälft, den jag vill dela mitt liv med, vi planerar för bröllop och ett liv tillsammans. Då kommer domen: pappa får cancer igen.
Det är som att jag inte kan vinna, någon kraft ser till att jag slås till backen så fort jag vågar slappna av och tro på en framtid.
Jag vet att människor dör, det är så det fungerar och vi får för kort tid med dem vi älskar. Men det känns så orättvist fördelat! Kan inte Breivik få pappas cancer istället? Eller någon pedofil eller våldtäktsman? Varför min pappa? Varför du? Ni som är de mest genomsnälla människor man kan hitta, som alltid velat göra rätt och hjälpa andra, var finns logiken i det?!?
Det är sådana här gånger som jag önskar att jag kunde tro. Men det är också de här dagarna som jag inser att det är omöjligt. För hur skulle jag kunna med all ondska jag har sett under min korta tid på jorden? Om jag ska tro på något, så är det på rättvisa, på att gott föder gott, på att man får det man förtjänar och på att bra saker händer bra människor. Men jag har inga bevis för att det är så. Därför låter jag bli att tro.
Jag tror på människor, på att vi tillsammans är så starka att vi tar oss igenom det här, även om vi faller under tiden.
Jag har precis läst 3:e delen i The Hunger Games, en triologi om ett post-apokalyptiskt Amerika där en elit härskar över de andra med våld och blod. Bland det sista jag läste var: "Löftet om att livet kan gå vidare, hur mycket vi än förlorar." Lite väl träffande just nu.
Igår var första gången som jag hade tankar på att bedöva smärtan på något vis, på att fly för att jag känner hur hjärtat skenar och börjar brista i kanterna och att sprickorna kommer sprida sig ju längre in i det här jag hamnar. Men vem ska då sitta vid pappas sida igenom allt det här? Jag har hört ifrån två av mina bröder, de andra verkar inte bry sig nämnvärt. Men så har de aldrig stått så nära pappa som jag gör.
Jag undrar om jag vågar söka hjälp den här gången? Eller om jag blir av med jobbet som jag gjorde sist? Att man tycker att alkoholism är en sjukdom som gör att man får bete sig hur som helst på jobbet, men att sörja sina nära och kära renderar i en uppsägning?...
Jag älskar dig vansinnigt och saknar dig, men jag är väldigt arg på dig för att du lämnade mig kvar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar