Lördagen Den 10:e April

Kära Mormiz,

det är nu en vecka sedan du lämnade oss och jag kommer inte ihåg mycket av den veckan. Jag har gått som i ett vakum, i en total dimma och bara bitvis tagit in vad som har hänt. Jag antar att det är människokroppens automatiska försvar, att bara hantera information i den mängd man klarar av att leva med. För hur kan man leva vidare när den man älskar mest i hela världen inte längre finns kvar på samma villkor?
Vissa dagar går bättre än andra, ibland känns det hopplöst att ens gå upp ur sängen och jag börjar gråta för minsta lilla sak.
Som dödsannonsen... Jag ville verkligen ha en egen från mig, pappa och Fredrik med tanke på att jag & mamma inte har kontakt längre. Eller det har vi ju, men bara det som är nödvändigt gällande dig. Precis som det var förut så håller du oss samman, även om det är en skör tråd mellan oss. Det hon gjorde var oförlåtligt och jag är lättad att du slapp vara med om allt som hänt, jag hade aldrig kunnat stå på mig om det hade påverkat dig på något sätt... Du är mitt allt, min bästa vän, min mentor och min förebild, min älskade Mormiz...
Men annonsen som jag ville ha, med en egen text som jag skrivit till dig, skulle kosta oss över 2000:- och det är hemskt att säga det, men det är pengar jag inte har just nu... Förlåter du mig? Det är verkligen viktigt för mig, men jag kan bara inte...
Så kom jag på den här bloggen istället, den kommer att bli min hyllning till dig och ett sätt för mig att kanske bearbeta allt som händer.

Det har verkligen gått utför sedan oktober! Först din stroke som jag inte hann bearbeta innan du lämnade oss. Sedan beskedet om att pappa har cancer, lämpligt levererat på nyårsafton... Operationen och alla komplikationer som uppstod, jag var helt förstörd. Men jag tuffade på i skolan och klarade mig hyfsat, tills mamma...
En fredag ringer hon bara till pappa och säger att hon inte vill träffa honom mer, efter 30 år... Hon hade visst träffat någon ny... Mig ville hon inte prata med, utan överlät det till stackars pappa! När jag ringde upp henne så ville hon inte svara på mina frågor och tillsist lämnade hon över luren till HONOM!!! Kan du förstå hur det kändes??? Det var verkligen hemskt! Han har ingen rätt att lägga sig i det här eller prata med mig alls.
Veckan efter bröt jag ihop i skolan, mitt under en lektion... Det var ganska pinsamt, men helt oundvikligt. Som tur var så har jag underbara klasskamrater och det var helt rätt lärare vi hade den veckan, så han bokade in mig hos en psykolog på företagshälsan. Så sedan dess går jag på regelbundna möten och de har verkligen hjälpt mig att svara på en del frågor som jag behöver svar på. Nu kommer jag att fortsätta gå i samtalsterapi även efter skolan slutar i april.

Jag kom precis ut från ett sådant möte när mamma ringde och berättade om dina epelepsianfall på onsdagen... Hon förklarade att de skulle titta på några röntgenplåtar, men att det troligtvis var så att din stund var kommen... Jag vet att du har velat lämna oss sedan stroken i oktober, att du ville gå till morfar och lugnet, att du inte ville kämpa längre.
Jag förstår dig Mormiz och du får inte tro att jag ville att du skulle plågas längre, men jag vet bara inte hur jag ska fortsätta leva? Jag vet inte ens vem jag är i världen utan dig.
Ända sedan oktober har jag försökt lära mig att jag inte kan ringa dig längre, men det är fortfarande det första nummer jag tar upp när det händer något, bra eller dåligt. Jag kan inte förmå mig att ta bort ditt nummer, fast de kommer att sälja huset och någon ny kommer att få ditt nummer... Men jag tar aldrig bort det, det går inte.

Visst är det konstigt med tårar? Jag trodde att de borde ta slut någon gång, jag har ju gråtit mer eller mindre konstant sedan oktober... Men det finns alltid mer och nu börjar det bli svårt för folk omkring mig att hantera det. Så jag försöker gå undan, står extra länge i duschen, hittar på ursäkter för att inte vara med när klasskompisarna hittar på något och sådant. JAg vill dessutom inte höra deras patetiska: "Det kommer bli bra igen...", "Hon hade inte velat att du skulle må såhär dåligt" och andra värdelösa meningar som folk som inte förstår säger. För den som förstår och själv har gått igenom en så svår förlust skulle aldrig komma på tanken att säga något så dumt! Visst, det kommer säkert att bli bättre, men det blir ju aldrig bra igen! Du kommer ju inte tillbaka ned och firar jul, födelsedagar och påsk, jag kommer ju inte jobba mer i din trädgård eller byta däck på din bil. Dumma, triviala saker som kan slå andan ur mig fullständigt när jag inser att det inte kommer igen.
Igår såg jag kort på dig för första gången sedan du blev sjuk och det var så jobbigt. Inte samma Mormiz som suttit i en rullstol på ett hem i 6 månader, utan den fullkomligt underbara, levnadsglada kvinna du var innan din hemska stroke. Min älskade Mormiz...

Jag har aldrig firat någon högtid utan dig, jo en jul på 27 år... Det är otänkbart för mig, så det är tur att det är långt kvar dit. Problemet blir ju ännu större eftersom jag har "förlorat" mamma också, på samma gång. Stackars pappa vet knappt vad han ska säga och egentligen har han ju fullt upp med sin egen sjukdom och nu cellgifterna. Du skulle se honom; han har fått raka av sig allt hår för det blev så dåligt av alla medeciner och det är första gången han sett sjuk ut och det var jobbigt. Men han skojar bort det som vanligt.
Fredrik har varit en klippa, det har inte varit lätt för honom. Stackaren har lovat att följa med på begravningen, så jag har hans och pappas stöd den dagen.

Nu får det vara nog för idag, det tar på krafterna att skriva och tänka såhär och med tårarna droppande på tangentbordet... Vi hörs imorgon igen! Jag älskar dig!

"Who can say för certain, maybe you're still here. I feel you all around me, your memory's so clear. Deep in the stillness I can hear you speak, you're still an inspiration, can it be... that you are my forever love and you are watching over me from up above? Fly me up to where you are, beyond the distant star. I wish upon tonight to see you smile. If only for a while to know you're there. A breath aways not far to where you are..." Josh Groban, "To Where You Are" (Josh Groban, 2001)